Får det lov att vara en italiensk superhjältefilm för att balansera upp den aldrig sinande och högst ensidiga kosten av Marvel- och DC-spektakel? Ja tack, i teorin får det gärna det. Osis då att ”Il ragazzo invisibile” i praktiken är en ganska anonym äventyrsberättelse som knappast gör anspråk på att vara en vuxenfilm.

Att en Mel Brooks-signerad parodi på gamla, svartvita skräckfilmer skulle bli en av komedigenrens starkaste klassiker hade nog få gissat. Men det blev den. Och den hejdlöst roliga filmen håller än idag.

Oliver Stones skildring av den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden tar avstamp i en av samtidens största politiska frågor, men tappar ofta fokus och landar i en halvmesyr skildring av Snowdens bedrifter.

Att skapa kannibalromantik i ett torrt och deppigt ökenlandskap som kritik mot rådande politik är lika briljant som överraskande galet. Och vi vet att Ana Lily Armipour (”A Girl Walks Home Alone at Night”) kan detta med att överraska. Dock tar det tyvärr tvärstopp vid den bra idén och efter en härligt ösig och riktigt snygg upptakt faller resten, varför slutresultatet inte blir annat än ett larvigt hopkok av lite vad som.

I den tredje filmen om Ms. Jones blir vår hjältinna gravid, men uppenbarligen inte med nya idéer. Det här är en mindre charmig variant på originalet, och frågan är nu om det inte är dags för karaktären att få somna in på riktigt.

Hur går man vidare efter att det värsta möjliga har hänt en människa? Det försöker Nick Cave ge svar på i denna kärleksfulla och otroligt gripande musikdokumentär av regissören Andrew Dominik. Filmen handlar om arbetet med Nick Cave and The Bad Seeds senaste album ”The Skeleton Tree”. Men det som var tänkt som en slags personligt filmad skiva från början ändrar dock snabbt fokus och ger istället en ännu intimare inblick på den sorg som föranlett många av de melankoliska låtarna på plattan.

”Blake Lively i bikini vs blodtörstig haj” hade kunnat bli en riktig praktkalkon. Men med effektiv klippning, en tuff hjältinna och några riktigt spännande scener så lyckas den här leverera hajaction som heter duga.

Kalvmärkning, renskötning och jojk. Regissören och manusförfattaren Amanda Kernells film “Sameblod” är ett nedstamp i en historia kopplad till sameförtryck som gör upp med Sveriges mörka förflutna. Utomordentliga skådespelarprestationer och en historia berättad med säkerhet resulterar i ett mycket väl godkänt betyg.

Om man låter bli att jämföra Clint Eastwoods senaste drama med en viss annan ”avvärjd flygkatastrof”-film så glidflyger den ganska komfortabelt i mål på under två timmar. Men det är svårt, mycket svårt, att inte jämföra. Under alla omständigheter pratar Laura Linney i telefon.

När Mel Gibson återvänder till regissörsstolen för första gången sedan “Apocalypto” är det med en verklig berättelse om krigshjälten Desmond Doss som kämpade i slaget om Okinawa och räddade livet på 75 stycken soldater helt utan att använda vapen. Det är en helt perfekt utgångspunkt för en kritisk dialog kring krigets natur men istället läggs oändligt fokus i på att flexa kroppar i kallblodiga strider.

”Fyren mellan haven” är ett vackert, välspelat och inte minst otroligt berörande drama om ett tungt ämne. Filmen handlar om barnlängtan när barnen aldrig kommer och Alicia Vikander briljerar i sin roll.

När Patsy & Edina drängfulla snubblade in i våra vardagsrum på 1990-talet hade vi inte riktigt upplevt kvinnor bete sig på det sättet i TV-komedi. Just därför men inte bara tack vare så blev ”Helt hysteriskt” en hejdlöst rolig kultserie med en befriande dos av simpel slapstick och härligt knasiga karaktärer.

Emma Stone och Ryan Gosling dansar in i våra hjärtan i denna glada, färgsprakande och otroligt charmiga saga om kärlek och drömmar. Sällan har jag gråtit sådana mängder på bio och aldrig förr av glädje. ”La La Land” är en helt unik filmupplevelse för alla sinnen som jag sent kommer glömma. I la la loved it!

”Arrival” är gripande och rejält omtumlande science fiction som tänjer på gränser både vad gäller berättande och innehåll. Regissören Denis Villeneuve lyckas med konststycket att från början till filmens slut överraska och samtidigt hålla oss åskådare hela vägen på halster.

”Jätten” lånar element från både fantasyvärlden och välkända underdog-filmer för att berätta en rörande historia om utanförskap och gemenskap.

HBO:s stora thrillersatsning under sommaren är en serie som bryter mot normerna. Realism går före spektakel i en serie som utmärks av oförutsägbarhet och melankoli.

”Don’t Breathe” är en intensiv och enormt kuslig rysare i klassisk Hitchcock-anda som på allvar skrämmer skiten ur sin publik samtidigt som den också säger något om vår samtid. Liknande intriger har skärrat upp mig förut men det är något med denna skräckis som känns både nytt och oväntat överraskande, trots sin på många sätt traditionella inramning.