”You can’t expect to wield supreme executive power just ’cause some watery tart threw a sword at you!” Bonden Denis (Michael Palin) ställer sig minst sagt tveksam till Kung Arthurs (Graham Chapman) anspråk på den brittiska tronen i kultklassikern ”Monty Python and the Holy Grail” från 1975.
Det är alldeles omöjligt att inte återkalla citatet för sitt inre när The Lady of the Lake överräcker värstingsvärdet Excalibur till Charlie Hunnams rippade version av Arthur i Guy Ritchies jättesatsning ”King Arthur: Legend of the Sword” så här fyrtiotvå år senare. Eller omöjligt, det kanske bara är jag som är oåterkalleligt sabbad av Monty Python.
Hunnams Arthur har hur som helst själv sulat svärdet i sjön i ett lönlöst försök att undkomma plikter och krav. Kungaämbetet känns föga lockande, tycker han, och helst av allt vill denne presumtive arvtagare till kronan framleva sina dagar som gatukämpe i Londiniums (senare London) fattigkvarter. Kruxet är bara att tronen för tillfället är ockuperad av Arthurs farbror Vortigern (Jude Law), en diabolisk herre som näppeligen drar sig för att ha ihjäl sina nära och kära, och när det kniper har förmågan att förvandla sig själv till en sorts Balrog-liknande varelse beväpnad med en stor brinnande lie.
Och så är det ju det här med svärdet i stenen – Arthur var som bekant den enda som kunde rucka på åbäket, och således faller det på honom att ställa allt till rätta. Det är alltså dessa omständigheter som The Lady of the Lake påminner honom om under dramatiska och blöta former.
Ska Arthur axla ansvaret? Tänker han mot alla odds omfamna sitt öde med allt vad det innebär av vapenskrammel och ond, bråd död? Bryr vi oss nämnvärt? Jag kan naturligtvis bara föra min egen talan, och då replikera med ett rungande ”Njae” på den sista frågan.
Guy Ritchies tekniskt överambitiösa spektakel lider av samma åkomma som samtliga andra filmer som någonsin gjorts där de visuella effekterna har ägnats mer omsorg än skådespelarna. Man blir helt enkelt snål med att investera empati i rollfigurer som får skyltdockor att framstå som mångsidiga. Guy Ritchie verkar vagt medveten om problematiken, eftersom han då och då låter någon bifigur i handlingen stryka med under extremt omständliga och utdragna former, jag menar att han verkligen kramar varenda droppe dramatik ur scenerna i fråga som för att kompensera – men eftersom man är helt likgiltig inför karaktärerna så framstår hela övningen som meningslös.
Och Charlie Hunnams Kung Arthur är, för att tala klarspråk, tämligen stel. Han gör anspråk på att vara en spjuveraktig slagskämpe till ledargestalt som lider enorma inre kval – ibland ylar han och det gör förresten Jude Law också vid något tillfälle – men hela tiden finns där ett poserande drag som gör det knepigt att ta honom på allvar som blivande kung. Den hipsterliknande frisyren hjälper inte heller till, om man nu ska fästa sig vid ytligheter.
Men även om man lyfter blicken från sådana trivialiteter så är det svårt att rekommendera ett biobesök med mindre än att den tilltänkte tittaren stormnjöt av liknande effektstinna, ”episka” filmer som ”Pompeji” (2014), förra årets katastrofala ”Ben-Hur” eller möjligtvis ”Clash of the Titans” (2010). Om så är fallet kan man däremot se fram emot en högtidsstund där Mikael Persbrandts vikingahövding Greybeard fungerar som vitskäggig grädde på det digitala moset. Persbrandt har här ett par fler repliker än i ”The Hobbit” och kommer dessutom mer till sin rätt rent fysiskt – även om vikingarna överlag framställs som konflikträdda diplomater i jämförelse med den barske Arthur och hans följe.
Men att munhuggas med medeltids-Jax är naturligtvis dödfött vem man är.