King Arthur: Legend of the Sword 2017

King Arthur: Legend of the Sword poster

Synopsis

Den unge Arthur som styr Londoniums bakgator med sitt gäng är omedveten om det liv han är född till. Men när han får tag i svärdet Excalibur förändras allt. Arthur måste lära sig att bemästra svärdet, jaga bort sina demoner och samla ihop folket för att kunna besegra tyrannen Vortigern, som har stulit hans krona och mördat hans föräldrar.
Ditt betyg
2.8 av 138 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
King Arthur: Legend of the Sword
Biopremiär
10 maj 2017
DVD-premiär
18 september 2017
Digitalpremiär
18 september 2017
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Jake Bolin

9 maj 2017 | 18:00

Mer effektorgie än legend

Guy Ritchie ställer till med CGI-kalas för alla som är nyfikna på om Charlie Hunnam kan vara ännu tuffare än sin rollfigur Jax från ”Sons of Anarchy” - fast den här gången i medeltidsmiljö (spoilervarning: Charlie gör ett gott försök). Var god O.S.A omgående om du dessutom när en stark längtan efter att få se Mikael Persbrandt som hunsad vikingahövding i en handfull scener.
”You can't expect to wield supreme executive power just 'cause some watery tart threw a sword at you!” Bonden Denis (Michael Palin) ställer sig minst sagt tveksam till Kung Arthurs (Graham Chapman) anspråk på den brittiska tronen i kultklassikern ”Monty Python and the Holy Grail” från 1975.

Det är alldeles omöjligt att inte återkalla citatet för sitt inre när The Lady of the Lake överräcker värstingsvärdet Excalibur till Charlie Hunnams rippade version av Arthur i Guy Ritchies jättesatsning ”King Arthur: Legend of the Sword” så här fyrtiotvå år senare. Eller omöjligt, det kanske bara är jag som är oåterkalleligt sabbad av Monty Python.

Hunnams Arthur har hur som helst själv sulat svärdet i sjön i ett lönlöst försök att undkomma plikter och krav. Kungaämbetet känns föga lockande, tycker han, och helst av allt vill denne presumtive arvtagare till kronan framleva sina dagar som gatukämpe i Londiniums (senare London) fattigkvarter. Kruxet är bara att tronen för tillfället är ockuperad av Arthurs farbror Vortigern (Jude Law), en diabolisk herre som näppeligen drar sig för att ha ihjäl sina nära och kära, och när det kniper har förmågan att förvandla sig själv till en sorts Balrog-liknande varelse beväpnad med en stor brinnande lie.

Och så är det ju det här med svärdet i stenen – Arthur var som bekant den enda som kunde rucka på åbäket, och således faller det på honom att ställa allt till rätta. Det är alltså dessa omständigheter som The Lady of the Lake påminner honom om under dramatiska och blöta former.

Ska Arthur axla ansvaret? Tänker han mot alla odds omfamna sitt öde med allt vad det innebär av vapenskrammel och ond, bråd död? Bryr vi oss nämnvärt? Jag kan naturligtvis bara föra min egen talan, och då replikera med ett rungande ”Njae” på den sista frågan.
 
Guy Ritchies tekniskt överambitiösa spektakel lider av samma åkomma som samtliga andra filmer som någonsin gjorts där de visuella effekterna har ägnats mer omsorg än skådespelarna. Man blir helt enkelt snål med att investera empati i rollfigurer som får skyltdockor att framstå som mångsidiga. Guy Ritchie verkar vagt medveten om problematiken, eftersom han då och då låter någon bifigur i handlingen stryka med under extremt omständliga och utdragna former, jag menar att han verkligen kramar varenda droppe dramatik ur scenerna i fråga som för att kompensera – men eftersom man är helt likgiltig inför karaktärerna så framstår hela övningen som meningslös.

Och Charlie Hunnams Kung Arthur är, för att tala klarspråk, tämligen stel. Han gör anspråk på att vara en spjuveraktig slagskämpe till ledargestalt som lider enorma inre kval – ibland ylar han och det gör förresten Jude Law också vid något tillfälle – men hela tiden finns där ett poserande drag som gör det knepigt att ta honom på allvar som blivande kung. Den hipsterliknande frisyren hjälper inte heller till, om man nu ska fästa sig vid ytligheter.

Men även om man lyfter blicken från sådana trivialiteter så är det svårt att rekommendera ett biobesök med mindre än att den tilltänkte tittaren stormnjöt av liknande effektstinna, ”episka” filmer som ”Pompeji” (2014), förra årets katastrofala ”Ben-Hur” eller möjligtvis ”Clash of the Titans” (2010). Om så är fallet kan man däremot se fram emot en högtidsstund där Mikael Persbrandts vikingahövding Greybeard fungerar som vitskäggig grädde på det digitala moset. Persbrandt har här ett par fler repliker än i ”The Hobbit” och kommer dessutom mer till sin rätt rent fysiskt – även om vikingarna överlag framställs som konflikträdda diplomater i jämförelse med den barske Arthur och hans följe.

Men att munhuggas med medeltids-Jax är naturligtvis dödfött vem man är.
| 9 maj 2017 18:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
2
Guy Ritchies "King Arthur"film blev jag bjuden på att se på bio. Det var ingen film jag direkt hade planerat att se på bio. Men blir man bjuden så är det bara att tacka och ta emot. Nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte om filmen. Men först lite om handlingen. När Arthurs far mördas, griper hans farbror Vortigern kronan. Efter att Arthur (Charlie Hunnam) berövats på sitt arv vet han själv inte om sin egen bakgrund och lever därför ett tufft liv i stadens gränder. När han en dag drar svärdet Excalibur ur stenen, vänds hans liv upp och ner och han tvingas möta sanningen kring sitt riktiga arv, även om han gillar det eller inte. Filmen "King Arthur: Legend of the Sword" erbjuder en del snygga effekter och fajtingscener. Karaktärerna har utrustats knivskarpa repliker i vanlig Guy Ritchie anda. Så långt är filmen gaska underhållande och Charlie Hunnam är hyfsat bra i huvudrollen. Men det håller tyvärr inte hela vägen. Medeltidskänslan som borde finnas då det är en King Arthur historia som förmedlas uteblir och filmens intrig känns lite småseg. Det blir ibland på gränsen till kalkonfilm. Om man gillar filmer som "Pompeji" och "Ben Hur" kanske man även kan sätta värde på denna film. Men vill man ha en bra King Arthur historia levererad så finns det filmer som är bättre på det temat. Men om man ska säga något positivt om denna film så var det kul att få se Mikael Persbrandt i en roll som inte var näst intill helt bortklippt som i "The Hobbit" filmerna. Samt så gjorde skådespelerskan Astrid Bergès-Frisbey en bra gestaltning av magikern The Mage. Utöver detta så finns det bara i princip negativa saker att säga om filmen. Den tillför inte direkt något nytt till King Arthur historien vilket är det som borde vara syftet om man gör en nyversion av historien. Har man inga jättestora krav så kanske man kan gilla filmen "King Arthur: Legend of the Sword". Men har man det så rekommenderar jag att välja en annan film inom samma genre istället. En tvåa av fem möjliga får filmen av mig i betyg. Om det inte hade varit för att effekterna är ganska snygga över lag i filmen så hade jag gett den ännu lägre betyg.
Läs mer
4
Guy Ritchie är tillbaka! Den nya tagningen på Kung Arthur är fylld med fantasy, visuellt slående actionsekvenser och den bästa filmmusiken du kommer höra i år. Först var jag skeptisk med tanke på att stora budget-filmer med flera megastudios bakom brukar inte bli så bra, men Ritchie bevisade motsatsen. Klippning och regi som kännetecknar just han som regissör finns med i nya King Arthur: Legend of the Sword och det är bättre än någonsin. Den nya adaptionen av hur Arthur blev till kung är både fartfylld och jäkligt kul. Ett intressant kamera arbete och bland de bästa jag har musikväg inom film kombineras ihop snyggt och smidigt vilket gör att jag sitter fastklistrad i mer än två timmar. Insatserna från alla skådespelarna är väl inget utöver de vanliga men inte heller dåligt, bra kemi och gott om rum för humor utan att det ska kännas krystat. Sagan i sig är ju vad den är, alla de klassiska delarna från Kung Arthur är med plus lite extra som Ritchie velat ha med i sin version, även det fungerar galant. Trots vi kanske sett handlingen förr så störs det inte av mig då det sker så mycket annat och extra runt omkring att det hela känns fräscht och nytt. Effekterna och som sagt klippningen är spot on och slutet av filmen skulle ge vilken tv-spelsnörd som helst känslan av att de är i himlen. Nu är menar jag inte att säga att det här är det bästa jag har sett men jag blev glatt överraskad och filmen levererade precis det den lovade, underhållning på hög nivå som håller fast ens intresse! Rekommenderar starkt ett biobesök på IMAX. 4 av 5 i betyg.
Läs mer