”Kärlek & vilja” är en välspelad film som bygger på ett fint budskap, men den saknar tempo och misslyckas med att skapa en engagerande berättelse.

Alla förtjänar en bra kärlekshistoria – det borde ju inte minst gälla den unga gaypubliken som aldrig kände igen sig i John Greens eller Nicholas Sparks sötsliskiga draman. Men ”Love, Simon” borde rimligen charma och beröra sin publik oavsett ålder, kön eller läggning. En publikfriande feelgood-pärla med hjärtat på rätta stället.

Mannen bakom franska tortyr-rysaren ”Martyrs”, Pascal Laugier, har i och med ”Ghostland” gjort ännu en engelskspråkig skräckfilm som både är obehaglig och hyfsat nervkittlande. Detta inkräktardrama är snyggt och välspelat, med stark kvinnodominans vilket jag uppskattar. Dock saknas en hel del finess i utförandet.

Adam Sandler är tillbaka med sin fjärde egenproducerade Netflix-film. Tyvärr innehåller ”The Week Of” alldeles för lite skratt för att motivera två timmar av klyschiga budskap.

Wesley Snipes som rövsparkande vampyrdödare – en afro-amerikansk superhjälte i Marvels vampyraction som inte liknade någon blodsugarrulle du sett förut. Nytt och trendigt, absolut. Men som mer än hjärndöd underhållning är den knappast värd att höjas som.

Sugen på att se en bunt skådisar från “Downton Abbey” i en mestadels trivsam historisk feelgoodfilm med nazistinslag? Då är filmen med årets längsta och mest omständliga titel rätt för dig! Förutsatt att du kommer ihåg titeln länge nog för att boka biljetter då.

En härligt bullrig Ethan Hawke spelar bankrånaren i Norrmalmstorgsdramat, som ”Stockholm” är baserat på. Filmen är rolig och underhållande med en stor dos 70-talsnostalgi, samt några riktigt vackra Stockholmsvyer.

”Tredje mordet” är en tankeväckande och absorberande pusseldeckare som pågår lite för länge för sitt eget bästa. Ett lyckat bröllopstal som både ha rundats av innan talarens underfundigheter tonar ut i pladder.

Äntligen är den här! Filmen som för samman alla våra Marvel-favoriter (nja, nästan alla iallafall). ”Avengers: Infinity War ” är en episk uppvisning av filmfenomenet vi känner till som superhjälte-rullar. En genre, som med Marvel i förarsätet, dominerat inom film det senaste decenniet. Om du är ett äkta superhjälte-fan, eller bara den som uppskattar en CGI-fest med många karaktärer involverade, så får du med den här jättesatsningen äkta filmgodis.

Briljanta David Lowery lyckas med mycket små medel få till en riktigt spirituell och tankeväckande existentiell djupdykning som kan jämföras med allt från ”2001: A Space Odyssey” till ”The Tree of Life”.

”Mary Shelley” är ett vackert kostymdrama baserat på den sanna historien om den skandalomsusade författarinnan till ”Frankenstein”.

Jim Carreys dramatiska filmdebut resulterade dessvärre inte i någon Oscar (eller ens nominering!) men dock i en film som med sitt samhällssatiriska budskap kring människors besatthet av kändisskap håller än idag.

”The Terror” är en sådan där serie som verkligen kryper in under skinnet på tittaren. Med sin isande musik, sitt kyliga foto samt psykiskt krävande och ogästvänliga skådeplats lyckas en tv-serie äntligen med konststycket att skrämmas!

”Tully” är en intim och osminkad skildring av det sisyfos-arbete som kan utgöra vardagen för en nybliven småbarnsmamma. Den är även en hyllning till ett oväntat systerskap, och om man tycker om när Ron Livingston ser ut som en skamfylld labrador väntar en högtidsstund.

”The Alienist” är så där lagom ruggig och lagom engagerande. Den håller sig inom säkra ramar och ”krånglar inte till det” genom att ta ut några svängar. Där har vi också det stora problemet med ”The Alienist”; den är för säker, för ordinär. Kort och gott alldeles för lagom.

”Lost in Space” är en snygg reboot som trots att den utspelar sig långt ute i rymden inte riktigt vågar kliva utanför villaförortens vitmålade staket.

Sju år gamla animerade barnfilmen ”Gnomeo & Julia” gjorde ingen särskilt glad. Nu kommer dess uppföljare som ingen bett om och dess fantasi sträcker sig inte mycket längre än till den ”fyndiga” titeln.