Modeskaparen Alexander McQueens intensiva karriär och alltför korta liv ägnas en habil dokumentär som inte förutsätter enorma förkunskaper hos tittaren. Det är initierat och kärleksfullt skildrat.

Uppföljaren till enormt framgångsrika ”Jurassic World” väcker bittra minnen av ”The Lost World”. Än en gång blir vi påminda om att den här filmserien har fler dalar än toppar.

Vi fattar. Clint Eastwood vill hylla de här hjältarna som förhindrade en tragedi och det förtjänar dem. Men att ge trion – samtliga glada men talanglösa amatörer – huvudrollerna i en tämligen dålig film känns inte som bästa sättet…

Baltasar Kormákurs nya film baserar sig på en sann kärlekshistoria som utspelar sig mitt under en av historiens värsta orkaner. Trots ett uttjatat berättarformat är det en visuellt vacker åktur, där Shailene Woodley gör en mäkta imponerande insats.

Serien ”Longmire” baseras på en bibba böcker kallade ”Walt Longmire Mysteries” av Craig Johnson och kretsar kring den hårdbarkade och ärrade sheriffen Walt Longmire. Detta är en av de absolut bästa kriminalserier som gjorts på senare tid, och oerhört underskattad.

Atli blir utslängd av sin flickvän och tvingas flytta hem till föräldrarna. Där pågår en grannfejd som snabbt urartar så att varken trädgård, hem eller husdjur går säkra. Ha så kul med att uttala skådespelarnas namn!

Josephine Bornebusch regidebuterar med ”LasseMajas detektivbyrå – Det första mysteriet” och gör det fantastiskt bra! Filmen om hur Lasse och Maja träffades och löste sitt första mysterium är utan tvekan den bästa filmen om deckarduon hittills. Jag hör kanske inte till den främsta målgruppen, men tycker att det blir både roligt, riktigt underhållande och faktiskt till och med lite berörande mellan varven.

Det finns filmer som man måste vara på rätt humör för att se. Filmer som antingen känns för tunga, för simpla eller helt perfekta för just den givna stunden. ”A Silent Voice” är precis en sådan film. En som kräver sitt tillfälle, en subtil betraktelse av mänskligt beteende som pendlar mella det nostalgiska och det optimistiska.

Innan den älskvärda björnen Nalle Puh hade en röd tröja och drog in miljoner till Disney, var han en av världens mest älskade barnböcker. Och innan han var det, var han ett gosedjur tillhörande en liten pojke som hette Christopher Robin. Så småningom blev det en medioker biopic av det hela.

Varför är offer för sexuella övergrepp så ofta tysta om det de har utsatts för? I ”The Tale” dramatiserar Jennifer Fox flyktiga minnen av de kränkningar hon utsattes för som barn, och inser hur hon har manipulerat dem för att klara av att leva med dem.

Queer Palm-vinnaren ”Girl” gjorde succé på filmfestivalen i Cannes, och Victor Polster har med all rätt hyllats för sin huvudroll som Lara – femton år gammal, med balettdrömmar, och fånge i fel kropp. Sevärt och viktigt, men historien lunkar fram i lite väl långsam takt och griper inte tag förrän på slutet.

Nadine Labaki drar på allt hon har när hon tacklar det viktiga ämnet med fattiga barn och papperslösa i dagens Beirut. En energisk och gripande film som struntar i allt vad subtilt heter.

”I Feel Pretty” är en smårolig, lite sötsliskig och lätt romantisk komedi med Amy Schumer och Michelle Williams i två av rollerna. Filmen är underhållande, med också rätt problematisk. För fastän att budskapet om inre skönhet i slutändan känns väldigt upplyftande, är vägen dit minst sagt ojämn.

Klasskillnader och djup besatthet står i centrum i Lee Chang-dongs täta ”Burning”. Ett av årets mästerverk som både är omskakande och fascinerande.

Har du svårt att lyssna på folk som pratar ska du undvika ”The Wild Pear Tree” som pesten. Turkiske festivalfavoriten Nuri Bilge Ceylan testar verkligen publikens tålamod i denna långa film, men hans historia om föräldraskap och ansvar är intelligent och välgjord.

Den franska dramakomedin ”Le grand bain” är inte en remake på svenska ”Allt flyter”, trots uppenbara likheter. Denna berättelse om manliga konstsimmare kunde ha blivit en stor feelgoodfilm med skratt och känslor, men för tunga ambitioner får betyget att sjunka.

Bilden av sångerskan Whitney Houston blir inte ljusare, men något tydligare i Kevin Macdonalds utmärkta dokumentär. Starka intervjuer och chockerande avslöjanden höjer den över den vanliga musikretrospektiven.