Alden Ehrenreich är perfekt som en ung Han Solo, och teamet bakom denna prequel/spinoff har onekligen fångat den gamla goda ”Star Wars”-känslan in i minsta detalj. Men ett svagt manus gör det svårt att verkligen bry sig om allt laser-pangpang på vita duken.

Ryan Reynolds är tillbaka i rollen han föddes att spela. Det är inte allt för ofta vi blir bortskämda med en direkt uppföljare som överträffar sin redan väldigt bra företrädare. Men ”Deadpool 2” håller kvar första filmens kreativa humor, samt bygger på med explosiv action och finstämd emotionell dramatik. Sommarens självklara biobesök (samt sannolika återbesök) och mest maxade åktur är äntligen här!

Åsikterna kommer att delas likt offrens kroppsdelar när Lars von Trier skildrar en djupt störd seriemördare. En thriller som försöker vara rolig, hemsk och filosofisk samtidigt, men bara blir effektsökande och långtråkig.

Spike Lees senaste joint serverar ett stycke svart historia inbakad i ett underhållande och spännande polisdrama.

20 dansare. En vild festnatt. En spetsad sangriabål. Vad kan gå fel? Tydligen precis allt. ”Climax” är inte filmen för den som gillar handling och struktur. Det är koreograferat kaos, en dansuppvisning som flörtar med skräckthriller-genren. Och ändå på något galet vis Gaspar Noés mest lättsmälta film.

Att blod inte är tjockare än vatten står i centrum för Hirokazu Koreedas familjedrama ”Shoplifters”. En vacker film som både bjuder på upplyftande humanism och några oväntade vändningar.

Valfläsk, solsting, selfies och rosévin. Cecilia Björks flugan på väggen-skildring av det politiska sommarspektaklet på Gotland fångar makten och tredje statsmakten med garden nere mellan arbete och mingel – tyvärr lite väl ofta med precisionen hos en något slö sommarfluga.

Det som borde kännas brinnande aktuellt och tänkvärt skildras för ytligt i ”Fahrenheit 451”. Filmen underskattar sin publik genom att förenkla sitt budskap så att en femåring ska kunna förstå, men för den som gillar snygga framtidsmiljöer är HBO:s mest ambitiösa film klart värd en titt.

Vacker galenskap. För mycket och för lite. Intressant och pretentiöst. I Panos Cosmatos visuella käftsmäll ”Mandy” är de radikala kontrasterna i centrum, oavsett om Nicolas Cage gråter av sorg eller dansar med en motorsåg.

Allt du skulle vilja veta om Ingmar Bergman, men varit för skraj att fråga om. Jane Magnussons dokumentär sätter fokus på Sveriges genom tiderna störste filmskapare, med avstamp i det extra händelserika året 1957. Ett måste för cineasten, men kanske inte lika fascinerande för de oinsatta.

Om man måste välja – sin bästa väns vädjande önskan, eller följer man sitt hjärta och romantik? På skolans karneval råkar Elle kyssa sin bästa väns bror och ljuv förälskelse uppstår – trots att de bästa vännerna kommit överens om att det inte är okej. Fastän en intressant rävsax till premiss och en bubblande Joey King, trillar vi ändå ner i ett klyschigt high school-hål.

Tao Zhaos fantastiska skådespeleri gnistrar i ett melankoliskt porträtt av kvinnan bakom gangstern. Men regissören Jia Zhang-ke är för upptagen med att försöka vara oförutsägbar för att kunna göra en bra film.

Det börjar som en polsk och politisk variant av ”Glee”, men slutar i en öm kärleksberättelse mellan två personer som aldrig riktigt kan lämna varandra. En nostalgisk och snygg film som har potential att nå utanför Cannes.

Perfekt dialog och trovärdiga karaktärer står i centrum för en livsbejakande tragedi av Christophe Honoré. ”Sorry Angel” är en film som berör, men inte överraskar eller har något nytt att säga.

Fantasy, romantik, nordisk mytologi och lite polisdeckare på det. ”Gräns” är en film som inte liknar mycket annat men oj, vad det är uppfriskande! Nog finns det bättre Ajvide Lindqvist-historier som borde ha filmats först, men den här filmen är tillräckligt skruvad, obekväm och fängslande för att väcka intressanta samtal hos filmälskare.

Tidskänslan sitter som ett smäck i Paul Danos skickliga regidebut. ”Wildlife” är en välspelad skildring av en amerikansk familj där en 14-årig pojke ser hur föräldrarna glider ifrån varann.

2018 års invigningsfilm på Cannes-festivalen är en pratig familjesåpa med frustrerande brist på både spänning och dramatik.