Oscarsnominerade regissören Paul Greengrass (“United 93”, “The Lost Bus”) tacklar här bonderevolten i England 1381 med Andrew Garfield i huvudrollen som dess ledare.
Filmen inleds melankoliskt med Garfields rollfigur Plogmannen i ett grådaskigt åkerlandskap. Han har förlorat sin familj i digerdöden, och tillvaron tycks tröstlös. Till råga på allt drivs skattepengar in med brutala metoder för att finansiera kriget i Frankrike.
Samtidigt lider den unge kung Richard II (en fenomenal Woody Norman från “C’mon C’mon”) i sitt slott av mardrömmar. Han ser syner av uppror och faror och kryper räddhågset ihop i sitt gemak, eller söker tröst i bön vid altaret. Men kungens rådgivare ignorerar tecknen och fortsätter kräva in mer pengar av den fattiga, lidande befolkningen. Så när Plogmannen får nog och slår ihjäl en av indrivarna, finns ingen väg tillbaka.
Baserat på verklighetens bonderevolt år 1381 i England
Bondeupproret har skett på riktigt men Plogmannen är en generisk karaktär sammansatt av många av upprorsmakarna som var just plogmän. Det verkliga ledarna var den radikala, exkommunicerade prästen John Ball, samt den militära folkledaren Wat Tyler. De porträtteras i filmen av Jamie Bell respektive Cosmo Jarvis, som leder de större folkmassorna som vill kräva audiens hos kungen. Plogmannen ansluter sig till protestmarschen och tågar mot slottet.
Hela ensemblen gör fina rollprestationer, men Normans ångestfyllda kung Richard II sticker ut. Kungens mamma Grevinnan spelas återhållsamt av Katherine Waterston, medan Tom Hollander (“White Lotus”) knappt känns igen i rollen som Treasurer Hales.
Även Bell och Jarvis gör minnesvärda porträtt, men Thomasin McKenzies rollfigur Alyce försvinner dessvärre i periferin. Jag är ett stort fan sedan “Leave No Trace” och “Last Night in Soho” men i rollen som Alyse fick hon inte så mycket att tillföra…
Intimt filmfoto av norska Pål Ulvik Rokseth
Problemet, om man tycker filmen känns seg emellanåt, är alltså inte skådisarna. Manuset känns generiskt och förutsägbart, som att det följer gammal historisk dramamall. Norska Pål Ulvik Rokseth står bakom det rörliga filmfotot, men av någon anledning får hans dansande bildsekvenser överlag inte samma gripande och intima spänningseffekt som i “The Lost Bus”.
Premisserna är så klart annorlunda med bussens klaustrofobiska miljö versus ett slagfält med tusentals människor. Det närgångna filmfotot kommer bäst till sin rätt under de blodiga stridsscenerna som höjer spänningsnivån, och som kanske inte helt otippat stiger mot slutet.
Vid några tillfällen vävs storslagna landskapsbilder av det medeltida England in. Fantasieggande, även om de kontrasterar skarpt mot de annars så kaotiska kameranärbilderna.
Robin Hood i Sherwoodskogen
Filmen bjuder alltså på både intensiv action och en hel del splatter. Här finns även en Robin Hood-koppling som jag tyckte var finurligt invävt, även om berättelserna om honom i verkligheten redan figurerat under ett par sekel innan upproret.
Så den historieintresserade borde pricka in “The Uprising” redan nu i kalendern. Och filmen, som i grund och botten är en välgjord men sentimental hjältesaga, är helt klart sevärd för en bredare publik också.
Snabbfakta om ”The Uprising”
- Regi: Paul Greengrass
- Skådespelare: Andrew Garfield, Woody Norman, Jamie Bell, Cosmo Jarvis, Katherine Waterston, Tom Hollander, Thomasin McKenzie
- Genre: Historiskt actiondrama
- Speltid: 2 timmar 8 minuter
- Biopremiär: 25 september 2026
- MovieZines betyg: 3/5
