”The Running Man” är något så ovanligt som en Stephen King-berättelse som varken hör till skräckgenren eller är något mer seriöst prestigedrama. Romanen från 1982, med svenska titeln ”Den flyende mannen”, är en lika våldsam som satirisk dystopi som utspelas i ett 2025 som är tämligen olikt den tid vi lever i.
Första filmatiseringen från 1987, med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen, tog sig minst sagt friheter och skilde sig på många sätt från boken. Det blev inte mycket mer än typisk Arnold-action, om än underhållande sådan.
Nu har en av Hollywoods hetaste, nya stjärnor Glen Powell axlat rollen i en ny, mer trogen version. Medan Powell ännu inte uppnått samma starka image som Arnold, har däremot regissören Edgar Wright gjort sig ett namn med sin karaktäristiska stil.
Sedan suveräna debuten ”Shaun of the Dead” har han varit en både kul och spännande filmskapare att följa, med originella titlar, och ibland oförtjänta floppar, som ”Scott Pilgrim vs. the World” och den senast underskattade ”Last Night in Soho”.
”The Running Man” är hans hittills största och mest påkostade projekt, med en budget på 110 miljoner dollar. Det är också kanske inte oväntat hans bredaste och mest kommersiella film, på gott och ont.
Powell spelar Ben Richards, en desperat småbarnspappa från arbetarklassen som försöker tjäna ihop pengar för medicin till sin sjuka dotter. I en lite fånig sidointrig – han vill inte att hustrun (Jayme Lawson, ”Sinners”) ska jobba på en sliskig strippbar – söker han till TV, som utlovar höga summor pengar till medverkande i livsfarliga tävlingsprogram.
Den största – och värsta – av dessa är titelprogrammet där de olyckligt utvalda blir jagade runtom i staden i 30 dagar med en måltavla på ryggen. Den skrupelfria TV-chefen (Josh Brolin) lovar Ben pengar nog att rädda hans familj från slummen – men både programmet och jägarna som det skickar ut fuskar med de lösa reglerna och gör allt för att Ben och de andra deltagarna ska förlora – och dö.
Det är en hyfsad actionthriller som mest verkar använda storyn för att visa upp sin löjligt vältränade stjärna Powell, både som skådespelare och ögongodis. Han har själv skämtat om hur han ofta medverkar i bar överkropp på film men här blir det rent av löjligt.
Förutom otaliga scener där han går runt i tajt linne för att flexa bicepsen så förekommer en utdragen actionsekvens där han springer runt i bara en handduk – för att sedan mista den helt så att även bakdelen får exponeras på vita duken.
Jag har gillat Powell sedan jag upptäckte honom först i roliga TV-serien ”Scream Queens” och mellan de stora mainstream-filmerna som ”Top Gun” och ”Twisters” har han visat prov på att ta sig an mer udda roller, som i Richard Linklaters härligt skruvade ”Hit Man”.
Nu riskerar han dock att närma sig Chris Pratt-territoriet där en påtaglig men aningen begränsad charm mjölkas till tusen, tills populariteten mynnar ut i överexponering. Han är inte dålig här men när hela känsloregistret ska skildras tar han i så han nästan spricker. Det blir stundtals utmattande och nästan frustrerande.
Det är mestadels underhållande med duglig action och acceptabelt tempo. Men någonstans önskar jag att Wright hade fokuserat mer på satiren kring klasskillnader och TV-våld. Och gett de imponerande birollsskådespelarna mer utrymme.
Det är en skamlös lyx att se begåvade namn som Brolin, William H. Macy och Colman Domingo i den här typen av film. Macy har bara lite mer än en gästroll medan Domingo lyckas bäst som TV-programmets sliskiga värd.
De flesta sidokaraktärer kommer och går utan någon större fanfar. En skäggig Michael Cera (från Wrights ”Scott Pilgrim”) dyker upp som skäggig rebell och tvingas leverera exposition under en bisarr visning av diabilder. Men även dricka energidryck i ett av de pinsammaste fallen av produktplaceringar på länge.
Duktiga Emilia Jones (”CODA”) presenteras sent i filmen som Bens gisslan som tvingas lära sig en moralisk läxa om verkligheten. Rollen är mest av typen dam i nöd som skriker och gråter. En påminnelse om att Wright med några få undantag inte alltid är en mästare på kvinnliga rollfigurer.
I övrigt finns det få, små spår av Wrights personliga stil. Något som tyvärr är vanligt när regissörer, speciellt europeiska sådana, får alltför mycket pengar och ansvar i form av exempelvis en remake eller filmatisering av populär författare.
Det finns glimtar av hans knasiga humor – men oftare verkar han förvänta sig att vi ska ta detta på dödligt allvar. Det är ojämnt, smått haltande och alldeles för långt. En film som ofta liknar dussinaction om än välgjord sådan har ingen rätt att vara så lång som 133 minuter.
Inte oväntat så överger man bokens originalslut (liksom filmen från 1987) för ett mer tillrättalagt som lär falla den breda publiken mer i smaken. Trots flera genanta one-liners som kläcks under filmens gång så är den sista tveklöst den värsta.
Med en stark förlaga, kul regissör och sevärd ensemble är detta lite av en besvikelse. Tråkigt har man kanske inte – kom ihåg att lämna hjärnan hemma bara.
Snabbfakta: ”The Running Man”
- Regi: Edgar Wright
- Skådespelare: Glen Powell, Josh Brolin, Colman Domingo, Emilia Jones, William H. Macy, Lee Pace
- Genre: Dystopisk actionthriller
- Speltid: 133 minuter
- Svensk premiär: 14 november 2025
- Visas på: Bio
