Filmen drar med i en känslosam nedåtgående spiral av oro, panik, och okloka beslut. Det blir bara värre och värre när Linda (Rose Byrne) försöker navigera en ångestfylld tillvaro i kris.
Linda är en terapeut vars lilla dotter (Delaney Quinn) lider av en mystisk åkomma som gör att hon måste matas med sond. Åkomman leder till täta sjukhusbesök men läkaren har inget tålamod med Lindas attityd och krav. Linda är nämligen nära bristningsgränsen för vad hon orkar med, och det gör henne inte till en behaglig eller rationell person.
Inget tillfälle till återhämtning
Tvärtom. Hon är defensiv och har taggarna utåt. Den egna terapin som är menad att hjälpa får henne bara att må ännu sämre då terapeuten (en otippat bister Conan O’Brien som dock klarar sin allvarstyngda roll med bravur) sakta tappar tålamodet med henne och blir öppet fientlig. Dessutom har hon dragit till sig skolans parkeringsvakts ogillande, som är på henne varje gång han ser henne.
Hon får inget tillfälle till återhämtning. Det händer saker hela tiden. Taket rasar in i deras lägenhet som fylls med vatten. De tvingas flytta in på ett trist motell, och då reparationen dröjer blir de kvar. Hennes man (Christian Slater) är på resande fot och klagar mest när de pratas vid. Receptionisten är uttråkad och ohjälpsam. Hela världen är emot henne. Ena stressmomentet avlöser det andra och det ljusnar aldrig.
Men Linda måste hålla ansiktet uppe för sin dotter, och för sina patienter. Inte lätt när deras mentala hälsa svajar, som Carolines (Danielle MacDonald), vars man dessutom tycks hålla Linda ansvarig för allt som gått “fel” med hans fru. Linda är så frustrerad och inställd på motgångar att hon inte längre kan se och uppskatta en hjälpande hand, som från den vänliga James (A$AP Rocky) till exempel, som driver motellet.
Surrealism och skräckfilmskänsla
Filmen har en del surrealistiska moment. Vi vet inte riktigt om de är imaginära hallucinationer sprungna ur Lindas självmedicinering av droger och alkohol, drömsekvenser, fantasier, eller helt enkelt symboliserar hennes snedvridna värld. En tillvaro som krackelerar. Kanske allt detta, plus skrämselfaktorn av en spegel som mystiskt krossas och ger lite skräckfilmskänsla.
Men här finns även humor mitt i det mörka, på ett makabert och absurdistiskt ”åh nej, inte en grej till”-vis.
Disharmonin av starka ljud ackompanjerar bildrutorna liksom tjattret och rumsterande från dottern som inte syns i bild. Hon blir en ändlös kedja av krav snarare än en människa. Det förstärker genialiskt bilden av Lindas descent nedåt, en vårdnadshavare vars ork tynar.
Manusförfattaren och regissören Mary Bronstein har inspirerats av egna erfarenheter och gjort dem till ett klaustrofobiskt porträtt av ett liv i bitar. Extrema närbilder av Byrnes ansikte förstärker känslan av hennes upplevelser samtidigt som den ger filmen en experimentell känsla.
Möjligtvis är resultatet aningen smalt för en bred publik, men vågar man låta sig kastas in i Lindas virvlande ångest och panik väntar en unik filmupplevelse med Byrne i högform.
”If I Had Legs I’d Kick You” visas på Stockholms filmfestival 2025.
