Det är tydligt att detta är ett passionsprojekt för del Toro. Han älskar gotik och monster och låter här sin kärlek för det nämnda ta plats i varje bildruta. Alla scener är skapade med en tydlig vision och vi känner igen den poetiskt makabra storyn, det storskaliga formspråket och melodramatiska känslostormarna.
Filmen är storslagen med helt makalösa kulisser och otroliga kostymer. Det visuella är vackert och extremt detaljerat, liksom är själva dramat bakom. Resultatet är en känslomässigt komplex tolkning som känns både maffig och intim, med ett tempo som växlar mellan tät, nervig intensitet och mer stillsam humanitet.
Filmen börjar på slutet. Året är 1857 och den danska flottan är fastfrusna i Arktis när de plötsligt hör en explosion. Manskapet rusar mot ljudet och hittar där en svårt skadad man. Mannen är dr Victor Frankenstein och han jagas av en omänsklig och odödlig varelse, som han själv har skapat. När Victor tas till skeppet börjar han berätta historien om sitt liv. Han berättar om sin barndom, sin relation till sin far och hur han blev besatt av att väcka liv i ett lik. Något som han till sist alltså lyckades göra och det är detta något som nu jagar honom.
Oscar Isaac gör en kraftfull gestaltning av den komplexe vetenskapsmannen Victor Frankenstein. Han ger många nyanser till mannen som slits mellan gudskomplex och ånger. Jacob Elordi är oigenkännlig som monstret, och gör varelsen nästan smärtsamt mänsklig. Med en stark fysisk närvaro och en skör känslighet förvandlar han en arketyp till en livs levande individ med stort hjärta. Elordis kroppsspråk, röstens skiftningar och förmågan att växla mellan sårbarhet och hot gör tolkningen både hjärtskärande och skrämmande.
Även Mia Goth i en biroll trollbinder. Hon spelar Elizabeth, skönheten till Elordis odjur. Hon är en intelligent ung kvinna som är förlovad till Frankensteins bror William och hamnar i något som kan liknas vid ett triangeldrama med egentligen fyra personer. Goth övertygar i de scener hon är med i men hade enligt mig gärna fått ha ännu mer speltid.
Fotot av Dan Laustsen (som också filmade ”Share of Water”) är filmens själ. Kameran fångar den råa, taktila texturen i de gotiska miljöerna med fuktiga slott, dimhöljda kuster och ödsliga statyer. Långsamma svep över steniga korridorer och plötsliga glidningar in i rum upplysta av sprakande ljus gör att miljöerna inte bara fungerar som bakgrund utan blir nästan till levande karaktärer i berättelsen. Kontrasterna i bildspråket förstärker sagans storslagenhet och blottlägger samtidigt de mänskliga känslornas ömtålighet.
Det här är en film om människans behov av att härska och söndra, att äga vetenskapen och använda den som vapen för personlig framgång. Men detta är också en film om att bli övergiven och att i den desperationen vilja söka sig sitt ursprung. Stort fokus ligger på den bisarra far- och sonrelationen mellan skapare och den skapade. En symbios lika toxisk och otäck som egentligen vilken extrem religiös trosuppfattning som helst är.
Filmen synar människans rädsla för det annorlunda och ställer frågan – vem som egentligen är monstret. Svaret vet vi sedan tidigare, men jag välkomnar trots det alla utbroderade diskussioner i ämnet. I övrigt tas även andra teman upp, som godhet, tolerans och längtan efter sammanhang upp. Samtliga är väldigt lätta att relatera till, vilket ger filmen en tidlös angelägenhet, trots sin historiska kontext.
Del Toros ”Frankenstein” är ingen lågmäld nytolkning. Det är ett överdådigt, ibland väl sentimentalt, men hela vägen visuellt imponerande verk. Det här är en bedårande gotisk saga och en känslomässigt laddad film där allt samverkar för att ge klassikern ny, brännande aktualitet.