Den som inte orkar läsa hela recensionen eller bara vill ha en kort synopsis behöver inte titta längre än rubriken. “The Long Walk” beskriver hela filmen. Unga män som går långt.
Okej, de pratar medan de går. Eller skjuts om de stannar eller sackar efter. Filmen är alltså en dystopisk framtidsrulle satt i ett USA som fallit sönder. Oklart hur, men det styrs med järnhand av en man som kallas The Major (Mark Hamill). Folk som kritiserar regimen skjuts. Folks som läser Kierkegaard eller Nietzsche skjuts. Dessutom är medborgarna lata, enligt The Major.
Den som går längst överlever i tröstlös marsch
Därför får 50 unga män via ett lotteri representera sina respektive stater i en lång vandring. Endast en person överlever, den som orkar gå längst. Vinnaren får en önskan uppfylld samt enorma rikedomar.
Enligt The Major fungerar detta som en sporre för folket och leder till ökad samhällsproduktion. Vandringen är bra för moralen. Den ökade produktionen behövs för att bygga upp landet till dess forna dagars glans. “Make Amerika Great Again”, så att säga, fast det är oklart hur den glansen är tänkt att se ut eftersom allt det gamla som gav glans förbjudits här men ni fattar.
I andra dystopiska överlevnadsspel finns alltid en chans att överlista systemet. Att klura ut hur man ska vinna. Kanske behöver inte alla dö. Men till skillnad från exempelvis “Squid Game” och “The Hunger Games” som bjuder på överraskningar under resans gång, vet vi här ganska exakt vad som kommer hända. Det finns ingen kärna av hopp. Händelseförloppet är förutsägbart, utstakat från första filmrutan. Det är bara att bänka sig och följa vägen mot undergången. Vilket i mitt tycke är problemet.
Man ömsom tittar på klockan och ömsom vrider på sig i biostolen när någon rollfigur man investerat lite extra i ska skjutas. Stannar de eller sackar efter får de en varning. De måste hålla en viss takt, och vakterna är otåliga. Får de inte raskt upp trampet igen blir det två varningar. Efter tre varningar skjuts de i huvudet (ofta grafiskt för den som gillar splatter). De får inte ens stanna för att gå på toaletten.
Vad är poängen med berättelsen?
Trots skjutningarna känns det inte riktigt som ribban satts högt nog. Vad är egentligen poängen med berättelsen? Pratet under vandringen rör sig om mondäna saker. Någon är religiös. De sjunger. De bråkar. Drömmer om vad de ska göra med prispengarna.
Ray (Cooper Hoffman, Philip Seymour Hoffmans son) är den enda som vill vinna tävlingen för ett högre syfte. Han har en plan som indirekt ska förändra samhället, säger han. Men när planen synas av nya vännen Pete (David Jonsson), pekar denne ut luckor i både syfte och genomförande. Pete har haft det svårt vilket hans ärrade kropp vittnar om. Men han är en snäll kille. ”Välj kärlek!” säger han. Vilket skulle kunna vara filmens budskap i en annan version…
Jag försöker hitta en djupare mening med filmen. Jag fattar krigsparallellerna. Stephen King skrev boken som filmen är baserad på under Vietnamkriget där ett “lotteri” också valde ut unga män att dö för sitt land. Kanhända känns boken aktuell igen i våra tider av krig, invasioner, och diktaturliknande strömningar. Men i slutändan skulle man faktiskt kunna komprimera hela handlingen till en kortfilmsversion. Upplägget som förklarar filmens värld, klippa bort vardagspratet i mitten, och spola fram till den överraskande vändningen – äntligen – som ger lite att klura på.
Jag ger filmen tre knappt godkända poäng, och det är tack vare skådespelarensemblen med Jonsson och Hoffman i täten. Judy Greer syns kort som Rays mamma. Ibland får vi även njuta av vackert filmfoto över naturvidderna medan pojkarna trampar på i en värld som ser ut som den övergetts på 50-talet.
Snabbfakta: The Long Walk
- Regi: Frances Lawrence
- Skådespelare: Cooper Hoffman, David Jonsson, Mark Hamill, Charlie Plummer, Ben Wang
- Genre: Skräck/thriller
- Manus: JT Mollner (efter en roman av Stephen King)
- Speltid: 108 minuter
- Premiär: 3 oktober 2025
- Visas på: Bio
- MovieZines betyg: 3/5
