Tänk dig att du vaknar en morgon och upptäcker att du är instängd i din lägenhet av en vägg som plötsligt dykt upp. Den finns både vid dörrar och fönster. Det är det som händer paret Tim (Matthias Schweighöfer) och Olivia (Ruby O. Fee) i den här tyska mysteriefilmen.
Redan innan de blev fast i sitt hem så var stämningen riktigt tryckt och förhållandet mer eller mindre över och nu testas deras psyken hårt när de två tvingas samarbeta för att komma ur knipan samtidigt som de försöker hantera ett trauma. Ambitionen att etablera relationen och människorna först och sedan placera in dem i mystiken för att skapa både spänning och drama märks av.
En märklig kontrast mellan innehåll och tonfall
Det som hade kunnat bli en mörk och intensiv thriller tar en överraskande väg och blir mer en uppvisning i i alla fall avsett finurlig underhållning. Ju fler excentriska karaktärer som introduceras desto mer skruvat blir det och den som vill ha en skrämmande film kommer inte att få det. Även dramat håller tillbaka på ångesten trots att den relation som är i fokus är enormt infekterad och att detta bottnar i sorg. Här finns oväntat många försök till humor.
Kontrasterna mellan innehåll och tonfall skapar en märklig upplevelse som ger intryck av att manusförfattaren och regissören Philip Koch inte vet vad han egentligen vill skapa. Spänningen blir aldrig det minsta tät och dramatiken förblir ytlig.
Paniken hos de instängda märks inte. Inte ens i scener som ska vara emotionellt slagkraftiga så blir jag berörd. Humorn blir ofta ansträngd. Kommentarer kring paranoia och statlig övervakning slängs in i dialogen, men utan udd så de är meningslösa.
Konstnärlighet som bara blir konstig
Det enda som gör att mitt engagemang hålls vid liv är ett originellt koncept som presenteras på ett sätt som gör mig nyfiken på vad som faktiskt händer och hur det kommer sluta. Allt kring muren är både snyggt och mystiskt så på det planet lyckas filmen.
Jag hade dock gärna fått mer atmosfär av hot och fara byggd kring detta. Längre speltid hade gynnat både detta och dramabiten.
Alla interiöra miljöer är uppenbart designade scenbyggen och inga försök görs för att få dem att se ut som riktiga hem. Inget ljus gör naturligt intryck. Det är antingen sterilt eller ren neonshow. Färgerna är ofta grälla, men i vissa scener polerat hightech utan själ. Det exteriöra har filter som skriker artificiell livlöshet. Jag får intrycket av att man siktat på konstnärlighet, men det blir bara konstigt.
En konturlös skiss
Skådespelet är så spretigt att alla aktörer verkar tänka att de är med i olika typer av film. Ingen verkar veta vad de ska göra med sina roller och naturligt samspel existerar inte dem emellan. Speciellt annars utmärkta Schweighöfer känns bortslösad här även om han än den som faktiskt kommer närmast att få till en godkänd prestation.
”Brick” har potential att imponera tack vare ett intressant upplägg, men det räcker inte för att bära en hel film. Manuset är på sin höjd en konturlös skiss och iscensättningen av det total förvirring. När nyfikenheten kring muren stillats så är allt intresse för filmen förlorat.
”Brick” släpps på Netflix imorgon, den 10 juli.