Två bröder har inte setts på två decennier. Men någonting har hänt som får Jem (Sean Bean) att hoppa på motorcykeln och åka på ensliga väger genom de nord-engelska böljande landskapen, fortsätta till fots i regn och rusk, för att slutligen banka på hos Ray (Daniel Day-Lewis) i dennes spartanska lilla stuga ute i ingenstans.
De umgås i tystnad. Jem får sitta på en trästubbe vid bordet och Ray äter direkt ur kastrullen då han gett Jem sin enda tallrik. Någon extra sovplats finns inte, så Jem får sova på golvet. När tystnaden äntligen bryts kokar en livstid av uppdämd ilska över livets orättvisor över, vilket ger rum för Day-Lewis berömda monologer. I närbild.
Efter åtta års tystnad är skådespelaren alltså tillbaka, lika hypnotisk, lika karismatiskt som alltid. Skillnaden är att hittills har han valt “rätt” material. Day-Lewis anses vara en av våra tiders främsta, och när han jobbar tillsammans med eliten av regissörer och manusförfattare skapas ren och skär magi. “Phantom Thread”. “Gangs of New York”. Listan är lång.
Och Ronan Day-Lewis regi är lovande. Han har uppenbarligen valt “rätt” medarbetare, från pappa Day-Lewis i huvudrollen till produktionsdesignern Chris Oddys (“The Zone of Interest”) ljuvliga scenografi och Ben Fordesmans enastående filmfoto.
Bildkompositionerna känns ofta som tavlor. Det varma, fladdrande ljuset från brasan, de välanvända föremålen i Rays stuga, eller när bröderna doppar sig i havets vågor. Skogen sedd ovanifrån med den lilla knappt synliga stugan i mitten. En hagelstorms förödande kraft. Det visuella är på en nivå för sig!
Ingetdera kan dock rädda ett klumpigt och pretentiöst manus. Det känns som den 27-årige Ronan velat skapa något stort, något djupt, någonting värdigt Day-Lewis imponerande resumé. Manuset är ju skrivet tillsammans med pappan, men att vara världens bästa skådespelare gör en ju inte automatiskt till världens bästa manusförfattare…
Det är ju behjärtansvärt att ge sitt barn en sådan rivstart på karriären, men det sker på bekostnad av konsten. Lidande för lidandets skull. Sean Bean lyckas hålla balansen så att det aldrig känns för mycket, medan duktiga Samantha Morton här tilldelats alltför många “stirra ut i tomma intet med armarna i kors och se bekymrad ut”-sekvenser.
Jag ger filmen tre knappt godkända poäng, och det är mest tack vare dess visuella glans, samt så klart, Day-Lewis den äldres briljans. Fans kan nog finna mycket nöje i hans come-back för som skådespelare råder det ingen tvekan om att han har mycket kvar att ge. Vi får hålla tummarna för fler filmer framöver – men med “rätt” kaliber av manus och regi!