Dansk film är för mig synonymt med en balans av mörker och humor, något jag alltid dragits till, som en cineast ostört dras till DVD-hyllorna i en second hand-butik. Till skaran av absurda filmer som “Pusher”, “Festen” och “Idioterna” ansluter sig nu “Den siste vikingen”.
Redan i öppningsscenen av ”Den siste vikingen” får jag känslan av att allt står på spel. När polissirenerna tjuter vet vi att allt kommer att braka samman. Besynnerligt nog lugnas tempot istället ner efter ingressen, och filmen blir mer melankolisk – en berättelse som leker med genrer, arketyper och stämningar.
Det finns en outgrundlig mystik genom hela filmen, som att träda in i ett parallellt universum där vissa saker bara är lite off. Ett universum där kontanter används och där man kan hoppa ut ur bilar i 200 km/h utan att få minsta lilla skråma. Skriver man under på filmens regler kan man ha det rätt kul under två timmar i denna vrickade syskonskildring.
Anders Thomas Jensen, med sin faiblesse för vrickade komedier, återförenar sin trogna skådespelarensemble från filmer som ”Män och höns”, ”Adams äpplen” och ”Rättfärdighetens ryttare”. Och vilken ensemble sedan. ”Den siste vikingen” är likt “Reservoir Dogs” en heistfilm – utan själva heisten.
Skruvat bland bankrånare och Beatles
Anker (Nikolaj Lie Kaas) är lillebror, bankrånare och ständigt klädd i svart kostym. För femton år sedan rånade han och Flemming (Nicolas Bro) en värdetransport. Efter att ha avtjänat sitt straff är Anker åter ute och fast besluten att gräva upp pengarna som han instruerat sin storebror Manfred (Mads Mikkelsen) att gömma i skogen bakom huset de växte upp i.
Kruxet är att när Anker kommer hem till sin syster Freja (Bodil Jørgensen) visar det sig att Manfred inte längre finns – han har nu blivit John. Han är alltså fast övertygad om att han egentligen är den sedan länge avlidne rock n roll-ikonen John Lennon.
Detta är något Anker inte kan acceptera, eftersom John Lennon inte har någon aning om några pengar eller var de kan tänkas finnas. Med hjälp av den tossiga läkaren Lothar (Lars Brygmann) lyckas Anker återförena Manfred med sina forna kollegor Hamdam (Kardo Razzazi) som tror att han är både Paul och George, och Anton (Peter Düring) som tycks tro att han är Ringo.
Med Flemming i faggorna och med den tossiga läkaren Lothar som ihärdig följeslagare balanserar Anker mellan att leta rätt på det gömda rånbytet och att återställa Manfreds minne genom att återförena The Beatles. Det är bara det att under filmens gång är det Anker som börjar minnas – saker djupt begravda i hjärnbarken som vänder hela hans värld upp och ner.
Spelades in i Sverige
“Den siste vikingen” utspelar sig i täta barrskogar med becksvarta sjöar. Visst känns de mossiga markerna och oändliga grusvägarna mer som Sverige än Danmark? Ja, filmen är faktiskt inspelad i närheten av sjön Torskabotten utanför Göteborg, där även Kråkslottet – filmens centralpunkt – byggdes upp för inspelningen. Att ha så många tokiga danskar djupt inne i de svenska skogarna bidrar till att filmen får en förhöjd verklighet som verkligen gör historien en tjänst. Den absurda handlingen sker i en värld nära vår egen men med sina egna spelregler.
När filmen fungerar som bäst är rollfigurerna nära något som känns viktigt. Stora livsteman och mysterier kring minnet, avgörande livsval och existentiella frågor hanteras med andakt och övertygande sanning. Det finns ögonblick då det verkligen känns på riktigt, då jag köper rollfigurernas motiveringar och val. Tyvärr räcker inte detta hela vägen, och i slutändan blir berättelsen väldigt rörig med alldeles för många spår och halvavslutade storylines.
Bristerna finns bland annat i att man parallellt med den huvudsakliga handlingen även hanterar det förgångna. Syskonens uppväxt är en central del som berättas genom otaliga flashbacks – fragmentariska minnen som blir allt starkare i takt med att Anker minns mer om sitt förflutna. Men flashbacksen gör filmen klumpig och förvirrad. Det är en av berättarteknikerna jag tror filmen hade fungerat bättre utan. För ofta stannar handlingen upp, och jag vet inte riktigt vad det tjänar till – förutom att Anker behöver komma ihåg.
I slutändan lämnas man med en rörig, besynnerlig och stundtals rolig berättelse om att minnas sitt förflutna, gå vidare och hålla fast vid det viktiga i livet. Filmen hade mått bra av att kapa 25 minuter och stryka en hel del flashbacks. Jag efterlyser mer absurditet – och gärna mer av Kardo Razzazis sång – det var härligt!
Snabbfakta: ”Den siste vikingen”
- Originaltitel: Den sidste viking
- Regi: Anders Thomas Jensen
- Genre: Mörk komedi
- Speltid: 116 minuter
- Svensk biopremiär: 21 november
