Siw Malmkvist slog igenom 1955, då hon som ung ställde upp i en sångtävling – egentligen bara för att få tillgång till en modevisning som Vecko-Revyn anordnade i hennes hemstad Landskrona. Hon räknade inte med att vinna tävlingen och därmed få åka till Stockholm och senare spela in sin första grammofonskiva ”Tweedle Dee”.
För mina föräldrars generation är hon en oerhört produktiv, folkkär artist som varvade hits som ”Mamma är lik sin mamma” med gästframträdanden i ”Hylands hörna” och musikaler som ”Nine” (1983) där hon spelade mot Ernst-Hugo Järegård. Att dokumentären ”Filmen om Siw” är riktad till målgruppen som växt upp med hennes grammofonskivor står tidigt klart, när scener där hon löser korsord vid köksbordet varvas med äldre arkivklipp från hennes tidiga framträdanden.
Imponerande är det att Siw, vid 89 års ålder, fortfarande gör gymnastikövningar i sängen varje morgon när hon vaknar och att hon reser till Baden-Baden för att uppträda. En resa som också innebär att hon återbesöker scenen från sina glansdagar – hon vann nämligen Deutsche Schlager-Festspiele där 1964 med ”Liebeskummer lohnt sich nicht”. Men dokumentären är inte enbart en nostalgitripp för hennes tidiga lyssnare, utan ett vackert och omfångsrikt porträtt av en kvinna i sina bästa år.
”Man är inte direkt 80 längre”, utbrister Siw samtidigt som hon försöker nå sina tår, vilket får publiken i salongen att skratta. Trots sin ålder och samtal om det annalkande dödsögonblicket genomsyras dokumentären av samma lättsamhet och värme som kännetecknar Siws artisteri. Som hennes kollega Anne-Louise Hanson berättar, blev Siw alltid tilldelad alla glada och käcka låtar. Men den gången hon fick höra Siw sjunga en ballad, drev det henne till tårar.
Siws entusiasm inför livet och samtidiga ödmjukhet inför densamma skildras väl genom dokumentärens kombination av genuina samtal, möten med forna kollegor och klipp från förr. Välregisserat av Stina Gardell som tidigare främst arbetat som producent. Det är dock inte bara en oerhört omfångsrik musikskatt vi möter, utan också en svunnen tid. En tid då det bara fanns en tevekanal, då resor till Grekland var exotiska (åtminstone i kontrast till Mallorca-charters) och låttexter kunde handla om en önskan att åka hem och få äta mammas bruna bönor med fläsk.
Att det ryktas om att dokumentären, åtminstone i Malmö, kommer att visas till eftermiddagskaffet samtidigt som det bjuds på kanelbullar är ytterst passande. Och nog är två timmar mastigt, men ”Filmen om Siw” lever sitt eget tempo, som på många sätt tycks stå i rak kontrast till det liv som den skildrar. Eller som Siw själv uttrycker det: ”kanske gick alldeles för fort”.
För mycket har hon gett sin publik – alltifrån över 600 inspelade låtar till sin tolkning av Pippi Långstrump, och åtskilliga uppträdanden på folkparker runtom i Sverige. Den glöd som burit henne genom livet träffar onekligen rakt in i hjärtat. Hon bär en nyfikenhet som smittar av och stannar kvar långt efter att kanelbullen tagit slut. Och det krävs helt klart en Siw för att få dödsögonblicket att verka spännande.
Snabbfakta: Filmen om Siw
- Regi: Stina Gardell, Frida Neema Järnbert*
- Genre: Dokumentär
- Speltid: 125 minuter
- Premiär: 3 september 2025
- Visas på: Bio
- MovieZines betyg: 4/5
