Topp 10: Postapokalyps!

10 Maj 2015 | 12:00

Topp 10: Postapokalyps!

Vi talar om filmer som utspelar sig i en miljö där civilisationen får anpassa sig till en stor katastrof som blir, eller nästan har blivit, världens undergång.

Apokalypsen kan, om man tror på postapokalypsfilmerna, komma i många former. Många av de som överlever visar upp mänsklighetens sämsta sidor men många fortsätter att kämpa för att göra det bästa av väldigt prövande situationer. Ofta är postapokalyps-filmer riktigt bra grogrund för både spännande underhållning och intressant filosoferande. Har ni egna favoriter i genren som inte kom med? Berätta i kommentarsfältet. 

10. Mad Max




Jag ska erkänna att jag inte är världens största fan av ”Mad Max”-filmerna men jag känner ändå att filmserien måste få en plats på en lista över postapokalyps-filmer, på grund av den stora betydelse filmerna har fått för genren. Filmens övergivna ökenlandskap, där enstöringar, otäcka gäng och en del ”vanliga” människor slåss om tillgångar, med fokusering på överlevnad i en värld där empati och medmänsklighet kanske är de största bristvarorna har blivit vad många tänker på när de hör begreppet postapokalyps-filmer (även om ”Mad Max”-filmerna i sin tur lånade mycket från filmer i andra genrer). Många av actionscenerna är riktigt bra men filmerna får aldrig mig att riktigt transporteras till en värld efter apokalypsen. Denna film och den första uppföljaren, ”Mad Max 2: The Road Warrior”, fungerar dock bra som startpunkt i en odyssé i postapokalypsens skrämmande miljöer. Filmerna har inspirerat en rad både vedervärdiga (till exempel ”Steel Dawn”) och sevärda (till exempel ”The Rover”) filmer i genren. 

9. WALL-E




Inledningen av ”WALL-E” är nästintill perfekt och beskriver smart jorden efter en människopåskyndad apokalyps. En robot letar genom människors kvarlämnade skräp med en kackerlacka som enda sällskap. Filmen är här ordlös och lyckas smart kritisera vår miljöförstöring och girighet. När människorna, som har flytt planeten, återvänder för att hämta prover så sjunker filmen något i kvalité. Att jag, och många med mig, främst uppskattar inledningen kanske pekar mot mänsklighetens trötthet på sig själva, och rädsla för att vi ska bli inte bara vår egen men också vår planets undergång. Postapokalyps-filmer är ett sätt för oss att bearbeta vår eventuella undergång och ångest över att vi inte kan förbättra oss som kollektiv (det här med att avstå från bekvämligheter för att rädda planeten går väl bara sådär, om vi ska vara ärliga). För mer information om hur vår planet skulle återhämta sig utan oss så läs den utmärkta ”The World Without Us” av Alan Weisman. 

8. Brev från en död man




Filmen har beskrivits som ”den mest deprimerande film som har gjorts” men det stämmer bara delvis. Filmen är en av de många filmer som kom under kalla kriget och beskriver livet i en värld förstörd av atomvapenkrig. Idag förstår vi inte, i alla fall inte vi som inte växt upp med det, hur verkligt det hotet var för många under en väldigt lång tid. ”Brev från en död man” är inget för den som vill ha action eller snabbt tempo men har många intressant djuplodande diskussioner, både med hjälp av ord och bild, om hur det faktiskt skulle kunna vara att överleva en apokalyps av detta slag. Stämningen är överlag dyster och resignerad men här finns också ironi och en gnutta hopp. 

7. Snowpiercer




Klimatförändringsexperiment har stått apokalypsen och efter den så hittar vi vad som finns kvar av mänskligheten på ett tåg i en evig omloppsbana runt jorden, de kan inte stanna eller gå ut.  Förutom att filmen är full av coola actionscener i trånga utrymmen och snygga vyer av istidstäckta landskap så lyckas den bra med intelligent klassamhällskritik och smart analys av hur en revolution startar, genomförs och avslutas. Filmens blandning av tv-spel, genom den ”next level”-liknande uppbyggnaden som kommer i och med att protagonisterna hela tiden flyttar sig en vagn ”uppåt” för att nå ”slutbossen”, episk hjältefilm och kontemplativ samhällskritik skapar en oemotståndlig helhet. Den klaustrofobiska spänningen får en att fantisera om hur det skulle kännas att vara de sista människorna på jorden i just denna miljö. Baserad på serieromanen ”Le Transperceneige” från 1982. 

6. Den siste mannen på jorden




Den sista av något på jorden är ett tema som har utforskats otal gånger i film och på tv (för ett färskt exempel så kolla in den ibland riktigt roliga tv-serien ”The Last Man on Earth” från i år). Ofta är ”den siste” långt ifrån den siste, varken av sin art eller på jorden, så inte heller här. Men det betyder inte att filmens inledning inte ger en skrämmande bild av tankarna som plågar en man som tror att han är den siste mannen på jorden. Att ”den siste” mannen spelas av den så gott som alltid briljante Vincent Price, som förtjänar alla hyllningar han kan få, höjer filmen flera snäpp. Filmen är baserad på Richard Mathesons roman ”Legend” (eller ”I Am Legend” som den heter på originalspråket engelska). Matheson var också med och skrev manus men filmen har inte jättemånga likheter med boken (Matheson ville inte bli förknippad med manuset, efter omskrivningar av andra, och använde sig därför av pseudonymen Logan Swanson i filmen). Romanen har också blivit film tre andra gånger i form av ”The Omega Man” (som jag har en förkärlek till på grund av, främst, en härlig filmtittarscen i början av filmen, där Charlon Heston behåller sin mänsklighet genom att regelbundet besöka en biograf för att glömma att han är ”den siste” mannen på jorden), ”I Am Legend” (med Will Smith) och den The Asylum-producerade ”I Am Omega” (The Asylum är produktionsbolaget som är ökänt för att göra filmer med liknande namn och innehåll som blockbusters och släppa dem lite före den ”riktiga” filmen har premiär för att tjäna lite snabba cash, exempel på andra titlar, eller ”mockbusters” som de också kallas, i deras katalog är ”Age of the ”Hobbits”, ”Atlantic Rim” och ”Android Cop”). 

5. Day of the Dead




The Walking Dead” är en av de populäraste serierna på tv och är alldeles utmärkt postapokalyps-underhållning, precis som serietidningen den är baserad på. Zombies hade aldrig varit så allomstädes närvarande i populärkulturen idag om det inte hade varit för George A. Romero och hans populära filmer. Det går att argumentera för att ”Day of the Dead” inte är hans bästa zombie-film men den har en självklar plats på denna lista eftersom den, till skillnad från sina två föregångare, klart och tydligt handlar om livet i en postapokalyptisk värld, inte en värld där apokalypsen nyligen har satt igång. Filmens behandling av schismen mellan olika typer av människor, som till exempel ställer militär mot vetenskapsmän, är intressant och både rollfigurers handlande för att rädda mänskligheten och för att försvara det som finns kvar, i väntan på en eventuell lösning, är trovärdig. Och vem kan låta bli att älska Bub?

4. Vägen




En av de filmer som bäst pekar mot postapokalyps-genrens släktskap med western-genren. Vi får följa en man och hans son vandring i en ödslig värld där faran, främst i form av kannibalistiska grupperingar, kan lura varsomhelst och mat är en bristvara, målet är havet och varmare breddgrader. Kan deras kamp leda till en reell chans att hitta en gemenskap, som möjligen kan starta om civilisationen, eller leder vägen de vandrar endast till samma sorgliga slut som för världen som en gång var? Viggo Mortensen är perfekt som pappan som desperat försöker lära sin son att överleva, han vet att han inte kommer att finnas kvar mycket längre och det enda hopp som finns kvar är att hans son ska få en framtid. Faderns dystert sobra vetskap om exakt hur hopplöst läget är kontrasteras med sonens ungdomliga nyfikenhet och livslust på sätt som både är hjärteknipande och realistiska. Filmens atmosfär är genomgående passande för temat och filmen bjuder på både spänning och tid att tänka på vad det betyder att vara människa. Baserad på den finfina romanen med samma namn, av Cormac McCarthy. 

3. Den tysta jorden




En man vaknar upp och upptäcker att han är ensam, att inga människor finns kvar, han börjar, som de flesta skulle gjort, att leta efter andra och försöka förstå vad som har hänt. Filmen är intressant realistisk i det avseendet att den förmedlar en isande känsla av ensamhet som ligger nära vad vi tror vi skulle känna om vi vaknade upp till en liknande situation. Filmens drivande mysterium är spännande och utforskar frågor om ansvar och konsekvenser på intressanta sätt och upplösningen är passande för vad som har kommit före. Filmen har inte många explicita skräckfilms-element men är mer skrämmande än många skräckfilmer på grund av atmosfären och protagonisternas ”vanlighet”. Baserad på en roman av Craig Harrison. 

2. På stranden




Man skulle kunna anklaga filmen för att vara överdrivet didaktisk och moraliserande, men det bör man inte om man betänker att den hade premiär 1959. Stanley Kramer, en underskattad regissör, gör en riktigt bra adaption (skippa tv-remaken från 2000) av Nevil Shutes roman med samma namn och filmen kom när hotet om kärnvapenkrig i högsta grad var verkligt. Filmen argumenterar bra och fint för att krig inte leder till något annat än förstörelse och död och har hedervärda opinionsbildarambitioner. Protagonisterna i ”På stranden” lämnas utan hopp om räddning, för att kommunicera ett budskap om att detta är vad som kan hända om vi som värld inte skärper oss, i hopp om att filmen skulle påverka både folk i allmänhet och makthavare att inse att inget skäl är stort nog att skicka atombomber mot ett annat land. Även om just hotet om atomvapenkrig inte är lika stort idag så är det underliggande budskapet lika relevant. Filmen förgylls också av stjärnglänsande insatser från skådespelare som Gregory Peck, Ava Gardner, Fred Astaire och Anthony Perkins

1. Terrassen 




Detta är listans enda kortfilm, tillika en av de bästa kortfilmerna i filmhistorien och inspirationen för Terry GilliamsDe 12 apornas armé” och Mamoru Oshiis ”The Red Spectacles”. Det finns bara en enda rörelse i filmen, resten är ett fotomontage av stillbilder som ackompanjeras av ljudeffekter och en sparsam berättarröst som talar om en flygplats, en man som dör, en mystisk kvinna, ett tredje världskrig och experimentering med tidsresor. Det är postapokalyps-atmosfär destillerad på ett sätt som gör att den som ser bilderna aldrig glömmer vad de har sett. Här finns den hopplösa ”det är kört”-känslan, det melankolisk-nostalgiska drömmandet om tider som flytt, skulden över vad som kunde gjorts medan tid fanns (både på makro- och mikroplan), fastklängandet vid det sista hoppet om en osannolik möjlighet att det går att rätta till saker och reversera apokalypsens och så mycket mer. ”Terrassen” är filmskapande som inte bara är ett måste för alla som är intresserade av postapokalyptisk film, utan också för alla som någonsin har sagt att de gillar film.

Vilka post-apokalyptiska filmer gillar ni bäst? Tipsa nedan!