Mad Max 2: The Road Warrior 1981
Synopsis
Genom resterna av ett Australien härjat av kärnvapenkrig, vandrar den f d polisen Max på jakt efter den bristfälliga och dyrbara varan bensin. På sin vandring i ödemarkerna blir dock överlevnad hans huvudsakliga sysselsättning. När han möter en liten samling ärliga människor som driver ett oljeraffinaderi blir han ofrivilligt deras enda hopp i kampen mot hänsynslösa motorcykelgäng.
Info
Originaltitel
Mad Max 2
Biopremiär
5 november 1982
DVD-premiär
13 juni 2001
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Sandrew Metronome
Längd
En postapokalyptisk saga som fortfarande imponerar
Säg Mad Max och de allra flesta tänker inte på filmen som startade serien, utan uppföljaren från 1982. Och det med all rätt. "The Road Warrior" är skälet till att Mad Max är en av filmvärldens mest ikoniska antihjältar - och filmen Mel Gibson har att tacka för sin karriär.
Det är få filmer förunnat att åldras med värdighet. De som gör det, oavsett om det är "Rymdimperiet slår tillbaka", "Gudfadern" eller "Blade Runner", blir ofta frikopplade från den tidsålder de skapades i. Ställ "Blade Runner" bredvid någon annan film från 1982, säg "48 timmar" – och det är som om de är sprungna ur två olika dimensioner. Det går nästan inte att få ihop att de egentligen är barn av samma era. Just så är det med "The Road Warrior". Den enda i George Millers filmtrilogi om antihjälten Mad Max som inte är märkt av tidens gång och fortfarande har samma kraft och vitalitet som när den hade premiär 1981.
Formellt sett är "The Road Warrior" naturligtvis en uppföljare till "Mad Max", men i ärlighetens namn kunde den lika gärna vara helt fristående, för kopplingarna till föregångaren är få och tunna. Miljön är annorlunda; det är fortfarande den australiensiska landsbygden, men nu är alla spår av civilisationen bortsopade och total anarki råder. Bensin, mat och vatten är hårdvaluta och den starkes rätt råder. I detta kaos försöker den forna snuten Max Rockatinsky överleva, med bara sin kolsvarta V8:a och trogna hund som sällskap.
Själva storyn är rak och enkel. Mad Max blir naturligtvis tvungen att kämpa mot våldsamma gäng även den här gången, nu ledda av ett muskelberget The Humungus, komplett med stilenlig hockeymask. I kampen för överlevnad blir han motvilligt allierad med en gyrokopterpilot (Bruce Spence) och invånarna i en bosättning som tappert kämpar emot gängens mordiska tyranni. Frågan filmen ställer sig är: Kommer Max att välja sig själv eller hjälpa kollektivets oskyldiga invånare trots att han inte tjänar på det?
Det mest slående med "The Road Warrior" är hur otroligt imponerande actionscenerna fortfarande är. Det finns ett par biljakter (att kalla dem biljakter är egentligen en förolämpning mot de här scenerna) som fortfarande är oöverträffade i ren spänning och testosteronstinn elegans. Man kunde se spår av denna briljans redan i debuten, men i "The Road Warrior" överträffar Miller sig själv med råge. Det finns en nerv som modern CGI-genererade biljakter aldrig riktigt kan återskapa.
Mel Gibsons Max kommer här till sin rätt fullt ut. Med sitt svarta läderställ, avsågade hagelbössa och lakoniska uttryck dominerar han varje bildruta utan att egentligen säga något (Gibson har faktiskt bara 16 dialograder i hela filmen). Även skurkarna är vassare den här gången. Ovan nämnde Humungus (spelad av svenske tyngdlyftaren Kjell Nilsson) och den tuppkammade superligisten Wez (Veron Wells) är båda värdiga motståndare som spelar ut hela registret av grymhet och ren och skär ondskefullhet, passande två rovbaroner som dessa.
Det märks också att Miller har mognat som regissör. Tempot är nära nog perfekt och filmen håller stilen konsekvent genom hela speltiden (något som inte kan sägas om föregångaren). När den avgörande sista stora actionscenen klingar ut är det nästan en lättnad efter den gastkramande avslutande jakten. "The Road Warrior" är utan tvekan George Millers bästa film och är fortfarande idag oöverträffad i sin – visserligen smala – genre.
Formellt sett är "The Road Warrior" naturligtvis en uppföljare till "Mad Max", men i ärlighetens namn kunde den lika gärna vara helt fristående, för kopplingarna till föregångaren är få och tunna. Miljön är annorlunda; det är fortfarande den australiensiska landsbygden, men nu är alla spår av civilisationen bortsopade och total anarki råder. Bensin, mat och vatten är hårdvaluta och den starkes rätt råder. I detta kaos försöker den forna snuten Max Rockatinsky överleva, med bara sin kolsvarta V8:a och trogna hund som sällskap.
Själva storyn är rak och enkel. Mad Max blir naturligtvis tvungen att kämpa mot våldsamma gäng även den här gången, nu ledda av ett muskelberget The Humungus, komplett med stilenlig hockeymask. I kampen för överlevnad blir han motvilligt allierad med en gyrokopterpilot (Bruce Spence) och invånarna i en bosättning som tappert kämpar emot gängens mordiska tyranni. Frågan filmen ställer sig är: Kommer Max att välja sig själv eller hjälpa kollektivets oskyldiga invånare trots att han inte tjänar på det?
Det mest slående med "The Road Warrior" är hur otroligt imponerande actionscenerna fortfarande är. Det finns ett par biljakter (att kalla dem biljakter är egentligen en förolämpning mot de här scenerna) som fortfarande är oöverträffade i ren spänning och testosteronstinn elegans. Man kunde se spår av denna briljans redan i debuten, men i "The Road Warrior" överträffar Miller sig själv med råge. Det finns en nerv som modern CGI-genererade biljakter aldrig riktigt kan återskapa.
Mel Gibsons Max kommer här till sin rätt fullt ut. Med sitt svarta läderställ, avsågade hagelbössa och lakoniska uttryck dominerar han varje bildruta utan att egentligen säga något (Gibson har faktiskt bara 16 dialograder i hela filmen). Även skurkarna är vassare den här gången. Ovan nämnde Humungus (spelad av svenske tyngdlyftaren Kjell Nilsson) och den tuppkammade superligisten Wez (Veron Wells) är båda värdiga motståndare som spelar ut hela registret av grymhet och ren och skär ondskefullhet, passande två rovbaroner som dessa.
Det märks också att Miller har mognat som regissör. Tempot är nära nog perfekt och filmen håller stilen konsekvent genom hela speltiden (något som inte kan sägas om föregångaren). När den avgörande sista stora actionscenen klingar ut är det nästan en lättnad efter den gastkramande avslutande jakten. "The Road Warrior" är utan tvekan George Millers bästa film och är fortfarande idag oöverträffad i sin – visserligen smala – genre.
| 28 september 2014 16:30 |