I Am Legend (2007)

2009 har människan hittat ett botemedel mot cancer. Tre år senare har en annan sjukdom utplånat hela mänskligheten. Nästan.

Ensam på New Yorks gator vandrar Robert Neville (Will Smith), immun mot det hemska virus som slagit ut hela civilisationer. De flesta dog omedelbart, medan en liten procent var precis som Robert immuna. Dock klarade de inte kampen mot dem som tog emot smittan och utvecklades till hemska monster, med en blodaptit som får Dracula att se ut som en lekfarbror. Robert, vars enda sällskap är hans hund överlever genom att plundra lägenheter och jaga rådjur vid Times Square. Fast besluten att hitta ett botemedel kämpar Robert inte bara mot sitt psyke, utan också mot det faktum att de smittade monstrena han försöker bota, gör allt för att döda honom.

”I am Legend” är en kontrastrik film på många sätt. Inte bara i dess spelplan där New York, annars hela världens puls, står helt öde. Också genreblandningen där ”Cast Away” möter ”28 dagar senare” är precis lika tydlig som den låter. Förvånande nog fungerar det väldigt bra, och vi som älskade Zemeckis öde-ö-skildring och svettades av obehag när Londons gator fylldes av otäcka zombies, får här en drömstart på bioåret 2008.

Kontrasterna fortsätter. Det finns en hel del symbolik, mer eller mindre tydlig. I Roberts överlevnadsskildring, som står i fokus, ligger det hela tiden något att tolka. Men låt oss inte bli lurade, det här är en sci-fi-actionthriller i första hand, där både action och filosofi (nåja) samsas vilket är precis vad jag gillar; det är bara att välja efter humör - eller bäst av allt, lite av varje.

Det bibliska finns också där. Människan har utvecklats och utnyttjat kunskapens träd en gång för mycket, men den filosofiska biten blir aldrig betungande, utan blandas skickligt in i sin primära actionmiljö.

Will Smith bär upp sin roll med pondus. Hans förmåga att vara en fullfjädrad actionhjälte och en karaktärsskådis av rang kommer väl till pass när han nu får agera båda. Let´s face it, han är människans sista hopp, han måste överleva, han måste finna ett botemedel. Klart grabben har det jobbigt psykiskt, men jäklar vad han övertygar i de scenerna. Den fåordiga dialogen blir aldrig något problem. Smart nog har man likt Hanks bästa polare, volleybollen Wilson gett Smith ett bollplank, här får hunden Sam vara Roberts livskamrat. Det ger utrymme för både en del komiska inslag och en stor portion spänning.

CGI-maskineriet går på högvarv och jag häpnar av detaljrikedomen och den enorma finess som ger liv åt ett öde Manhattan - det är så förbannat snyggt. Däremot förvånas jag samtidigt över hur misslyckad presentationen av monstrerna blir. Där blir det tyvärr mer tv-spelsgrafik än smart smink och kostym. Trots det så känns ”I am Legend” nästintill visuellt fulländad, och med tanke på regissören Francis Lawrences bakgrund som musikvideoregissör och actionspektaklet ”Constantine” lyckas man med bedriften att få det att kännas sparsmakat, vilket egentligen är dess totala motsats.

”I am Legend” är som ett härligt smörgårdsbord som bjuder på det mesta och bästa man kan uppleva i en biofåtölj. Jag som nästan hade glömt hur underbart det kan vara att gå på bio.