De 12 apornas armé 1995

Filmen tar sin början år 2035 i ett postapokalyptiskt Philadelphia, vars ringa befolkning bor under jord sedan ett dödligt virus började sprida sig explosionsartat i världen i mitten på 90-talet. Bruce Willis gör rollen som James Cole, en före detta brottsling som får sona sina brott genom att skickas tillbaka i tiden av excentriska vetenskapsmän. Väl där får han diverse uppdrag som ofta går ut på att han ska samla ihop information om ”de 12 apornas armé”, den terrorgrupp som misstänks ligga bakom viruset.

I takt med att hans kunskap kring gruppen och deras planer växer börjar han allt mer inse att han kanske har en chans att avvärja katastrofen helt och ändra framtiden, istället för att bara framställa ett botemedel. Det blir dock lättare sagt än gjort när han spärras in på ett mentalsjukhus efter en utvärdering av psykiatrikern Kathryn Railly (Madeleine Stowe), som förståeligt nog tror att han är sinnessjuk.

Terry Gilliam tar sedan med oss på en resa som man sent ska glömma, med underbart färgstarka karaktärer, rapp dialog och oerhört suggestiv tematik. Visst, tidsresande och dess effekter på koncept som ödet, slumpen och framtiden har utforskats tidigare, men inte riktigt på det vis som Gilliam gör här. Jag vill inte avslöja för mycket, men frågeställningen kring om framtiden i själva verket är det förflutna på samma gång får fler nyanser än vanligt. Särskilt i den tredje akten leks det friskt med den tanken på grymt effektfullt och spännande sätt. Det är också främst i den delen av narrativet som Gilliam tillsammans med manusförfattarna David Webb och Janet Peoples frångår trötta genrekonventioner och gör sin egen grej, vilket höjer hela filmen.

När det gäller det visuella så känner man redan när första bildrutan dyker upp att det är en Terry Gilliam-film. Hans magiska estetik och makalösa sinne för världsbyggande är omöjligt att kopiera, det är bara han som kan göra det. Trots att han i princip alltid får smärtsamt ynkliga resurser att jobba med lyckas han gång på gång skapa spännande världar som man helst skulle vilja stanna kvar i långt efter eftertexterna. Det märks att allt är skapat med så ohyggligt mycket kärlek och att det är byggt på riktigt, istället för i en dator. Här får vi se hans version av ett postapokalyptiskt Philadelphia, ett nergånget mentalsjukhus á la ”Gökboet” och det tidiga 90-talets Baltimore, alla trovärdigt realiserade men samtidigt extremt förhöjda och säregna. Kvaliteten i Gilliams filmer kan svänga ganska rejält, men aldrig kvaliteten på estetiken.

Hans tydliga avtryck som regissör märks också på den smått galna intensiteten i filmen, den svettiga och hetsiga energin som aldrig skruvas ner. Kameran flyter fram genom scenerna och är sällan helt horisontell. Ironiskt nog är det Willis karaktär – den tidsresande framtidsmannen som tros vara mentalt störd – som är det mest rationella och nedtonade i filmen. Samma kan sägas om hans gedigna prestation, som är en av de absolut bästa i hans karriär. Med sitt introverta och lena skådespel öppnar han upp fältet för Brad Pitts mer teatrala inhopp som det ofta pratas mer om, lite likt det som Mark Wahlberg gjorde för Christian Bale i ”The Fighter”. Det är viktigt att inte glömma bort att dessa stabila och stöttande spelare är precis lika essentiella, då de skapar balans när andra går all in åt mer skruvade håll.  

Det är precis det som Pitt gör i rollen som Jeffrey Goines, en av patienterna som James stöter på under sin tid på mentalsjukhuset. Goines är tveklöst en av tidernas mest minnesvärda filmkaraktärer och rasar fram genom berättelsen som ett skenande tåg med sina uppspärrade ögon, sitt extravaganta kroppsspråk och sina konspiratoriska idéer. Man skulle kunna argumentera för att det är lite av en karikatyr, men Pitt spelar honom med sådan oerhörd briljans och känsla att jag inte kan annat än att älska honom djupt. Även Madeleine Stowe, Christopher Plummer och David Morse bjuder på vassa rolltolkningar och verkar alla ha väldigt roligt i Gilliams sagolika värld.

Avslutningsvis kan man säga att ”De 12 apornas armé” är en film som bjuder på det mesta under sin drygt 130 minuter långa speltid. Terry Gilliam och manusförfattarna lyckas knåpa ihop engagerande kärlekshistoria, hisnande science fiction, tankeväckande vändningar, utmanande svärta och helgjutna rolltolkningar. Det är med andra ord en helt suverän film ur varje avseende och en sprudlande visuell fest för både hjärtat och hjärnan.