Mad Max (1979)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Ett laglöst motorcykelgäng drar fram över Australiens vägar och det finns bara en man som kan stoppa dom...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MAD MAX

Både nyskapande och föråldrad
Det är svårt att överskatta "Mad Max"-trilogins inflytande på populärkultur från 1980-talets början och fram till våra dagar. George Millers postapokalyptiska saga i tre delar gjorde inte bara Mel Gibson till en megastjärna, utan formade vår bild av världen efter undergången, på gott och ont.
När nu George Miller själv arbetar på  rebooten "Mad Max: Fury Road", den här gången med Tom Hardy som Max Rockatansky, kan väl inget vara mer passande än en djupdykning i de klassiska filmerna som satte bollen i rullning. Vi tar det från början – den smått bortglömda debuten från sjuttiotalets slut.

Det sägs att dåvarande läkaren George Miller fick inspiration till Mad Max när han arbetade på en akutmottagning i Sydney på 70-talet och där fick se vad trafikskador kunde göra med människor. Sant är hur som helst att Miller och filmstudenten Byron Kennedy gjorde kortfilmen "Violence in the Cinema" 1971 - så intresset för våld och film fanns där.  Genom att tigga och be – samt extraknäcka som läkarbilsteam lyckades duon till sist skrapa ihop tillräckligt med pengar för att spela in deras drömprojekt: "Mad Max". 1979 hade filmen premiär och kombinationen av hetsiga biljakter, brutalt våld och den hinna av hopplöshet som hela filmen genomsyrades av, visade sig vara en kraftfull blandning. "Mad Max" blev en hit, höll länge världsrekordet för mest lönsamma film genom tiderna och skapade ett intresse för den så kallade australiensiska nya vågen internationellt. Millers sjukhusmardrömmar skapade ett fenomen.

Sett med dagens ögon är "Mad Max" en märklig film. Dels är det svårt att bli upprörd över våldet i filmen, som visserligen är obehagligt, men bleknar med nutida filmers ultravåld och tortyrporr. Mer udda är det märkliga tempo som löper genom filmen. Den första halvan av filmen känns väsensskild från den andra. Till en början rör det sig om en berättelse som känns mer besläktad med biljaktsfarser som "Nu blåser vi snuten" eller "Cannonball Run" för att i andra akten övergå till att bli en domedagsgrå hämndthriller. Det blir inte bättre av att musiken är märkligt överproducerad och låter varje smäll föregås av en brölande trombonstöt eller ilskna Hitchcock-stråkar.

"Mad Max" utspelar sig i ett Australien efter den stora smällen. Vi får aldrig riktigt veta vad som har hänt,  civilisationen finns fortfarande kvar även om den sakta är på väg att falla samman. Mel Gibson spelar hårdkokta landsvägssnuten Max Rockatansky – en av få konstaplar i den polisstyrka som kämpar med den alltmer ökade laglösheten. När Max blir inblandad i en biljakt som slutar i gängmedlemmen Nightriders våldsamma död, börjar allt gå åt helvete. Snart har mc-gänget The Acolytes fått upp ögonen för Max och hans partner Goose – och de påbörjar en våldsam turné genom den australiensiska landsbygden för att hämnas sin döde kamrat.

Det är när den här våldsamma vendettan blir personlig för Max som filmen plötsligt ändrar ton. Så småningom blir vi introducerade till hans fru och barn och en något malplacerad semester i folkvagn tar vid. Men säg den lycka som varar, snart får Mad Max anledning att springa omkring och vifta med hagelgeväret för att freda sin familj.

Det märks att "Mad Max" är en debutfilm. Miller spenderar över en timme på sidokaraktärer och onödiga händelser och låter filmens egentliga kärna, berättelsen om Max hämnd, dröja till de sista tjugo minuterna. Och det är då, när allt gått åt helvete och Max till sist får förtjäna sitt prefix, som pusselbitarna faller på plats. I de sista spektakulära actionscenerna lyfter filmen och blir till början på något stort. När eftertexterna rullar är det ändå lätt att förstå varför biopubliken i slutet av sjuttiotalet gjorde den till den succé som den kom att bli.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Anders Falun
Löjligt stilbildande och efter att ha sett om den härom dagen håller fyran än
Mikael Eriksson
förstår inte varför detta har status som kult klassiker.Detta är en av de mest tråkigaste filmer jag har sett.
Anders Falun
Klassisk film som hållet än efter trettio år , där den enkla produktionen imponerar i resultatet. Inledningen är den stora behållningen , efter introduktionen sjunker tempot men slutet lyfter filmen till en fyra
Visa fler (10)

Relaterade filmer