Topp 10: Musikdokumentärer

12 April 2015 | 12:00

Topp 10: Musikdokumentärer

Broder Daniel, Metallica och Madonna har alla en sak gemensamt.

Att ta sig an att göra en topp 10-lista över musikdokumentärer är på vissa sätt svårare än att gör en vanlig topp 10-filmlista. Varför? Jo, för att ens personliga musiksmak ohjälpligt kommer att färga listan. Om du gillar ett band så är chansen att du gillar en film om bandet stor, även om den filmen inte fungerar som så mycket mer än en reklamfilm för bandet ifråga. 

Denna lista är således färgad av min musiksmak men jag har också tänkt på filmerna som filmer, tanken är att de ska ha så pass hög kvalitet som dokumentärer att vilken som helst, oavsett om man har hört talas om bandet eller inte, ska kunna få ut något av dem, vare sig det är uppskattning för bandets/artistens resa eller kunskap om kontexten och/eller tiden som bandet verkar i. 

Summa summarum så har vissa filmer om mina favoritartister har fått se sig slagna av filmer som är bättre som dokumentärer medan vissa bra musikdokumentärer har hamnat utanför listan för att jag tycker att musiken är tråkig eller ointressant. Jag är säker på att många av er som läser har egna favoriter, tipsa gärna om dem i kommentatorsfältet. 

10. The Stone Roses: Made of Stone (2013)




Med fantastiska låtar som ”She Bangs the Drums”, ”I Wanna be Adored” och ”I Am the Resurrection” så är The Stone Roses ett av tidernas mest intressanta indie-band. Denna film är historien om deras historia och comeback. Tyvärr så är bråk och trubbel något som har kantat The Stone Roses karriär. Bråk med skivbolag, bråk med managers och bråk sinsemellan var faktorer som gjorde att bandet bara gav ut två riktiga album innan de splittrades. Det finns en del skönhetsfläckar i filmen, regissören Shane Meadows (som gjort finfina filmer som ”This Is England” och ”Dead Man’s Shoes”) är ett självutnämnt superfan som främst är intresserad av allt bra med bandet och, kanske, har för mycket respekt för dem för att ställa de riktigt svåra frågorna. Detta vägs dock upp av filmens höjdpunkter, när vi får se extatiska framträdanden av de bästa låtarna, ackompanjerat av närbilder på saliga fans, så reser sig nackhåren och hela kroppen ryser. 

9. Mistaken for Strangers (2013)




Vad gör man om man är den fulare, alkade och inte särskilt framgångsrika brodern till en av indierockscenens starkast lysande frontfigurer? Om man är Tom Berninger, bror till The Nationals Matt Berninger, så gör man en dokumentärfilm som får access till sin bror och bandet på ett sätt som ingen annan skulle få. För oss i publiken betyder det en inblick i Matt och The National som är ärlig, ibland jobbig att titta på och fullständigt nödvändig för alla som någonsin har gillat något av bandets flera lysande album. Även om man inte gillar eller har hört bandet så är filmen en intressant titt på syskonrelationer och avundsjuka, med terapeutiska ögonblick, som säger något om förhållanden i allmänhet. 

8. In Bed with Madonna – sanning eller konsekvens (1990)




En provokativ och intim bild av en artist som medvetet siktar in sig på att, på sitt sätt, utmana förlegade stereotypbilder av kvinnor och sexualitet är vad vi bjuds på i denna film som orsakade ramaskri när den släpptes 1991 men nu har blivit något bortglömd. Filmen följer Madonnas ”Blonde Ambition Tour” och kan ses som en föregångare till många av de inte särskilt bra reality-shower som går att se på tv idag, med den betydelsefulla skillnaden att här kom kändisskapet och viljan hos publiken att få en inblick i personens liv före filmen (till skillnad från den myriad av program med realitystjärnor som endast är kända för att vara kända, inte för att de skapat något, till exempel musik, som förgyller människors liv). Titelns ”sanning” kanske aldrig uppnås men det hindrar inte denna film från att vara fullständigt fascinerande, både som tidsdokument och som Madonna-biografi. 

7. Searching for Sugar Man (2012)




Lika delar musikdeckare och hjärtevärmande drama är vad vi bjuds på i ”Searching for Sugar Man”. Filmen tar med oss på en resa i musikens spår, från arbetarklassens Detroit till apartheidens Sydafrika och tillbaka. På vägen blottläggs ett fascinerande livsöde, med många överraskande vändningar, som får en att både skratta och gråta. Den mystiska och mytomspunna berättelsen om Sixto Rodriguez framkallar sorg, ilska och glädje, samt de flesta känslolägen däremellan, i en involverande iscensättning av musiks kraft och förmåga att påverka individ och samhälle.

6. Metallica: Some Kind of Monster (2004)




Detta blev inte som någon medverkande trodde det skulle bli. Regissörerna Joe Berlinger och Bruce Sinofsky, som också ligger bakom den fantastiska ”Paradise Lost”-dokumentärtrilogin, följer ett av världens största band men inget går som det var tänkt. Istället för att följa bandets framgångar så blir detta en analys av ett band i upplösningstillstånd. Att filmen ens blev släppt är överraskande och modigt, det är inte direkt bandmedlemmarnas bästa sidor som visas upp. Filmen visar på ett utmärkt sätt att alla, även superstjärnor, är lika mänskliga. Vi får inblickar i arbetet med musiken men främst så får vi en inblick i personerna bakom imagen, på sätt som är väldigt utelämnande. Filmens uppvisning av hur relationer förändras över tid och hur destruktiva dessa kan bli om de fortlever på påtvingat sätt är fascinerande för alla, oavsett om man älskar eller hatar Metallicas musik. 

5. Heartworn Highways (1976)




Mycket country-musik handlar om brustna hjärtan och det är just vad som händer när man ser denna känslosamma film om 1970-talets våg av gränstänjande country-musik, av artister som till exempel David Allan Coe, Guy Clark, Steve Young och Rodney Crowell. Allra mest hjärtknipande är delen om den sanslöst talangfulle Townes van Zandt, om ni inte redan har lyssnat på ”Waitin’  Around to Die” så gör det nu, som gick bort den 1 januari 1997. Filmen visar också på ett tragiskt sätt varför många av filmens artister inte längre är med oss, bokstavligt eller inte, genom att på ett ärligt sätt fånga depressioner, alkoholmissbruk och beroende av andra nedbrytande substanser. Tårarna flödar både på grund av livsödena och musiken.

4. Tusen bitar – en film om Björn Afzelius (2014)




Jag satt och grät när visningen var slut. Grät för att Björn Afzelius just hade dött i denna dokumentär om hans liv och verk, grät för kampen för rättvisa som han och de runtomkring honom kämpade och grät för att livet både är fult och fint. Afzelius låtar är inte min favoritmusik men det gör inget, alla som någonsin har varit kär, kämpat för något de tror på eller älskat musik gillar ”Tusen bitar”, så starkt är filmskapandet som Magnus Gertten och Stefan Berg visar upp i denna involverande dokumentär.

3. Punksångaren Kathleen Hanna (2013)




Denna dokumentär är en utmärkt introduktion till både Kathleen Hannas musicerande, som bland annat frontfigur i fantastiska Bikini Kill och Le Tigre, och den betydelsefulla feministiska riot grrrl-rörelsen. Samtidigt så ger filmen en djuplodande inblick i personen Hanna, både då och nu och både vad det gäller det personliga och det professionella. Dokumentärens form är inte direkt nyskapande men innehållet väger mer än upp för denna brist och är av intresse för alla som bryr sig om sin samtid och på vilka sätt man kan påverka den positivt. 

2. Broder Daniel Forever (2009)




Broder Daniel är för mig, som för många andra, glädje och ångest på samma gång. De hade en prominent plats i soundtracket till min uppväxt med sina anthems om glada människor som aldrig fantiserar, blottade hjärtan, alienation och Luke Skywalker. Jag oroade mig för att filmen skulle göra lyteskomik av gråtande pandaflickor, med stjärnor under ögonen, eller spela upp sångaren Henrik Berggrens tragiska drag, men det gör den inte. På de flesta punkter är det en finstämd hyllning till ett band vars anda lever kvar långt efter att bandet har slutat att existera. Filmen är inte en heltäckande dokumentär utan istället en dokumentation av ett avsked. Den tragiska skugga som ligger över filmen, från Henriks inledande meningar till eftertexternas slut, har sina rötter i det genuint sorgliga faktum att bandets gitarrist Anders Göthberg tog livet av sig i mars 2008. Henrik Bergrens ord och filmen behandlar denna sorg på ett väldigt värdigt sätt.

1. Heima (2007)




Heima betyder ”hemma” på isländska och dokumenterar den turné av oannonserade gratiskonserter som bandet Sigur Rós gav sig ut på i hemlandet Island 2006. Filmen är underskönt vacker, både på grund av den episka musiken och de monumentala miljöerna. Ljud och bild skapar tillsammans en upplevelse som nästan blir Stendhalsk. Det är en uppenbarelse att se uttrycken i ansiktena på de delar av publiken som aldrig tidigare hört bandets musik, de som bara kommit för att något händer i deras lilla samhälle. Vi får också, mellan bilderna från konserterna, en intressant inblick i ett band som inte är känt för att vara generösa med intervjuer eller delningar av privatliv, den ger oss en förståelse för personerna bakom musiken utan att blotta så mycket att mystiken försvinner eller att fokus fråntas från musiken. ”Heima” är växlande abstrakt och konkret, växlande jordnära och spirituell men alltid vacker, så otroligt vacker. 

Fler intressanta, bra och sevärda musikdokumentärer: Dig!, The Devil and Daniel Johnston, Beautiful Noise, 20,000 Days on Earth, The Wrecking Crew, The Last Waltz, This Is It, Woodstock, Gimme Shelter, Pulp, Anvil: The Story of Anvil, Dave Chappelle’s Block Party, Buena Vista Social Club, Salad Days, The Filth and the Fury, Salad Days, Sympathy for the Devil, The Girls in the Band, I Am Trying to Break Your Heart, Monterey Pop, Meeting People Is Easy, Upside Down: The Creation Records Story, The Fearless Freaks, The Blank Generation, Be Here to Love Me: A Film About Townes van Zandt, No Direction Home: Bob Dylan. 

Den musikdokumentär jag ser fram emot mest i år är den om M.I.A. (som inte har någon titel än).

Närmast bioaktuella är "Backstreet Boys: Show' Em What You're Made of", Kurt Cobain-filmen "Cobain: Montage of Heck" samt "Amy", om Amy Winehouse.

Vilka musikdokumentärer gillar ni bäst? Kommentera nedan.