Ingen har väl missat att uppföljaren till “Greenland”, katastroffilmen om kometen Clarke som kolliderar med jorden, går upp på bio i dagarna?
I “Greenland 2: Migration” träffar vi återigen familjen Garrity med pappa John (Gerard Butler), mamma Allison (Morena Baccarin) och deras son. Familjen har överlevt 5 år i en bunker, men tvingas ut när den förstörs av en jordbävning. Nu måste de återigen hitta en fristad, vilket är lättare sagt än gjort i den bländande, skrämmande, råa, ogästvänliga, och ödelagda plats som nu är jorden.
Jag förbereder mig som bäst på en pratstund med filmernas regissör, Ric Roman Waugh (“In the Shadows”, “Snitch”, “Felon”, “Angel has Fallen”) och har precis sett filmen via länk, men önskar att jag hade sett den på bio för att låta det vackra filmfotot att komma till sin rätt.
Inte pittoreskt vackert kanske ska tilläggas, för jorden är nu ett fasansfullt, glödande inferno. Jag tänker att jag ska börja med att fråga hur mycket forskning som ligger bakom det visuella.
I filmen är jorden omgiven av “ghost rings” exempelvis, med meteorfragment som fortsätter bombardera jorden i åratal efteråt. Hur mycket av detta är förankrat i verkligheten?
– När vi gjorde den första filmen behövde vi inte bekymra oss så mycket om det. Den handlade ju om av vad som hände när den ursprungliga kometen slog ner, på liknande sätt som när dinosaurierna utrotades. Vad som händer när kometer bryts isär och skapar fragment så att du kan ha monster som slår ner på dina karaktärer filmen igenom. Där fanns definitivt mycket vetenskaplig forskning.
– Men detta var i en annan skala eftersom du nu har att göra med en andra utrotningsfas, så man får forska i hur snabbt Moder Jord återhämtar sig. Vad händer efter fem år?
– Vi studerade Tjernobyl eftersom vår värld är beroende av vår kärnenergi i stort sett överallt. Vad händer när elektriciteten och skyddsåtgärderna sjunker, och strålning läcker ut? Vi tittade på Tjernobyls röda skog, och även på platser som brunnit ner, som de australiska buskbränderna vid den tidpunkten. Vad vi ser är hur snabbt grönskan kommer tillbaka över det brända svarta, och så vidare.
– Sedan får man ta riktigt stora kliv i teorin om vad som hände för miljontals år sedan när dinosaurierna dog ut. Hypoteser om hur snabbt luften återhämtade sig och så vidare? Så det var mycket mer skrämmande med den här filmen eftersom man inte hade att göra med en verklig värld, utan en värld som hade förstörts. Det innebär att varje bildruta i filmen när de lämnar bunkern måste representera det. Det var den största utmaningen.
En stor del är filmad på Island, läste jag. Jag har varit där. Ett magnifikt landskap. För mig var det förstås mer av ett, åh, kanske var det så här jorden såg ut i början, men i det här sammanhanget är det verkligen skrämmande. Och jag antar att scenerna när de vandrar mot Engelska kanalen, eller strandscenerna, är inspelade där?
– Strandscenen, helt klart. Vi filmade runt omkring i London och Storbritannien också och har låtit platserna smälta samman, men inledningen när det blir jordbävning i bunkern och de måste fly till stranden är filmad på Island.
– Det är mycket som spelar in när man har att göra med kyla och minusgrader i vattnet. Hundratals människor är ute hela dagen, inklusive besättningen och vanliga ordinära människor och sedan skådespelarna i vattnet och båtar som väger tre eller fyra ton som krockar med människor. Det här är på riktigt, så deras säkerhet spelar stor roll.
– Den andra typen av rolig överraskning för filmen var kanske inte lika rolig för Island eftersom de är så vana vid vulkanutbrott. Tyvärr förstörde denna delar av en stad och förstörelsen bara fortsatte. Men det var fantastiskt för oss att se John Garrity på stranden i början av filmen, framför ett äkta lavaflöde. Det är inte CGI. Det är verkligheten på Island.
Wow. Och på tal om det visuella så använde ni en svensk filmfotograf, Martin Ahlgren.
– Just det, jag skulle precis nämna det, min favoritperson i hela världen! Vi gjorde just en till film tillsammans, och det kommer blir flera. Martin Ahlgren är en fantastisk filmfotograf, och en fantastisk människa.
– Jag måste säga att det jag älskar med de skandinaviska länderna är er känsla för ljus. Det jag älskar med att arbeta i svagt ljus är att arbeta på ett sätt som är mer naturligt än vad jag ser i många filmer där de använder enorma lampor. Vi gillar att arbeta i mycket mer mörker och bara i situationer med svagt ljus.
– Så någon som Martin, som faktiskt växte upp i den typen av ljus, och förstår från barnsben vad som är verkligt och hur det ser ut, är ett fantastisk vapen i arsenalen. Han är också en väldigt god vän nu.
Roligt att höra! Hur kom samarbetet till? För det här var er första film tillsammans, eller hur?
– Jag är ett fan av hans arbete. Jag letar alltid efter fotografer som är bra på att arbeta i svagt ljus och göra saker mer naturliga. Vi arbetar med högkvalitativa kameror numera som kan filma i nästan fullständigt mörker. Så det handlar om att ha någon som är kapabel till det, och har självförtroende nog för att kunna arbeta på det sättet. Din filmfotograf är din medskapare, eller hur?
– Och sedan kommer samarbetet med klipparen. Det handlar om att dela resurser, dela dina kreativa idéer så att alla skapar en berättelse tillsammans. Det är målet.
Gerald Butler och du har gjort flera filmer tillsammans. Hur påverkar det arbetsprocessen? I din kommande film “Shelter” jobbar du med en ny actionhjälte, så hur är skillnaden till exempel att arbeta med dessa två olika personer?
– Ja, Gerald, jag tror att det här var vår fjärde film tillsammans. Man får en rutin av hur man gör saker; jag förstår honom och han förstår mig. Men man försöker även pusha varandra och höja ribban och inte bli för bekväma. Hur tar man det till nästa nivå? Hur uppnår och bibehåller man känslornas integritet?
– Och det var det jag gillade med att arbeta med Gerald, att allting kommer från en känslomässig grund först. Och nu så jobbade jag precis med Jason Statham, och det var fantastiskt att hitta en annan danspartner som har samma inställning.
– Var är den mänskliga kärnan? Vad är den känslomässiga kopplingen? För för mig som filmskapare betyder det allt! Det handlar om hur man får publiken att följa med på en känslomässig resa och sedan placerar dem i actionspektakel så att de inte bara bevittnar det, utan faktiskt upplever det. De involveras känslomässigt sätt. Så du behöver dina avatarer framför kameran för att förmedla vad som känns verkligt för oss.
Jag ville just fråga vad som gör en bra actionhjälte, eftersom du började med att göra stunts och har arbetat med stora actionhjältar från den tiden som Stallone och Schwarzenegger. Lärde du dig något av dem att ta med i din nya roll som regissör?
– Den person som var ett stort inflytande för mig var Tony Scott, regissören. Där handlade det verkligen om att filma på ett sätt som känns mer känslomässigt. Folk undrade, liksom, hur var det att göra stunts, och sådant som var min bakgrund?
– Men jag försöker alltid skapa action som inte är för actionens sak, utan har en känslomässig drivkraft, en känslomässig fara eller en upprymdhet där du känner att du är mitt uppe i det.”
– Som när du går och ser den nya “F1”-filmen och sitter i den där racerbilen med Brad Pitt. Det är ganska coolt. Förstår du vad jag menar? Du verkligen känner att du är på den banan. Du tittar inte på ett annat Formel 1-lopp, utan du är med i den.
– Det är liksom mitt mantra med all action, att få publiken att känna att de deltar och är känslomässigt kopplade till vad som händer, istället för att bara titta på hjärndöd action. Vi har alla sett saker explodera. Vi vill veta hur det känns att vara vid en explosion.
Ja, kameraarbetet var väldigt rörligt och naturligt i filmen, som om vi var mitt i händelsernas centrum i “Greenland 2”. Kanske finns där en till Grönlandsfilm på gång?
– Hoppas det. Jag älskar den här historien. Och jag älskar familjen Garrity. Det är uppenbart att det sker en utveckling i den andra filmen. Det som alltid var avsikten med dessa två kapitel var att i den första versionen av berättelsen handlade det om hur skulle det vara att överleva? Och om du överlevde, hur skulle du bygga upp det igen? Hur skulle du skapa ett arv för nästa generation?
– Jag tror att det skulle vara intressant att se vart vi befinner oss i början av världens omstart. Hur fortsätter man? Hur kom vi ur en pandemi och blev starkare? Hur kom vi historiskt sett ur krig? Jag tror att det finns mycket mer historia att berätta här. Förhoppningsvis kommer folk att låta oss göra det.
Jag hoppas det också, för en ny början skymtar liksom vid horisonten. Men jag undrar om dagens världsproblem skulle manifestera sig där också? Det skulle vara intressant att se vad som händer.
– Ja, jag vet. För det där fula ordet politik kan göra sig gällande, skrattar Ric.
Som ett mikrokosmos av den stora världen. Kanske kan vi prata lite om familjens moraliska dilemman, som att de inte har tillräckligt med mat. Och att det kommer nya migranter att dela resurserna med. Så det finns några svåra val där.
– Ja, det finns definitivt saker om invandring som är relevanta utan att man behöver lyfta fram dem. Jag använder bara det som sker i verkligheten, och som för övrigt har pågått sedan tidernas begynnelse.
– Så de moraliska dilemman för mig handlade om den mycket enkla frågan som den första filmen ställer; kommer du att vara osjälvisk eller kommer du att vara självisk i liv eller död? Kommer du att vara den som hamstrar allt under en pandemi, inklusive toalettpapper? Eller kommer du att vara den person som sträcker ut handen för att hjälpa andra och omfamna andra?
– Jag tror att det är när man hamnar i livsfarliga situationer som människors karaktärer kommer fram. Och det var det den första filmen handlade om. Och den andra filmen också. Hur skulle vi hjälpa varandra? Som den franska familjen som tar hand om dem fast de har sitt eget dilemma. Hur skulle du föra det vidare? Hur skulle andra människor försöka döda dig och ta det du har för att de bara tänker på sig själva?
– Så här ser världen ut som vi lever i. Det är det som gör oss till människor. Vi är alla primala på ett visst sätt. Och jag älskar att trycka på knappar som det där för att se vad vi skulle göra i dessa situationer? Skulle vi vara osjälviska eller skulle vi vara själviska?
Men det finns ett stort spektrum däremellan också. I vilken utsträckning kan vi vara osjälviska? Det är svåra val och karaktärerna gör inte samma val hela tiden, beroende på omständigheterna. Så det gav olika perspektiv på, ja, vad gör man i en värld som har kollapsat?
– Jag tror att det är därför vi alla går på bio. Vi vill ha eskapism, men vi vill också leva ställföreträdande genom situationer eller människor och undra hur vi skulle ha hanterat de situationerna eller hur vi skulle ha gjort det. Jag hoppas att det är vad dessa filmer gör, särskilt med tanke på hur detta nästa kapitel i Garrity-familjen alltid har handlat om familjen.
– När vi sa att vi skulle göra en andra film måste den handla om kärlek. Den måste handla om hopp. Den måste handla om den här familjens resa inifrån och ut, och vi kommer inte att göra den.
”Mitt jobb som filmskapare inte är att lösa världens problem, utan skapa debatt”
Så vad vill du att publiken ska ta med sig hem, förutom det du redan pratat om, efter att ha sett en bra actionfilm? Och på tal om det, vilka är dina favoritactionfilmer i år? Vilka skulle du rekommendera för din publik? Vilka har inspirerat dig?
– Min avsikt med filmer är alltid att underhålla. Hur kan jag få dig att inte slösa din tid i två timmar och ta lite popcorn, gå till bio och uppleva den här stora spänningen? Förhoppningsvis bidrog jag med något annat som att när du går ut ur biosalongen, har du en konversation om det.
– Vi försöker inte rädda världen. Vi försöker inte skapa ädel fred. Det vi försöker göra är bara att skapa samtal. Jag känner att mitt jobb som filmskapare inte är att lösa världens problem, utan skapa debatt. Hur skulle vi hantera våra egna situationer och ta våra egna åsikter och så vidare?
– Men det handlar alltid om att underhålla. Förhoppningsvis på ett sätt som gör att själva berättelsen engagerar en i att ha ett samtal.
Det var spännande och kameraarbetet höll adrenalinet på hög nivå. Och bara tanken på de moraliska, svåra, fruktansvärda situationerna. Jag hoppas att vi aldrig behöver…
– Ja, låt oss inte leva igenom det där, skrattar Ric.
Eftersom du gör actionfilmer, så vilka andra actionfilmer har inspirerat dig? Vilka skulle du rekommendera till din publik? Liksom vad finns det där ute som vi borde se i år, eller från tidigare år?
– Jag har alltid handlat om eskapism där man känner att man är på en spännande resa. Filmer som jag alltid tyckt varit intressanta är “World War Z” och “Apocalypse Now”. Jag gillar eskapism, och jag gillar också filmer som tar mig med på en resa, som dessa filmer.
– Jag måste säga att “One Battle After Another” var en väldigt intressant film, den här gången om familj. Den skildrade väldigt träffsäkert vårt samhälle just nu, allt om “woke” eller ej, och allt däremellan. Ett väldigt satiriskt sätt att förstå det.
– Jag gör inte satir, men jag älskar Paul Thomas Anderson. Jag gillar vad den filmen hade att säga. Resan och alltihop om familjen tyckte jag var väldigt intressant, och hur jag, även i en satir, kan analysera mig själv och fråga mig om jag är en del av problemet? Eller hur kan jag bli del av lösningen där vi alla kommer lite närmare varandra igen?
– Förmodligen min favoritgrej med filmskapande, ärligt talat, är att jag växt upp på filminspelningar hela mitt liv. Jag har sett när de är väldigt giftiga, och inte roliga att vara i närheten av, med folk som beter sig riktigt illa. Och jag har också sett när de blir som en familj, där folk gråter för att de inte vill att det ska ta slut. Jag hoppas att det är det mina filmer handlar om, att vi ger en känsla av gemenskap till de människor som gör dem. Och att vi alla känner att vi är en del av resan.
– För det första, för att vi alla vill bli bättre människor. Men jag tror också att filmen blir bättre. För när alla har passion, och de blir respekterade, och de blir hörda, kan man erövra världen, förstår du? Så förhoppningsvis kom något av det fram i “Greenland 2: Migration”.
– Jag är väldigt stolt över de här två filmerna, förstår du, och deras resa. Och ja, låt oss se om vi kan få in mycket folk på biograferna. Jag skulle gärna göra en till.
Läs också: De 5 biofilmerna läsarna ser mest fram emot i januari
Läs också: Jason Stathams nya actionthriller visar upp sig – och fansen är redan taggade