På premiären av Iron Sky

29 Mars 2012 | 18:01

MovieZine provar på finskt bastubad och nazistfest

En Fürher som bjuder på en operett och hjärtattack efter dopp i iskall sjö. Sånt som bara händer på "Iron Skys" premiärevent i Tammerfors.

Det finns pressjunkets och så finns den finska versionen av en pressjunket. Så vad händer egentligen när man samlar ett litet urval av journalister från hela världen för att bada finsk bastu, dricka öl tillsammans med "Iron Skys" ensemble och festa bland nazister? MovieZine skickade iväg mig för att ta reda på det...

Söndag

Vaknar okristligt tidigt för att snabbt göra mig i ordning. Dubbelkollar väskan och snubblar bort till tunnelbanan som ska ta mig till T-centralen och flygbussarna. Väl i bussen börjar flygångesten göra sig påmind och den gick inte över. Saken blir inte bättre av att min handväska gick i bitar och jag fick bära den under armen.

När det första flyget mot Helsingfors satte igång motorerna slog mitt hjärta i 190 km/h och tårarna rann hela vägen upp i luften. Försökte ta igen lite sömn utan större framgång. Andra flyget till Tammerfors var litet och fallfärdigt och sätet bredvid mig var avspärrat. Det lugnade inte ner mig, inte det minsta. Men jag landade och var vid liv i ett snötäckt finskt landskap. Förbannade mig själv för att tagit med mig vårjackan istället för en vinterjacka. Insåg att jag kommer frysa ihjäl (vilket jag också gjorde). På flygplatsen i Tammerfors blev jag hämtad av en barsk, finsk kvinna som skulle köra mig till hotellet. Hon spelade allt från finsk tango till finska psalmer under bilfärden. Jag gjorde allt för att inte brista ut i ett asgarv.

Hotellet var centralt beläget med gångavstånd till alla platser som skulle besökas under min vistelse. Fick ett eget rum näst högst upp med utsikt över ett industriområde. Tog fram min pyjamas och gick och la mig för att ta en powernap innan kvällens aktiviteter.

Utsikten från mitt hotellrum

Alla journalister skulle mötas nere i lobbyn för att få en liten tour runt hela staden. Stötte på två roliga ryskor som skulle bli mina följeslagare resten av dagarna. Vi blir ivägskickade till en buss som även den kördes av en barsk och bastant finne. Vår slutdestination var vid ett bastukomplex där det serverades öl och mat under hela kvällen. Både regissören Timo, producenten och några av skådespelarna var närvarande och hälsade oss alla välkomna. Sen var det dags för det fruktade bastubadet och jag tog en öl för att lugna mina nerver.

Kort presentation av de närvarande och ett vamt välkomnande.

Det var separata rum, ett för kvinnor och ett för män. Själva bastun hade jag inga problem med, det har man ju testat på som svensk - det var själva isbadet som tog emot. Men jag tänkte "om jag inte gör detta kommer alla tro att jag är en vekling och jag kommer att ångra att jag inte testade". Vi gick gemensamt ner mot bryggan där journalisterna från polsk tv stod med kamerorna i högsta hugg. Jag tog mig mod och gick ner i det iskalla vattnet. Det kändes som att mitt hjärta stannade och jag fick ingen luft. Sen skrek jag. De polska journalisterna frågade hur det kändes när jag var på väg upp för ståltrappan och jag utbrister: "ÅT HELVETE! Jag är från Sverige, vi gör inte sånt här!". Sen kommer jag på att det faktiskt finns svenskar som gör på detta viset. Orkar inte gå tillbaka till dem och informera dem om saken. Stephanie Paul lyckades filma mig in action på sin telefon och tyckte att jag var hysteriskt rolig. Inte illa att lyckas imponera på USA:s president...

Kvällen fortsatte med fler dopp i sjön och applåder till dem som vågade. Sedan fortsatte vi med öldrickandet och den sociala biten. Det serverades mat och spelades musik, dock ingen dans. Majoriteten blev aningen överförfriskade (ingen nämnd, ingen glömd) och Götz Otto, aka fürhern, fick för sig att sjunga opera. Sedan kom bussen tillbaka för att hämta upp oss och släppa av oss vid hotellet. Väl där fick jag och ett par journalister för oss att ta "en" öl till. Det blir aldrig bara en öl till. I alla fall inte för min del därför att Danmark spillde ut min så jag fick en ny. Efter den hade jag fått nog och drog mig tillbaka till den enorma sängen jag tilldelats. Den natten sov jag med ett öga öppet utifall Mårran gör hembesök...

Stjärnorna och kidsen satt vid bordet bakom oss.

Här möter vi Polen och Danmark.

Måndag

Går upp med tuppen för att testa på det där med hotellfrukost. En aning tung i huvudet tar jag mig ner till den stora, vackra matsalen och blandar ihop den äckliga kombinationen melon och ägg till frukost. Och det obligatoriska morgonkaffet slank ner den med. Sedan var det dags för ett besök på Energia Productions där de berättade och visade hur de hade arbetat med de visuella effekterna till "Iron Sky". Efter besöket var det dags att se filmen. Jag hade redan sett den så jag bestämde mig för att gå tillbaka till hotellet och försöka sova bort det onda innan det var dags för presskonferens.

Här visas det hur man arbetat fram en av de större scenerna i filmen.

Lite prylar från filmen.

Vid presskonferensen samlades hela ensemblen - alla från de som stod för idén till filmen till de som ansvarade för musikproduktionen och självklart alla journalisterna. När det var dags för de personliga intervjuerna blev det fullständigt kaos. Alla sprang runt som halshuggna hönor och slet och drog i de stackars bakfulla skådisarna. Jag hade ju tänkt slå två flugor i en smäll och intervjua både Götz Otto och Julia Dietze samtidigt, men jag insåg att detta var ett omöjligt uppdrag.

Lyckades trots allt få med både Stephanie, Julia och Götz med på samma bild i kaoset.

Polackerna var de journalister som hade minst hyfs av alla. De smällde upp kamerorna och filmade andras intervjuer för att spara tid och kraft. Detta blev ju självklart alla skitsura över och frös ut dem resten av resan. De kunde de faktiskt gott ha. Ska man dela intervjuer så kan man i alla fall fråga först. Till slut fick jag tag på de båda och insåg hur lång Götz faktiskt är. Jag, med mina 1,62 cm såg ut som en dvärg i hans närvaro. Till och med kamerastativen var för korta för att få med hans ansikte på bild, så han fick stå på följande sätt för att synas:

Även här är Götz för lång för att få plats på bild...

Jag och ryskorna hade gått hela dagen utan mat (om man bortser från frukosten) så vi passade på att ta en instickare på Subway för en turbomåltid. Där fick jag höra lite skvaller om alla de anorektiska Hollywood-brudarna de träffat på under sina år som journalister. Mätta och belåtna gick vi tillbaka till hotellet för att fräscha upp oss inför kvällens galafest!

En tysk journalist bjöd in några av oss andra till sitt rum för lite förfriskningar innan taxin skulle hämta upp oss. Festlokalen var enorm och jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket gratis alkohol. Självklart sket sig min plan om att "bara ta en eller två öl". Lokalen började sakta men säkert fyllas av både vanligt folk och personer utklädda till nazister. Vi stötte på en finsk herre som var utklädd till nazist och jag visste inte om han tog sin roll på fullaste allvar eller om han faktiskt bara var utklädd. Jag fick aldrig något svar på den frågan.

Det började bli lite trångt.

Den finske nazisten.

Konsten att förstöra en bild.

Jag hade sett fram emot att se Laibach (de som gjort soundtracket till filmen). Frontmannen såg ut som en gammal tant med peruk och hon som spelade keyboard var skrämmande lik Rooney Mara. Jag, engelsmännen och dansken klarade av ungefär fyra låtar. Vi gav dem en chans. Men i ärlighetens namn så var de sämre än jag förväntat mig. Vi alla var överens om att musiken gjorde oss fruktansvärt deprimerade. Jag ville ingen annat än att lägga mig i ett hörn och gråta. Vi struntade i resten av konserten och fortsatte festligheterna i ett annat rum för att försöka återfå festhumöret.

I mitten ser vi Rooney Maras kopia.

Efter ett tag bestämde sig jag och den svenska norrmannen för att checka in efterfesten. Det var en mycket mindre lokal och där fick man dessutom pröjsa för sin egen bira. Det var lite trist då man blivit bortskämd med gratisgrejer hela kvällen. Det blev lite dans innan fyllekäket och den välbehövliga sömnen.

Tisdag

Jag vaknar med ett ryck. Telefonen ringer och det visar sig vara Tarja (hon som tog hand om oss stackars utlänningar) som undrar vart jag är och hur jag mår. Jag tittar på klockan och inser att jag försovit mig. Jag lyckades packa min väska på under fem minuter, skippade duschen och slängde på mig det första bästa jag kunde hitta. Väl i hissen på väg ner till lobbyn känner jag av bakfyllan från helvetet.

Det visade sig att jag inte var den enda som tog en timmes extra sömn. Kände mig lite bättre till mods. Resten av dagen skulle spenderas med att lyssna på olika lokala app och hemside-företag från Tammerfors. Den sämsta idén måste ha varit hemsidan där man skulle ladda upp bilder på sina barn. En slags virtuell bebisbok. Hans slogan var något i stil med "man kan ju inte ladda upp sina bebisbilder på Facebook eller Picasa". Jaså, det kan man inte? Hans företag hade alltså skapat bebisversionen av Facebook och Picasa. Jag köpte inte konceptet och det gjorde ingen annan för den delen heller.

Det serverades middag på hotellet men jag kunde inte få i mig mer än en sallad. Folk började så småningom försvinna mot flygplatsen och det gjorde även jag. Ett par farväl senare fann jag mig själv i en sjukt lyxig taxi med bord och hela köret. Flygresan hem var inte lika hemsk som den på väg till Finland. Jag var alldeles för bakfull för att bry mig om jag skulle överleva eller inte.

Väl hemma i Sverige började jag svettas som en gris. Till skillnad från det kalla Finland var det ju näst intill sommar här. Men lika glad var jag för det. Och under tunnelbanefärden hem kunde jag inte sluta le åt alla de galna människorna jag träffat. Tammerfors och hela eventet var över all förväntan och jag hoppas att det blir en uppföljare, både på filmen och eventet.