Det största problemet med Oscarsgalan...

2 Mars 2012 | 10:01

Det största problemet med Oscarsgalan...

Varför låter man inte nytänkande belönas på filmvärldens största prisgala?, undrar Rasmus Foltmar.

Oscarsgalan i februari 2011 kan vara det största antiklimax jag varit med om. James Franco och Anne Hathaway skulle vara fantastiska värdar för kvällen, "The Social Network" skulle vinna för bästa film och Kirk Douglas skulle artikulera så att man hörde vad han sade. Inga förväntningar genomfylldes, allt blev pannkaka. Jag satt hemma i soffan, klockan började närma sig sex på morgonen och jag kände mig som en idiot. Varför hade jag gått på hajpen igen? Oscarsgalan har ju alltid varit en skittillställning.

Det finns många problem med Oscarsgalan, men det största av dem är den genre filmer som galan har skapat. Det finns en viss sorts film bland de nominerade som alltid är populära i akademin. "The King's Speech" var ett fantastiskt exempel på en sådan film. Den hade det som krävde för att vinna, en defekt person (den här gången talfel) som övervinner sitt problem och lyckas mot slutet och får fantasilösa personer att få ståpäls. Det värsta är att alla vet om att det är sådana filmer som vinner Oscarn. Ändå fortsätter dessa filmer att vinna, man blir aldrig någonsin överraskad. Hade Oscarsakademin istället låtit vinsten gå till "The Social Network" hade man visat en framåtanda och att man inte just är ett gäng trista, vita gubbar i pensionåldern som är konservativa in till benmärgen.

Just det sista är intressant. Häromveckan skrev MovieZine en artikel som visade på att de flesta av de 5765 människor som röstar i akademijuryn är över 62 år gamla, och 95% av dessa är i sin tur vita män. Det betyder att man har störst chans att vinna en stayett om man väljer att rikta in sig på den målgruppen. Då gäller det inte att vara nyskapande och använda sig av icke beprövade stilgrepp, istället ska man återvända till gamla tider och göra "klassiska mästerverk". Det är det som gör Oscarsgalan till det största problemet i filmvärlden just nu. Man hyller de som gör exakt samma sak som redan gjorts och man struntar i de som testar nya saker och utövar innovation.

Innan nomineringarna släpptes för förra galan som ägde rum 2011 gick Pixar ut med att man tänkte försöka vinna Oscarn. På samma sätt som en politiker ställer upp för ett val väljer alltså Pixar att kandidera för Oscarsstatyetten. Den gången i hopp om att den animerade filmen "Toy Story 3" skulle göra succé på galan. Det stör mig att en gala kan vara så snedvriden att det ens är relevant om någon vill vinna och "tänker försöka". Den filmen som är bäst borde vinna, absolut inte den som "försöker". I filmen "Tropic Thunder" berättar Robert Downey Jr om vad det är för filmer som vinner Oscarn. Det är de som innehåller karaktärer som är efterblivna eller homosexuella som oftast tar hem statyetterna, och om man tar det uttalandet med en nypa salt, så inser man rätt fort att det skrämmande ofta stämmer. Och hur ofta har ni inte gått längs en gata, sett en filmaffisch och tänkt: "Den där filmen kommer att bli Oscarsnominerad", alternativt "Den där filmen vill vinna Oscarn"? Alldeles för många gånger, gissar jag.

Senast jag såg en sådan film var det "Järnladyn", som tack gode gud inte blev nominerad till Bästa film. Man ser att det är en film som haft ambitionen att ta hem Oscarsstatyetter. Den har kvinnan som slår sig in i en politisk korridor fylld av män. En person som slår nerifrån. En underdog. "War Horse" är ett annat exempel på en "Oscarsfilm". Tänk om det skulle vara likadant i musikvärlden. Kanye West släpper ett album för att vinna en Grammy. Det händer inte. Utan det är just Oscarsgalan som lyckats visa vad ett vinnande koncept är, och sedan inte motbevisat sig.

Årets Oscarsgala då? Jag gick på hajpen igen. Och blev återigen besviken.