LISTA

Skribent

Viktor Jerner

27 augusti 2020 | 16:00

Christopher Nolans filmografi rankad från sämst till bäst

Från "Following" till "Tenet" via "Inception", "Interstellar" och "The Dark Knight" – vilken är egentligen den allra bästa Christopher Nolan-filmen?
Denna lista publicerades först 2017 men har nu uppdaterats i samband med biopremiären av "Tenet". 
 
Jag ska börja den här texten med att klargöra att Christopher Nolan inte är någon sorts allsmäktig frälsare för mig, och inte heller någon felfri mästare som tillhör filmvärldens toppskikt. När Nolan spelar på sin högstanivå blir resultaten ibland oerhört bra, men samtidigt präglas filmskapandet i de senare skedena av hans karriär av skakig ojämnhet, narrativ övertydlighet och styltigt skådespeleri. Att flera av hans filmer hamnar högre på IMDb:s topp 250-lista än odödliga klassiker som Alfred Hitchcocks "Psycho", Francis Ford Coppolas "Apocalypse Now", Ridley Scotts "Alien" och Stanley Kubricks "2001: A Space Odyssey" finner jag hopplöst deprimerande. 
 
Hur som helst, i samband med veckans biosläpp av hans efterlängtade scifi-stänkare "Tenet" tycker jag det passar bra att blicka tillbaka på hans nu elva filmer långa meritlista, från starten med 1998 års "Following". Nedan följer därför min personliga rangordning av Nolans filmer, steg för steg, från bottenskrapet till de allra högsta topparna. 
 
 

11. "Following" (1998)

 
Få är tillräckligt varma i kläderna när de gör sin första långfilm och inte heller Christopher Nolan var en av dem. Den svartvita och knappt 70 minuter långa "Following" – berättelsen om en ung författare som förföljer främlingar i hopp om att hitta inspiration till en roman – vittnar om ett intressant bildspråk under utveckling och mycket potential, men i det stora hela känns den som en halvfärdig studentproduktion. Några få minnesvärda scener och idéer slarvas bort i en relativt ointressant och haltande helhet. Trots den ringa speltiden så känns den lång och utdragen, som om en intressant kortfilmspremiss har sträckts ut alldeles för långt bortom sin hållbarhet.
 
 

10. "The Dark Knight Rises" (2012)

 
Med den här tredje delen i sagan om Christian Bales Batman hade Nolan möjligheten att skapa en fullkomligt mästerlig superhjältetrilogi som skulle kunna stå stark inför tidens erosion. Istället valde han att göra "The Dark Knight Rises", en medioker film som sviker mycket av det som de tidigare två filmerna varmsamt och vackert hade byggt upp. Han slängde in pinsamt dålig comic relief, knåpade ihop ett helt logikfritt narrativ, underminerade Bane till förmån för en katastrofalt mycket sämre antagonist och gav oss den fulaste Batman-dräkten sedan "Batman & Robin". Till råga på allt är det krystade dubbelslutet så otillfredställande och forcerat att jag aldrig kommer kunna förlåta det, tyvärr. 
 
 

9. "Tenet" (2020)

 
Efter att en hoppfull gnista tändes i Nolans filmografi i form av "Dunkirk" trodde jag att han hade hittat rätt spår igen, men reservationerna och farhågorna jag hade inför "Tenet" besannades tråkigt nog. Likt i exempelvis "Inception" och "Interstellar" är hantverket felfritt (både Hoyte van Hoytemas jetset-glassiga foto och Ludwig Göranssons explosiva musik lämnar bestående intryck) och det vågat komplexa greppet med "tidsinversion" är briljant utfört på alla vis, nästan till häpnadsväckande grad. Problemet är de andra paralleller man kan dra till de två filmerna, nämligen lövtunna karaktärer man inte bryr sig det minsta om och platt dialog som till stor del består av regelförklaringar och övertydligheter. Inte ens underbara John David Washington i en pangkostym eller vrålsnygg och beundransvärt innovativ action kan väga upp för den totala emotionella tomheten. 
 
 

8. "Inception" (2010)

 
En film som nu otroligt nog dyker upp på listor över tidernas bästa filmer, hur är det ens möjligt? Visst, den tacklar ett intressant koncept och har visuellt kompetent action (en del av den åtminstone), men det på pappret komplexa stoffet förenklas och överförklaras till den grad där filmen helt slutar intellektuellt utmana och ifrågasätta. Likt "Interstellar" har den grova problem med var all information ska ta vägen och Nolans bristfälliga lösning är att kasta in Ellen Pages lövtunna karaktär som Cobb (Leonardo DiCaprio) sedan fullständigt begraver med "regler" och mekanik. Att en film om något så underbart abstrakt som drömmar är så precist förpackad, visuellt konkret och svarar på varenda fråga istället för att lämna lite åt fantasin är enligt mig ett misslyckande. 
 
Large 84d8d2ff391492bb5edadb1ba8026eb4 ska cc 88rmavbild 202017 07 18 20kl. 2008.19.37
 

7. "Interstellar" (2014)

 
Det ultimata exemplet på hur ojämn Nolan kan vara i sitt filmskapande. Scenerna i rymden och på främmande planeter snuddar ofta mot mästerverksnivå (dockningssekvensen!) medan de bitar som utspelar sig på hemmaplan gränsar mot bedrövliga, särskilt mot slutet. Starka skådespelare som Jessica Chastain och Casey Affleck försöker desperat rädda upp det men får verkligen ingenting att jobba med, utan står mest och trampar vatten eller pepprar dumförklarande exposition. Hela filmen lider för övrigt av det sistnämnda, vilket inkapslas bra av scenen där två NASA-specialister(!) förklarar för varandra vad ett svart hål är. Anne Hathaways styltiga monolog om kärlekens kraft (subtilt!) är ett annat exempel. McConaugheys emotionella prestation och Zimmers episka musik får pluspoäng dock.
 
 

6. "Insomnia" (2002)

 
Bara timmar efter det fruktansvärda beskedet om Robin Williams självmord återbesökte jag Nolans "Insomnia", en fantastisk men likväl sorgligt bortglömd thriller som innehåller Williams allra finaste prestation. Han och Al Pacino sätts i våldsam kollisionskurs och lockar fram varandras starkaste sidor, samtidigt som Nolan själv är som mest återhållsam och försiktig i sitt filmskapande. Vad som först är en enkel katt och råtta-story utvecklas till så mycket mer, där en bred och snårig gråzon vilar över den hypotetiska gränsen mellan rätt och fel. Den surrealistiska stämningen – förstärkt av det paradoxalt otäcka konstanta dagsljuset – ligger tät och allt från Wally Pfisters foto till David Julyans musik är sylvasst genomfört. 
 
 

5. "The Prestige" (2006)

 
Om jag hade gjort den här listan för tio år sedan så är det mycket möjligt att den här hade hamnat på förstaplatsen, då den länge var en av mina absoluta favoritfilmer. Efter ett flertal omtittar har den tappat en gnutta, men den är fortfarande helt fenomenal. På briljant vis bygger Nolan hela storyn som ett trolleritrick och när "the prestige", den tredje delen i tricket, väl kommer tappar man hakan fullständigt. Narrativet är så gränslöst imponerande sammanvävt och markerar bröderna Nolans mest fulländade insats som manusförfattare, den saken är säker. Dessutom ger Christian Bale, Hugh Jackman, Rebecca Hall och Scarlett Johansson verkligen allt och lyfter texten ännu högre. 
 
Large 84d8d2ff391492bb5edadb1ba8026eb4 ska cc 88rmavbild 202017 07 18 20kl. 2008.23.10
 

4. "The Dark Knight" (2008)

 
Bara Heath Ledgers vågade, intensiva och nästan rabiata Joker-prestation gör det här till en helt oförglömlig film, men det som tar "The Dark Knight" till nästa nivå är att nästan allt annat i filmen lyckas matcha hans majestätiska nivå. Berättandet är tematiskt rikt och komplext, tempot är pulserande högt trots den långa speltiden och de sköna Michael Mann-influenserna präglar varje bildruta. Balansen Nolan får till mellan blodigt allvar och livfullt blockbuster-spektakel är också sällsynt lyckad rakt igenom, vilket ger filmen en emotionell tyngd som många stora Hollywood-produktioner saknar. På minussidan tycker jag att filmen missar några av de pusselbitar som gör seriernas Batman till den ikoniska karaktär han är, men det är en petitess i sammanhanget.
   
 

3. "Batman Begins" (2005)

 
För mig som är passionerat Batman-fan sedan barnsben är den här filmen ren njutning från första stund till sista, och utan tvekan den starkaste delen i trilogin. I många avseenden liknar den "The Dark Knight" i hur den vågar ta Batman på allvar och grundar honom i realism och universella teman, samtidigt som den levererar bombastisk action och högt underhållningsvärde. "Begins" lyckas också på en del punkter där uppföljarna ibland haltar; dramaturgin flyter bättre, dräkten är mer traditionell och estetiskt är Gotham mer än bara en Chicago-kopia som i del två och tre. Batman får vara Batman och Gotham får vara Gotham, helt enkelt. Dessutom älskar jag att Nolan viger så pass mycket tid åt Bruce Wayne och hans fascinerande resa före Batman kom in i bilden. Kort sagt den bästa Batman-filmen genom tiderna
 
 

2. "Memento" (2000)

 
"I have this condition". Innan 2017 års "Dunkirk" verkade det som att Nolan nådde sin peak väldigt tidigt i karriären, då hans andra film "Memento" länge höll förstaplatsen. Inget annat i hans karriär kunde mäta sig med hur experimentell och lekfull han var när han berättade Leonard Shelbys (Guy Pearce) historia. Leonard lider av en sorts extrem anterograd amnesi (han kan inte lägga nya saker på minnet) vilket Nolan skildrar genom att placera filmernas scener i bakvänd ordning. Det är ett mästardrag, för effekten blir att vi i publiken desperat försöker lägga det komplicerade pusslet med hjälp av noteringar och foton precis som huvudkaraktären. Betydelsen av varje scen förändras av den efterföljande på ett sätt som är helt oöverträffat. Den rörliga bildens möjligheter nyttjas till max, ren filmmagi.
 
Large e753bcca642ceb52dd4ab1c82f346a8d dunkirk 12
 

1. "Dunkirk" (2017)

 
Eftersom jag tycker att Nolans glöd falnade rätt rejält efter just "The Dark Knight" så markerade "Dunkirk" en sjuhelsikes form-comeback när den kom för tre år sedan. Han levererade här sin överlägset kortaste film sedan "Following", kapade bort allt onödigt fett och drog ner dialogen (och därmed även expositionen) till sin absoluta minimumnivå. Resultatet är kort sagt helt enastående. Istället för att fastna i de narrativa fällor han har tampats med i hela karriären så omfamnade han sin tekniska expertis och fullkomligt bombarderade publikens ögon och öron med råa intryck. 
 
Slutprodukten är något som kan jämföras med "Mad Max: Fury Road" i hur enkelt och avskalat berättande med visuell punch blir så ohyggligt kraftfullt. Särskilt sekvenserna med en dogfightande Tom Hardy i en skramlande spitfire gav mig så pass euforiska känslor att ingen bioupplevelse sedan dess har kunnat matcha dem. Bilderna som Nolan och ovan nämnda fotografen Hoyte van Hoytema levererar är för övrigt långt bortom alla superlativ. 
 

Håller du med? Tyck till och dela med dig av din ranking i kommentarsfältet nedan. 

| 27 augusti 2020 16:00 |