Oppenheimer 2023

Drama Biografi Historisk
USA
180 MIN
Engelska
Oppenheimer poster

Synopsis

Historien om den amerikanske forskaren J. Robert Oppenheimer och hans roll i utvecklingen av atombomben.
Ditt betyg
3.8 av 113 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Kardelo

19 juli 2023 | 18:00

Atombombsångest i dystert Nolan-drama

RECENSION. Ett vetenskapligt genombrott blir ett fruktat massförstörelsevapen i Christopher Nolans tretimmarsodyssé. Här bjuder han på en rejäl historielektion om Manhattan-projektet - en laddad dramathriller som gör mig både fascinerad och utmattad.
En av 2000-talets mest spännande regissörer, som roat oss med mörka superhjälteäventyr och manglat hjärnan med sina sci-fi-spektakel, vill också påminna om att han kan vara en Seriös Filmmakare.
 
2017 års krigsfilm ”Dunkirk” ledde till Christopher Nolans första Oscarsnominering för Bästa regi - kan det vara dags igen? Med ”Oppenheimer” återvänder han till andra världskriget, men inte till frontlinjen. Denna batalj utspelar sig mestadels i amerikanska laboratorier, där ett gäng väldigt smarta män gick samman för att bygga en väldigt stor bomb.
 
I täten stod Robert Oppenheimer, den kedjerökande fysikern vars arbete på det topphemliga ”Manhattan-projektet” skulle ge honom öknamnet ”atombombens fader”. Här får vi veta precis hur det gick till. Klockan tickar, ryktet säger att nazisterna har gjort framsteg inom atomklyvning och när som helst kan skapa ett förödande vapen. USA är ju USA, de vill ha bomben först.
 
Banbrytande vetenskapliga uppfinningar kan tyckas vara en stolt punkt att ha på sin meritlista. Men för Oppenheimer kom bombens svallvågor med rejäla samvetskval och syner av döda människor. Iallafall om man ska tro Nolans biopic, baserad på faktaboken ”American Prometheus”, vars episka berättelse sträcker sig över flera årtionden.
 
Cillian Murphy, som glänst i flera biroller i regissörens filmer genom åren, får äntligen stå i centrum. Han känns klockrent castad som det kedjerökande, magra geniet. Många påträngande närbilder (Hoyte van Hoytema sköter de specialbyggda IMAX-kamerorna) ger varje ny bekymmersrynka en egen huvudroll. Vi kommer personen väldigt nära, men når ändå aldrig riktigt på djupet, för Nolan är inte den skickligaste regissören när det gäller psykologiska personporträtt. Och det hade behövts för att få ”Oppenheimer” att lyfta till högre höjder.
 
Det här är överlag en lyxig ensemble. Ett 20-tal kända ansikten fyller ut de minsta birollerna. Bland de mer minnesvärda finns Matt Damon barska löjtnant Groves, som blivit tilldelad de få skämt som manuset bjuder på. Gustaf Skarsgård sticker in huvudet som tysk vetenskapsman.
 
Robert Downey Jr är magnetiskt bra som Lewis Strauss, filmens andra stora huvudroll jämte Murphy. Ordföranden för Atomic Energy Commission kom att anklaga nationalhjälten Oppenheimer för kommunistsympatier under 1950-talet, och är något av skurken i den här historien. Alla scener som utspelar sig ur Strauss perspektiv är filmade i svartvitt.
 
Filmen är tre timmar lång och för det mesta fylld av prat. Om du inte går igång på vetenskaplig jargong om fissioner och fusioner, kanske kan det locka med lite gammaldags kommunist-paranoia och spionmisstankar? Historien om Manhattan-projektet tar avstamp i en rad förhör och vittnesmål, som tillsammans bildar ett intrikat pussel av namn, händelser och politiska intriger.
 
Det blir mycket att sortera och smälta när publiken ständigt bombas med fakta. Vi rusar genom händelser i en uppskruvad takt som får allt att kännas som ett enda långt, andlöst montage. Ludwig Göranssons musik laddar varje scen med spänning och ångest.
 
”Oppenheimer” är ett utmattande stycke film. Tråkig är den absolut inte - det är oerhört välgjort och välspelat, historien fascinerar och skrämmer - men visst hinner man ofta undra om alla dessa detaljer var relevanta att ta med.
 
Christopher Nolan har gjort sin längsta film hittills, och den är också envist komplex - hans minst publikvänliga, vill jag påstå.
 
Fun fact om Trinitytestet: när forskarna tryckte på knappen den där natten 16 juli 1945 för att provspränga atombomben ignorerade de en ”liten” risk… de kunde råka antända Jordens atmosfär. En ostoppbar kedjereaktion hade kunnat leda till världens undergång. Whoops. Nolan lämnar oss med en dyster domedagsprofetia, om hur vi lägger grunden för vår egna förödelse om inte mänskligheten hajar till och börjar ta ansvar. Är det inte kärnvapen så är det AI - inför premiären har han höjt ett varningens finger till alla nutida tech-genier i Silicon Valley. Vad kan vi lära oss av historien? 
 
Filmen är kanske inte lika sexig och spektakulär som Nolan-fans är vana vid, men den ställer frågor som är värda att reflektera över.
| 19 juli 2023 18:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (6)
3
Jag såg den på IMAX och slutkontentan blir, för lång och repetitiv. Jag kommer nog inte se om OPPENHEIMER även när den kommer på Tv så småningom. Det politiska bakom-kulisserna-ältandet och tidhopp gjorde att filmen kändes snudd på outhärdlig, för det är egentligen en fantastisk berättelse om en oerhört fascinerande man i en intressant era. Men jag är glad att jag gick och såg den iallafall en gång.
Läs mer
2
Jag hade definitivt vunnit på att läsa på lite mer om denna film innan jag satte mig i biosalongen. Mina förväntningar var inte skyhöga, men jag såg framför mig en spännande verklighetsbaserad historia om en småintressant person där vetenskapen gick en kamp mot klockan och nazisterna för att vinna kriget. Men vad fick vi? En rättegångsfilm om en väldigt intressant person, men inklämd i ett trångt rum med massor av ointressanta gubbar som försöker sätta dit honom utan att man ens vet varför eller vad som står på spel. Nolans filmer är fulla av tvister, men det största avslöjandet här handlar om vem det är som ens vill sätta dit Oppenheimer. Och jag kunde inte bry mig mindre. Lika högljudda som atombomben blev mina gäspningar till slut. Min polare bredvid hade somnat för länge sedan, men jag lyckades i alla fall hålla mig vaken i salongen trots att vi tog den tidigare visningen. Vad har hänt med Nolan? Tenet var också en ointressant röra, men Oppenheimer har i alla fall väldigt bra historia som är intressant på riktigt, karaktärer man vill veta mer om, och en ensemble som kan spela skiten ur vilken trist soppa som helst. Men det hjälper ju inte när filmen i sig är så tråkig och rörigt klippt. Jag är helt övertygad om att denna film hade vunnit på att ta bort halva speltiden av de svartvita partierna och tajtat till berättandet med mer fokus på själva bomben. Spielberg hade antagligen kunnat göra detta till en spännande film som inte tappar fart och har ett tydligt driv filmen igenom. Det lyckas aldrig Nolan få till och jag är tyvärr rätt besviken trots att jag hade lågt ställda förväntningar.
Läs mer
3
Överhypad. Börjar bra och smällen man får se gjorde bioupplevelsen unik, men när andra halvan av filmen består av en rättegång om huruvida han var kommunist eller inte så blir jag inte imponerad.
Läs mer
Visa fler