När Ryan Cooglers ”Sinners” intog biograferna förväntade sig få att en blodig vampyrfilm om en bluesklubb i 1930-talets Mississippi skulle bli ett av decenniets största kulturella fenomen.
Men filmen växte snabbt till något större än bara en genrehit. Med över 360 miljoner dollar i globala intäkter blev den den mest framgångsrika originalfilmen på många år – samtidigt som den omfamnades av kritiker och publik.
På prissäsongen blev effekten ännu tydligare då den slog rekord genom att få 16 Oscarsnomineringar – fler än någon film tidigare i akademins historia – och tävlade i flera av de största kategorierna, inklusive bästa film och bästa regi för Coogler.
Det är en unik film i moderna Hollywood: en film som förenar blockbuster-framgång, konstnärlig prestige och kulturell betydelse. Den blandar Southern Gothic, bluesmusik och vampyrskräck i en berättelse om gemenskap, ras och historia – och visar att publikfilm fortfarande kan vara både personlig och politisk.
I en tid när många storfilmer bygger på etablerade franchiser framstår ”Sinners” därför redan som en modern klassiker: en originalfilm som lyckades förändra vad en Hollywood-hit kan vara.
Nu när den har chansen att göra liknande Oscarshistoria i vinster på den prestigefyllda galan är det dags att prata om filmer som både liknar och inspirerade den:
1. Blade (1998)
Om vi pratar svarta, rövsparkande vampyrjägare så stavas originalhjälten Wesley Snipes, i en av de första moderna superhjältefilmerna – men också en stilbildande vampyrfilm. För fans av ”Sinners” är parallellen tydlig: båda använder musikmiljöer och nattklubbsliknande rum för att iscensätta vampyrkonflikter.
Dessutom placerar båda filmerna svarta huvudkaraktärer i centrum av en genre som länge dominerats av vita roller. Där ”Blade” är urban och modern använder ”Sinners” istället blues och 1930-talets juke joints, men båda kopplar vampyrmytologi till makt, exploatering och identitet.
Den ikoniska öppningsscenen i en bloddränkt technoklubb etablerar blandningen av action, musik och gotisk skräck. Men den fungerar även som en utmärkt jämförelse med hur Coogler använder sig av tidsenlig musik för att fånga stämningen i en kultur som invaderas av blodsugare.
2. Blacula (1972)
En av de kändaste och bästa skräckfilmerna från 1970-talets era av blaxploitation – filmerna som tog populära genrer och anpassade dem med och för svart publik. Historien följer en afrikansk prins (William Marshall) som förvandlas till vampyr av Dracula och återuppstår i 1970-talets Los Angeles.
Även här blandar man vampyrskräck med soul- och klubbmiljöer. För någon som gillar ”Sinners” är likheten tydlig: båda filmerna knyter vampyrmytologi till svart historia och kultur.
Medan ”Blacula” speglar 1970-talets urbana kultur använder ”Sinners” Jim Crow-eran och bluesen, men båda visar hur underhållande skräckfilm kan användas för att utforska ras, arv och historiskt trauma.
3. Demon Knight (1995)
En lite underskattad men desto mer skamlöst underhållande skräckkomedi från det glada 1990-talet, regisserad av gamle Spike Lee-fotografen Ernest Dickerson. Den första – och bästa – långfilmen med ursprung i TV-serien ”Tales from the Crypt” är en belägringsfilm där en grupp främlingar barrikaderar sig i ett hotell mot demoniska angripare.
Den karismatiske skurken spelas av Billy Zane, vars kaotiska energi driver filmens mörka humor och liknar en mer skruvad version av Jack O’Connells irländska antagonist i ”Sinner”. Filmen liknar även ”Sinners” genom sin struktur: en isolerad plats, en grupp människor och ett övernaturligt hot som attackerar under en enda natt.
Precis som i Cooglers film blir själva byggnaden – hotellet respektive juke jointen – ett slags sista försvarslinje där karaktärernas bakgrund och konflikter kommer upp till ytan. Dessutom med en svart hjältinna i Jada Pinketts tuffa sexarbetare, ett ovanligt grepp i dåtidens skräckgenre.
4. The Faculty (1998)
En av de mer originella ungdomsrysarna från 1990-talet, regisserad av Robert Rodriguez och skriven av ”Scream”-författaren Kevin Williamson. Sci-fi-skräckisen utspelar sig på en high school där lärare och elever gradvis tas över av parasitiska utomjordingar.
En minnesvärd scen är testet där eleverna sniffar droger för att avslöja vem som är infekterad – en hyllning till paranoia-testet i ”The Thing”, liksom vitlöksscenen i ”Sinners”.
Coogler har själv sagt att filmen var en viktig referens, då Rodriguez är en av de regissörer han inspirerats av. Precis som i Cooglers film handlar skräcken inte bara om monster utan om infiltration och misstro inom en gemenskap.
5. From Dusk Till Dawn (1996)
Ännu en kultrulle från Robert Rodriguez, denna skriven av Quentin Tarantino och känd för sitt abrupta genreskifte: en typisk Tarantino-rulle om kriminella som plötsligt blir en vampyrbelägring i en mexikansk bar.
Coogler har själv nämnt att jämförelsen med filmen är uppenbar – båda filmerna kombinerar musik, festmiljö och vampyrskräck. I ”Sinners” ersätts dock strippbaren av en bluesklubb i 1930-talets Mississippi men vampyrkamp är dock lika central.
Cooglers film är också av typen som i andra akten skiftar till en annan slags film genom att introducera de hotfulla blodsugarna. Som bonus medverkar blaxploitation-ikonen Fred Williamson som den hårdaste i Rodriguez gäng.
6. Ganja & Hess (1973)
En av de mest experimentella vampyrfilmerna någonsin, och en av mest ikoniska rysarna med fokus på afro-amerikansk kultur. Dessutom utnämnd till en av 1970-talets bästa filmer på festivalen i Cannes.
Den följer en antropolog (”Night of the Living Dead”-stjärnan Duane Jones) som blir odödlig och efter att ha utvecklat en blodtörst kopplad till spiritualitet och beroende. Så småningom inleder han en romans med en änka (Marlene Clark) som snart blir hans kriminella partner.
Filmen förmedlar vampyrhistorien genom användning av surrealistiska montage, jazzliknande rytm och religiösa symboler. För fans av ”Sinners” är den viktig eftersom den redan på 1970-talet kopplade vampyrism till svart kultur, historia och tro.
Där ”Sinners” använder blues och södern använder ”Ganja & Hess” kyrkliga ritualer och antropologi – men båda behandlar vampyren som en metafor för begär, arv och identitet.
7. Green Room (2015)
Jeremy Saulniers (”True Detective”, ”Rebel Ridge”) brutala thriller följer ett punkband som fastnar i en konsertlokal efter att ha bevittnat ett mord begånget av nynazister. Filmen saknar övernaturliga element men delar mycket med ”Sinners”: musikmiljön, ett isolerat rum och en natt av överlevnad.
Saulniers realistiska våld och klaustrofobiska regi skapar en intensiv känsla av belägring – samma dramaturgiska motor som driver Cooglers juke-joint-försvar i ”Sinners”.
Dessutom är båda genrefilmer som använder sig av högerextremt hat – rasism respektive nazism – då Ku Klux Klan lurar i bakgrunden i Cooglers film som ett hot lika omänskligt som vampyren.
8. Mörkrets furste (1987)
Coogler har nämnt att han inspirerades av John Carpenters filmer generellt när han arbetade med sin egen skräckfilm och denna kultrulle delar flera ingredienser med ”Sinners”.
Den blandar vetenskap och demonologi när forskare upptäcker en mystisk vätska i en kyrka som kan vara djävulens essens. Carpenters fokus på en grupp forskare instängda i ett begränsat rum liknar den ensemble-spänning som ”Sinners” bygger kring juke jointen.
Liksom vampyren Remmick och hans allt större entourage av blodsugare så omringas karaktärerna i Carpenters film av en skrämmande stor skara satanister – ledda av självaste Alice Cooper.
9. Salem’s Lot (1979)
Denna TV-version av Stephen Kings roman, regisserad av Tobe Hooper (”Motorsågsmassakern”, ”Poltergeist”), berättar om hur en idyllisk småstad gradvis infiltreras av vampyrer. Den berömda fönsterscenen där pojken svävar utanför sin väns sovrum blev en av skräckhistoriens mest ikoniska bilder.
Coogler har sagt att Kings berättelse var en viktig inspiration för ”Sinners”, särskilt idén om en hel gemenskap hotad av ett dolt övernaturligt ont.
Precis som i ”Sinners” ligger skräcken i hur något främmande smyger sig in i vardagen och liksom Remmick låter huvudvampyren i Kings historia sina undersåtar göra mycket av grovjobbet.
10. The Thing (1982)
Ännu en John Carpenter-klassiker, denna utspelar sig på en isolerad forskningsstation i Antarktis där en formskiftande alien imiterar människor. Filmens praktiska effekter – särskilt den groteska “chest-chomp”-scenen – är legendariska.
Coogler har sagt att detta definitivt är hans favoritskräckis. Dess inflytande märks i ”Sinners” genom paranoian och gruppdynamiken: karaktärerna måste avgöra vem som fortfarande är människa och vem som har förvandlats, precis som i Carpenters film.
Trots de uppenbara skillnaderna i miljöer och tidsperioder så är Michael B. Jordans stenhårda protagonist inte helt olikt Kurt Russells machohjälte i 80-talsfilmen.