Vilken julsaga är bäst?

18 December 2015 | 21:30

5 x "En julsaga": Det finns en Mr. Scrooge för alla

Charles Dickens ”A Christmas Carol” är en klassiker man aldrig tröttnar på, eller? Vi kollar in fem olika versioner på raken.

ör en del är Kalle Anka heligt på julafton, andra tittar på Astrids Lindgrens jul eller Karl Bertil Jonssons julafton. Tillsammans med doften av nejlikor och saffran, den sötsliskiga smaken av glögg och Carolas skönsjungande version av ”Ny tändas tysen jyleljys” (lägg märke till hennes u) är julfilmer bland det bästa sättet att tona in julstämningen på. 

Mitt bidrag till er såhär års blir därför att guida er genom Scrooge-filmsdjungeln och hjälpa dig att välja rätt version utefter humör. Tyvärr är variationen inte så rik som ryktet indikerar. Det ska nämligen ha gjorts 12 biljoner adaptioner av klassikern i film, teater, radio, bok o.s.v.-form, men nästan alla filmatiseringar följer slaviskt boken. Så pass att jag mot slutet av titt-tiden kunde avsluta skådespelarnas repliker. Déjà vu-känslan var konstant närvarande och det kändes väldigt mycket som att titta på just "Kalle Anka på julafton": repetitivt och lite småtrist, men ack så juligt!

”A Christmas Carol” från 1951 – För den ortodoxa




Enligt flera kritiker är detta den bästa och mest rättrogna filmatiseringen av boken och jag är benägen att hålla med. Jag är så pass övertygad om saken att jag faktiskt inte förstår varför man gjort fler versioner. Dessutom är den riktigt elegant utförd, med ett talande dramatiskt foto och en kraftfull ljussättning. Det sista julspöket påminner charmigt om Count Orloc och Mr. Scrooge gubbighet är komplett med sin höga hatt, flint på toppen, nattmössan, rynkan mellan ögonbrynen samt den extra bonusen - kråspyjamasen. Tidlös helt enkelt.

Mandeln i gröten: Han kör faktiskt en replik mot slutet som han är helt ensam om - ”I don't deserve to be so happy”. Snyftigt, eller hur?

"Mupparnas julsaga" från 1992 – En julfest för hela familjen




Julmyset gnager sig genom den stickade rentröjan, för här träffas man direkt av glada jullåtar, gnistrande snöflingor och en behaglig och rolig berättarduo. Den är mycket färggladare än de andra versionerna och här har skaparna också skrivit om en hel del. Repliker som ”As solitary as an oyster” och ”It's the american way” har norpat ett par Humbug-platser. Den är dock inte lika emotionellt engagerande. Det är nämligen lite svårt att känna sympati för Tiny Tims fromma mor när hon spelas av Miss Piggy.

Den dåliga hasselnöten i nötskålen: Mr. Scrooge skickar gärna ut vräkningsbesked på julafton och hävdar att julen främst är en skördetid för de som lånat ut pengar. 

Stjärnan i granen: En liten ”God bless us... everyone” på det? 

”A Christmas Carol” från 1971 – Mörkt ute, mörkt inne, mörkt i hjärta och mörkt i sinne




Denna kortfilmsversion vann en Oscar och är fantastiskt vackert tecknad. Avsaknaden av julmusik tillsammans med den karga teckningsstilen gör att denna känns otroligt rå. Mr. Scrooge har dessutom den blekaste uppsynen hitintills, även om han har blå strumpor och gula loafsers i skön 70-tals-anda.  Helt klart ingen version för barn, men något för den som vill beta av klassikern illa kvickt. 

Här är alla nötter dåliga: Så dyster att det inte går att värja sig, som att dra av ett varigt plåster ungefär.

”En julsaga" från 2009 – Actionfyllt julspektakel i TV-spelsanda




Inte ens ljudet av bjällrorna i ”Jingle Bells” lyckas försätta mig i någon julmysliknande trans längre. Jim Carreys 3D-version av julsagan är åter igen trist och grå, men betydligt mer actionfylld. Här trillar Mr. Scrooge handfallet nerför trappor, krymper och växer ohämmat om vartannat likt ”Alice i Underlandet” och blir jagad av hästar med glödande, röda ögon. Actionscenerna är extremt utdragna, så pass att det känns mer som att spela Tv-spel än att titta på film. 

Den dåliga valnöten: Vid det här laget ser jag bara fram emot de sista 10 min av filmen där det åtminstone bjuds på lite glada julsånger.

Stjärnan i granen: Ny scen (jag är i chock) Scrooge är så snål att han plockar pengarna från sin döde kollegas slutna ögon . Pengar som egentligen ska gå till färjekarlen.

”Scrooged” från 1988 – helt klart den roligaste och mest vågade av dem alla




Efter denna filmatisering borde Hollywood slutat leka Scrooge och suga ut stackars Dickens julsaga på mer pengar. För äntligen kommer Bill Murray in och styr upp den sentimentala gubbstoryn genom att lägga till en rejäl portion, mycket välkommen humor. Dessutom har regissören vågat placera storyn i nutid och leka med 80-talets golfspelande yuppies. Han är också betydligt yngre än sina gubbkollegor vilket gjort det möjligt att väva in en lagom skönsliskig kärleksstory, något som aldrig är fel såhär i jultid. Lätt min favorit, men så är jag inte särskilt nostalgisk heller.

Mandeln i gröten och stjärnan i granen: Om det är någon som vet hur man marknadsför en julklassiker med skräckpropaganda är det Murrays Mr. Scrooge. Dessutom är jag helt förälskad i den sadistiska älvan från svunna jular. Och vad mer behövs egentligen än ett klassiskt, amerikanskt alldeles för långt och saffransostigt jultal för att runda av en redan uttjatad julsaga?

Trots att jag gillar julen kommer jag nog aldrig se fler versioner av Charles Dickens julsaga. Jag är nu lika mätt på storyn som efter en tredje portionen Ris á la malta och hör jag någon säga ”God bless us... Everuone” en gång till med en konstlad konstpaus finns risken att gröten åker tillbaka upp igen. Nej, på med ”Julskinkan har rymt” istället, eller varför inte en annan gubbig julsaga som ”Bad Santa” eller ”How the Grinch stole Christmas”?