Har du precis lämnat biosalongen med öronen ringande av motorvrål och hjärtat dunkande i takt med Brad Pitts adrenalinkickar? Då vet du att ”F1” inte bara var en film – det var en helkroppsupplevelse. Men vad gör man när efterruset kickar in och suget efter mer racingdrama är större än bränsletanken på en Formel 1-bil? Jo, man dyker rakt ner i filmhistorien och gasar vidare med tio andra asfaltsbestar på vita duken.
Här får du filmer som fortsätter där ”F1” släpper ratten – med verkliga rivaliteter, ikoniska bildspråk, sprakande däckdueller och nörderi på högsta växel. Oavsett om du vill ha dokumentär intensitet eller renodlad popcornaction, så finns här något som håller farten uppe långt efter eftertexterna rullat klart.
10. Speed Racer (2008)
Wachowski-syskonen vrider upp färgmättnaden till elva i denna psykedeliska turbochock till film. “Speed Racer” är ingen söndagsåkning – det är racing på LSD. Med en estetik som känns som ett Mario Kart-lopp på en ravefestival, blandas live action med animation i ett formexperiment som lika gärna kunde visats på MoMA. Kritikerna var skeptiska, men filmen har växt till en kultfavorit som visar hur racingfilm kan se ut när man struntar i fysikens lagar och istället gasar rakt in i framtiden.
9. The Cannonball Run (1981)
Den här filmen är vad som händer om man släpper lös Burt Reynolds, Roger Moore, Jackie Chan och en hel drös bensinosande karaktärer i ett laglöst race över USA. Det är slapstick, högoktanig idioti och ett charmigt kaos som doftar 80-tal och ölburksrattar. Filmen är knappast ett cineastiskt mästerverk – men den har själ, skratt och en dekadent kärlek till fart som är svår att värja sig mot.
8. Racerbanans hjälte (1973)
I denna halvdokumentära och bortglömda pärla får vi se Jeff Bridges som ung Nascar-drömmande moonshine-smugglare. Här handlar det mer om människan bakom ratten än själva racet – med en lågmäld, nästan Altman-lik realism som kontrast till senare racingfilms bombasm. En film som kör på känsla snarare än hästkrafter, men som ändå ger en rå, smutsig inblick i racerns liv i 70-talets USA.
7. Days of Thunder (1990)
Tony Scott + Tom Cruise + Hans Zimmer = racingfilmens svar på ”Top Gun”. Här är det neonljus, svettpärlor och slow motion i varenda kurva. Det må vara här som det slog gnistor om Cruise och Nicole Kidman, som under filmen blev ett par, men det är den homoerotiskt laddade rivaliteten mellan Cole Trickle och Rowdy Burns som stjäl showen. En testosteronspäckad rundtur i Hollywoods syn på Nascar – med bromsspår, solbrillor och machopuls i varje bildruta.
6. Le Mans (1971)
Steve McQueen i ett minimum av dialog men maxad närvaro. ”Le Mans” är kanske den mest ”racing-puristiska” film som någonsin spelats in. Handlingen är sekundär; det är bildspråket, motorljuden och den klaustrofobiska närvaron i cockpit som dominerar. Filmen känns mer som en dokumentär installation än traditionell spelfilm – ett meditativt tempo som ger en sensorisk närvaro snarare än narrativ acceleration.
5. Bilar (2006)
Pixar visar att racing kan vara barnsligt kul – och samtidigt emotionellt subversivt. ”Bilar” är mer än pratande bilar och merchandise; det är en metakommentar om förlorad gloria, Route 66-romantik och vikten av att sakta ner ibland. Blixten McQueen är lika delar Speed Racer och Rocky Balboa i detta charmoffensiva mästerverk för hela familjen. Att Paul Newman (som var en stor racingentusiast) gör sin sista roll som Doc Hudson är grädde på moset.
4. Le Mans ’66 (2019)
När James Mangold regisserar Christian Bale och Matt Damon i en av historiens mest laddade bilstrider får vi racingdrama av klassiskt snitt. Här tas vi med till ett 60-tal där racing var både livsstil och livsfara, och där varje bromsbelägg var en protest mot korruption, prestige och italiensk stolthet. Det är maskulint men nyanserat, historiskt men spännande, och framför allt: förbannat snyggt. Fotot biter tag, ljudet av V8-motorer dånar som krigstrummor, och Bale och Damon ger bilindustrin ett oväntat karaktärsdjup.
3. Senna (2010)
Det finns många sevärda dokumentärer om Formel 1, men om vi bara ska ha med en på listan så är det denna. Asif Kapadias skildring av Ayrton Senna är inget mindre än en bön till racingguden själv. Genom enbart arkivmaterial rullar en närmast mytisk berättelse fram om briljans, politik, tragedi och kärlek till fart. Det är Shakespeares hjältekonflikter på bana – Senna mot Prost, idealism mot cynism, döden mot livet. En film som lämnar ett hjärta bultande och ett öga fuktigt.
2. Rush (2013)
När Ron Howard sätter sig bakom ratten och trycker gasen i botten får vi racingdrama med både stil och substans. ”Rush” är inte bara ett snyggt återberättat 70-talsbråk mellan två män i overall – det är också en studie i kontraster: playboyen James Hunt med sitt blonda hår, sin champagne och sina tusen kvinnors leenden, mot den kirurgiskt exakta, surdegsstrikta Niki Lauda. Det är fart, svett och bensin, men också egon, självförbränning och filosofi – inramat av pulserande bildspråk och öronbedövande ljuddesign.
1. Grand Prix (1966)
John Frankenheimers tekniska tour de force. Med split screens, dånande ljud och banbrytande kameraarbete placerar han åskådaren mitt i racingens inferno. ”Grand Prix” är en film som på riktigt formar racinggenren. Inte bara på grund av sin dåtida innovation, utan för sin förmåga att få oss att känna att vi sitter bakom ratten – med svetten rinnande och döden i backspegeln.
Om ”F1” var startskottet för ditt nya racingberoende, så är de här filmerna som att trycka på DRS-knappen för din filmkultur. Oavsett om du föredrar CGI-fyrverkerier, dokumentär precision eller klassiskt 70-talsgrus finns här något för alla som fick mersmak för bränt gummi.
Läs också: Krönika: Är detta tidernas bästa racingfilm?
Läs också: Brad Pitts villkor för att jobba med Tom Cruise igen: ”Inga j*vla flygplan”