Det är en ovanlig företeelse att en skådespelare har en lika solid status som kvalitetsgaranti inom smalaste arthousekretsar som bland den breda publiken som föredrar blockbusters. En av dessa är vår svenska stolthet Stellan Skarsgård.
Från tunga svenska klassiker via verk av Lars von Trier till medverkan i amerikanska megafranchiser så har han visat sin förmåga att helt kunna förvandlas till vilken typ av karaktär som helst utan någon fysisk mask som hjälpmedel.
Personligen blir jag väldigt glad när Stellan återvänder till Norden där jag tycker han har en rå intensitet som blir lite mindre i hans insatser i Hollywood. Det är det han gör i det hyllade norska dramat ”Sentimental Value” med svensk biopremiär denna helg.
Med anledning av detta är det på sin plats att lista de tio bästa filmerna som denne veteran har varit med i.
10. City of Ghosts (2002)
Kambodja är ett jävligt smutsigt och dekadent ställe om man ska tro Matt Dillon och Barry Gifford som tillsammans skrivit manus till den här filmen. Dillon både regisserar och spelar huvudrollen som försäkringssäljare som på flykt undan lagen i USA reser till nämnda land för att hitta sin skumme arbetsgivare.
Platsen, situationerna, atmosfären och framför allt skådespelet är drivande. Intrigen växer fram ur dessa element. Stellan låter oss känna den alltmer förtärande desperationen hos en man som gör moraliskt skitigt jobb utan att belönas av mannen som han jobbar för. Cynismen biter hårt. Det är en biroll, men den känns väldigt stor.
9. P & B (1983)
Två uteliggare blir kompanjoner i en firma byggd på bluff och båg i Hans Alfredssons lika fryntliga som tankeväckande dramakomedi efter Waldemar Hammenhögs roman ”Pettersson & Bendel” från 1931. Berättelsen är förflyttad till 80-talets finansvårld och miljöer i Stockholm används fantastiskt fint.
Skarsgårds insats är ett skolexempel på hur man ger karaktärsutveckling kött och blod. Han spelar både oregerlig rebell och slirig affärsman i samma roll och han gör det kungligt bra. Tillsammans med Allan Edwall skapar han en oförglömlig duo. Filmens växlingar mellan humor och ibland nattsvart dramatik ageras alla klockrent.
8. Den enfaldige mördaren (1982)
Hans Alfredssons klassiska drama om den harmynte och av omgivningen idiotförklarade unge mannen Sven är en emotionellt brutal skildring av fattigdom i Skåne på 1930-talet. Stellans totala radering av gränsen mellan skådespelare och karaktär i huvudrollen är främsta anledningen till det.
Sven blir föräldralös och tvingas börja jobba för den sadistiske fabrikör som med pengar styr trakten. Det här är en smärtsam studie i förnedring, men vi får även Svens drömmar visualiserade på vackert sätt. Skarsgård uttrycker varenda känsla från lycka till vrede och han gör det med en äkthet som förtjänar högsta respekt.
7. Leva på hoppet (2019)
Döden överskuggar julfirandet när Anja får beskedet att hon har obotlig cancer. Hennes kalla äktenskap med maken Tomas skakas om. Relationen rannsakas och sanningar dras ut i ljuset. Maria Sødahl har baserat på sina egna upplevelser skrivit och regisserat ett skoningslöst drama.
Andrea Bræin Hovig och Skarsgård imponerar i känslomässigt nakna insatser och övertygar som äkta par. Det är en fröjd att se och höra Stellan spela på svenska igen och få uppleva honom i en roll som tar fram samma intensitet som han hade på 80-talet. Filmen är ett emotionellt slag i magen.
6. Nymphomaniac (2013)
I en filmsvit bestående av två volymer så känns det som att skaparen Lars von Trier blir djupt personlig och totalt självutlämnande. Charlotte Gainsbourg tar sig an rollen som nymfomanen Joe och vår svenska stjärna spelar mannen som vårdar henne efter att ha hittat henne blödande på gatan.
Filmen grundar sig helt på samtal mellan de två där hon berättar för honom om sina sexuella äventyr kompletterat med återblickar. Sexualitet och moral analyseras osentimentalt och symbolrikt. Skarsgård förstår till fullo von Triers konstnärliga vision och är modig nog att öppna sig helt för att bli en del av den.
5. Timecode (2000)
Med den här experimentella filmen så låter regissören Mike Figgis oss se in i vad som händer på ett filmbolag i Los Angeles. Allt visas genom fyra kameror som är i bild samtidigt och som alla filmar i realtid helt utan klipp. Det här är en djärv produktion som fascinerar med en nivå av originalitet som vi inte är bortskämda med.
Skådespelarna improviserar hela filmen efter en viss struktur. Det i kombination med den dokumentära känslan i upplägg och bilder tillåter inte en onaturlig sekund i spelet varken fysiskt eller i tal. I rollen som studions alkoholiserade chef visar Stellan vilken total kameleont han är och ger oss en riktig människa.
4. Dogville (2003)
Lars von Triers nyskapande iscensatta och djupt misantropiska mästerverk är ett urstarkt exempel på regissörens ofta utforskade tematik hur människor som är för renhjärtade för den här världen utnyttjas och förnedras av de som kallar sig goda. Det är ett konstverk gjort helt på konstnärens egna villkor och inte publikens.
Nicole Kidman tar fysiskt och psykiskt bort allt Hollywoodsmink i rollen som vackra Grace som skadad på flykt kommer till en isolerad liten stad i Klippiga bergen. Skarsgård gestaltar med skrämmande inlevelse en man som ger efter för våldsamma sexuella drifter. Han är värdig sin plats i den exklusiva grupp skådespelare som von Trier ständigt jobbar med.
3. God afton, Herr Wallenberg (1990)
I ett ljus blekt som döden själv exponeras Budapests getto 1944 i regissören Kjell Gredes film om diplomaten och eldsjälen Raoul Wallenbergs sista tid i staden. Vi följer hur han trots nedbrytande trötthet och tvivel på mänskligheten kämpar mot tiden för att rädda en grupp judar ur nazisternas grepp.
Stellan blottar med blick och ansikte all desperation och inre kamp som finns i den självuppoffrande hjältens själ. Han visar återigen sin förmåga att bli en roll såväl mentalt som i kroppsspråk. Filmen drar sig inte för att bli teatral, men använder dessa uttryck på helt rätt sätt. Den är ett monumentalt mästerverk.
2. Hip hip Hurra! (1987)
Duon Grede och Skarsgård garanterar underverk. Den här skildringen av konstnärskollektivet på den danska ön Skagen vid slutet av 1800-talet gör genom sin ljussättning likt skapad med pensel och färg varenda liten bildruta till ett konstverk. Miljöerna ser magnifika ut och atmosfären är magisk.
Stellan spelar den manodepressive danske målaren Søren Krøyer vars euforiska livsnjutande har en ångesttyngd motpol. Båda sinnestillstånden såväl som växlingarna mellan dem gör stort intryck. En stormig konstnärssjäl porträtteras starkt och Skarsgårds insats är hans mest imponerande individuella prestation.
1. Åke och hans värld (1984)
Allan Edwall har skrivit, regisserat och har en roll i den här underbara barndomsskildringen baserad på Bertil Malmbergs roman från 1924. Han tar inga risker med vilka skådespelare som gör honom sällskap i ensemblen utan satsar på namn som garanterar kvalitet. Stellan har inte mycket tid i bild, men han är oförglömlig.
Filmen handlar om den sexårige Åke som på 1930-talet har en varm tillvaro i en småstad, men den har ovanligt mycket mörker för att vara en familjefilm. Skarsgård spelar en religiöst fanatisk skomakare på ett sätt som skriker excentrisk galenskap, men ser även till att karaktärens tragiska sida anas under ytan.
Med en filmografi så tung av kvalitet som Stellans så var det sannerligen ingen lätt uppgift att välja vilka titlar som skulle hamna på den här listan och ranka dem. Jag är säker på att många saknar just sina favoriter nämnda. Skarsgård har ju fans i alla läger.
Något vi alla kan vara överens om är dock att vi har många imponerande insatser framför oss att njuta av från denne gigant.