The Girl with the Dragon Tattoo (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
"The Girl with the Dragon Tattoo" är den amerikanska versionen av Stieg Larssons hyllade succéroman "Män som hatar kvinnor": Mikael Blomkvist (Daniel Craig) är en ekonomireporter som dömts till fängelse för förtal. När han tar en paus från sitt arbete på tidskriften Millennium får han ett uppdrag: Henrik Vanger (Christopher Plummer), en gång en av Sveriges främsta industriledare, vill att han skriver släkten Vangers historia.

Allt är dock ett svepskäl för att Blomkvist ska reda ut vad som hände för länge sedan med Henrik Vangers älskade unga släkting Harriet. Finansmannen tror att hon är mördad. Till sin hjälp får han  Lisbeth Salander (Rooney Mara), en ung, mycket ovanlig men genial hacker som är utredare vid Milton Security. Efter en bakgrundskoll av Blomkvist, hon börjar hjälpa honom. Även om Lisbeth avskärmar sig från en värld som ständigt svikit henne, kommer hennes talang och målmedvetna vilja att bli ovärderliga. Tillsammans börjar Mikael och Lisbeth nysta upp den förtegna familjen Vangers förflutna. Vad de gräver fram är en hemlighet långt otäckare och blodigare än de kunnat ana…
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

Fincher goes Larsson
Nu var det väl ingen som på riktigt trodde att David Fincher skulle sjabbla bort ett sådant lättillgängligt och explosivt grundmaterial. "The Girl with the Dragon Tattoo" rullar i allmänhet på fint och klär Stieg Larssons superdeckare i en mörk och välsittande kostym.

Men vinjetten är gräslig och olycksbådande. Kantiga förtexter mot ett mischmasch av oljesvarta och överstiliserade CGI-gestalter, Trent Reznor som vrålar så att trumhinnorna krackelerar. Någon sorts plastig kvinnosilhuett med flexibla molekyler förefaller ha samlag med ett vulgärt datormodem. Nu ni, ska det bli våldsamt och sexigt i informationsåldern, skulle Reznor lika kunna ha sjungit. Detta alltså från mannen som är världsberömd inte bara för sina filmer utan också just för en och annan banbrytande vinjett – tänk på ”Seven”, till exempel. Men trots denna överpresterande inledningssekvens och fast det till en början känns minst sagt ovant att se en huttrande Daniel Craig utbyta svengelska deckarrepliker i ett grågrått Svedala så dröjer det bara några minuter innan David Fincher har kopplat sitt grepp. ”The Girl with the Dragon Tattoo” drar över den föredragna längden för en thriller av det här slaget med en så där tjugofem minuter, men jag är med på resan hela vägen. 

Skulle det till äventyrs existera en människa som vid det här laget inte är bekant med Stieg Larssons populärkulturella monsterfenomen till Millenniumtrilogi – man kan ha legat i koma eller varit inmurad i en vägg – så ska här hastigt nämnas att ”The Girl with the Dragon Tattoo” alltså bygger på “Män som hatar kvinnor”, den första boken I serien, och att filmen har spelats in i Sverige. Craigs grävande reporter Mikael Blomkvist tar sig kantstött och förnedrad (efter att ha fällts för förtal mot finansskurken Hans-Erik Wennerström) an uppdraget att nysta i ett fyrtio år gammalt mordfall inom överklassfamiljen Vanger. Med den tjugotreåriga och psykiskt labila datahackern Lisbeth Salander som parhäst och sängpartner är han snart en diabolisk seriemördare på spåren. 

Det är faktiskt svindlande att föreställa sig hur många repliker som skulle kunna låta brutalt fel i munnen på den svensk-engelsk-amerikanska skådespelarensemblen, men både regi och leverans är överlag snabb, trygg och övertygande. I ett par av de våldsamma scenerna känns samme David Fincher igen som i filmer som ”Zodiac” lyckas med den svåra konsten att dröja sig kvar vid läskigheterna utan att bli spekulativ eller vältrande. Då blir det otäckt på riktigt. Vad gäller tempo och energi har ”The Girl with the Dragon Tattoo” annars mer gemensamt med ”Fight Club” eller ”The Game”: Framåtrörelsen är distinkt och oemotståndlig.

Amerikanska kritiker har i regel, och med rätta, fallit pladask för Rooney Maras Salander-tolkning; trots att en överföring till film av det här slaget med nödvändighet kapar många lager hos en litterär karaktär lyckas hon skickligt med att förmedla de nödvändiga nyanserna hos sin traumatiserade gothpunkhämnerska. Visst ska man tjoa med och heja på Lisbeth Salander när hon tar gruvlig hämnd på sina plågoandar, och visst fnissar man åt hennes antisociala maner, men man känner med henne också. Varken Rooney Mara eller filmen som helhet lär ha några problem att övertyga sin amerikanska publik och sälja fyrahundra miljoner Stieg Larsson-böcker till. Daniel Craig fryser och ser bekymrad ut som om han inte gjort annat, och mellan de båda huvudrollsinnehavarna uppstår en dynamisk kemi som känns trovärdig och genuin. 

Man kan ha invändningar mot många av de beståndsdelar i Millennium-franchisen som är behäftade med genremässiga stereotyper. Svårare blir det att hävda att David Fincher med sällskap inte har lyckats med sin filmatisering. Den utför nämligen sitt jobb med gott självförtroende. 

Senaste kommentarer
Ingevaldsson
Mycket bra! Den svenska versionen bleknar i jämförelse. Jeff Cronenweth suggestiva kamera och Trent Reznors fullkomligt lysande synt tema gör detta till en nästan fulländad filmupplevelse. I David Finchers händer blir detta INTE en besvikelse. Sverige har aldrig sett så bra ut på film förut! 4/5.
Film
Glömde att nämna Christopher Plummer som var rätt bra i sin roll.
Film
Nä fy för den lede vilken besvikelse av Fincher! Och det plågar mig att såga honom eftersom han är en stor favorit. Daniel Craig och Rooney Mara imponerar inte särskilt mycket och jag känner mig konstant distanserad från vad som händer och det är inte spännande alls. På plussidan hamnar Stellan i en creepy roll och lite fina miljöer, men utöver det så är det endast en trist och intetsägande film som jag bara vill glömma så fort som möjligt. 
Nu kommer Fincher att golva oss med Gone Girl istället får vi hoppas! 

Svag 2a.
Visa fler (133)

Relaterade filmer