Fanny och Alexander (1982)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Det är i början av 1900-talet. I en liten svensk stad får vi följa familjen Ekdahl som domineras av en rik och begåvad änka samt hennes tre söner. Sonen Oscar driver tillsammans med sin fru Emelie den lokala teatern. Paret har också två barn; Fanny och Alexander.

Då Oscar drabbas av en tidig död, gifter sig hans änka med biskopen i staden och flyttar med barnen till hans spartanska och stränga hem. Ett helt nytt liv väntar Fanny och Alexander, och vi får följa dem och den övriga familjen genom sorg och glädje, ljus och mörker i Bergmans hyllade film.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FANNY OCH ALEXANDER

Lättillgänglig Bergman
Bergmans kanske mest älskade och lättillgängliga film är en mustig släktkrönika som är vacker, skrämmande och intressant. En produktionsmässig triumf som är en både internationell och svensk klassiker att njuta av i all evighet.

Om man tittar på Ingmar Bergmans fantastiska CV är det ganska lätt att konstatera att hans bästa och mest hyllade filmer alla är intima kammarspel där endast ett fåtal karaktärer förekommer. Det gör det ganska ironiskt att hans största succé för den breda publiken är en välfylld krönika som vimlar av karaktärer, relationer och förvecklingar. Vad man föredrar är självklart en smaksak, men även om man som undertecknad framhåller de mer sparsmakade människoporträtten, är det omöjligt att inte bli imponerad av "Fanny och Alexander".

Handlingen kan ni väl nu vid det här laget. Det kretsar så klart kring syskonen Fanny (Pernilla Allwin) och Alexander (Bertil Guve). När deras pappa dör förlovar sig mamma Emilie (Ewa Fröling) med en biskop och flyttar in i hans enorma hus. Vad som möter barnen och mamman är knappast något bra liv utan de behandlas som fångar i sitt nya hus vilket sätter igång en släkthistoria där samtliga förhållanden sätts på spel. Mycket mer än så ska inte avslöjas utan "Fanny och Alexander" är en krönika som lever sitt eget liv och därför ska upplevas direkt när man ser den inte och inte genom ett återberättande. Det man kan säga är att här finns fantastiska sidohistorier med både skrämmande och kärleksfulla karaktärer som stannar kvar i minnet länge. Och det hela är skildrat ur barnens ögon vilket gör att filmen får en både oskuldsfull och naiv inriktning.

Alla sidospår gör att den tre timmar långa speltiden går väldigt fort och trots att Bergman som vanligt inte direkt ägnar sig åt slapstickkomik så blir det aldrig lika blytungt som under hans mest experimentella period. Det är inte heller lika pratigt som i fantastiska "Scener ur ett äktenskap" utan det visuella är minst lika viktigt som dialogen.

Det finns också en längre tv-version som nästan lägger till två timmar och som känns som ett intressant komplement, men första gången räcker det definitivt att se den långfilmslånga versionen.

Skådespelarna är alla suveräna och vilken svensk ensemble som deltar! Vad sägs som Jarl Kulle, Mona Malm, Harriet Andersson, Ewa Fröling, Gunnar Björnstrand, Stina Ekblad, Erland Josephson, Pernilla August, Allan Edwall och Börje Ahlstedt? Listan fortsätter och samtliga gör starka insatser. Framför allt Harriet Andersson och Stina Ekblad sticker ut i både obehagliga och oigenkännliga ansikten.

Titelkaraktärerna görs också rättvisa av de då okända Bertil Guve och Pernilla Allwin. De har den där okonstlade förmågan att spela barn utan att spela men också utan att vara sig själva.

"Fanny och Alexander" vann fyra Oscars när den hade premiär i 1983 internationellt (julen 1982 i Sverige). Inte helt oväntat med tanke på Bergmans status i omvärlden och med tanke på vilket fantastiskt Oscarsmaterial filmen är. Grandios scenografi, vackra kostymer, ljuvlig musik och oklanderlig mask och peruk samsas med den välskrivna dialogen som Bergman gjort sig känd för. Men det som kanske ändå är mest anmärkningsvärt är att "Fanny och Alexander" är en "lätt" film att både titta och tänka på. Här klyvs inte ansikten i två existensiella halvor utan man dansar i stället runt julgranen i en fantastiskt raffinerad masscen. För oss som älskar Bergman i hans mest konstnärliga ådra blir det kanske lite väl mycket gulligull i denna film, men det gör å andra sidan att han får visa att han behärskar större och breddare sammanhang.

Bergman sa 1983 att det här var hans sista film som regissör. Han fick delvis rätt beroende på hur man räknar "Saraband", men hur som helst lyckades han på nytt skapa en klassiker som både gick hem i folkhemmet såväl som hos hardcorde-fansen. Och det är nog den bästa avslutningen han kunde ha fått.

Senaste kommentarer
adamovitch
Helt magisk film!
Trots den långa speltiden, satt jag engagerad under hela filmen, som bjöd på många oförglömliga scener. Alexanders relation till fadern och sedermera den grymme biskopen, var tragisk och berörande. Det var också länge sedan jag såg en film där verkligen ALLA skådespelare briljerar i sina roller, oavsett stora eller små. Allan Edwall, Ewa Fröling och Jarl Kulle är bara några få i mängden som står för fantastiska rollprestationer. Själv blev jag mest imponerad av Gunn wållgren som Helena Ekdahl. Enorm i varje scen som hon medverkar i!

Kort och gott en av de bästa svenska filmer jag sett!
Kalis
En av de bästa svenska filmerna som någonsin gjorts! Synd att inte Max von Sydow fick rollen som den onde biskopen Edvard Vergérus..
Stocken (ej sexuellt relaterat)
Lätt en av mina topp tio favorit-filmer
Visa fler (23)

Veckans populära filmer

Visa fler