EXKLUSIVT

Skribent

Alexander Dunerfors

10 februari 2019 | 18:00

Premiär för "Blind Spot": Tuva Novotnys starka drama utspelar sig i realtid

Vi pratar med den dubbelt aktuella regissören om att göra långfilm i en enda tagning, och rådet hon fick av Alex Garland.
Tuva Novotny är den senaste skådespelaren att prova på regi. Och vilken regidebut sen! Under 2018 hann det bli inte en utan två långfilmer, och så skilda projekt som Fredrik Backman-filmatiseringen ”Britt-Marie var här” och det personliga dramat ”Blind Spot”.

För ett par veckor sedan publicerade vi en intervju med Tuva Novotny och Pernilla August om ”Britt-Marie var här”. I samma veva fick jag ställa några frågor om norska ”Blind Spot”, ett otroligt gripande familjetragedi som Tuva Novotny valde att spela in i en enda tagning. Hon berättar här om vikten av att vara kompromisslös i sitt filmskapande, och hur det funkar rent praktiskt att göra film i realtid.

Vilken kontrast det är, när man jämför ”Britt-Marie” med ”Blind Spot”. Vilken av filmerna spelade du in först?

- ”Blind Spot” kom först. Den började egentligen ungefär samtidigt som jag blev kontaktad om ”Britt-Marie”. Men det var ganska viktigt för mig att göra den först. Både för att testa mina förmågor, men också markera mitt konstnärliga ramverk, så att säga, innan jag gjorde ”Britt-Marie”. ”Britt-Marie” måste hålla sig i ett universum som hänger ihop med förlagan, alltså boken. Och ”Blind Spot”, det är ju bara min förlaga.

Det blev din första långfilm. Vilket åtagande att göra den i en enda lång tagning, rätt galet. Var det någon som försökte avråda dig från det?

- Det var många, inklusive mina egna producenter, som var skeptiska till metoden. För mig var det så att när jag skrev den så fanns entagnings-formatet redan i manus. Jag skrev det som en lång historia som pågår i 90 minuter. Det var en självklarhet för mig. Jag tror aldrig att jag övervägde att göra det svårt och komplicerat för mig. Det kanske handlar om teatertradition. För mig var det som en teaterföreställning.

- Ja, vi förflyttade oss geografiskt några kilometer, dag blev natt och så vidare, sånt som rent filmtekniskt kan ses som komplicerat. Vi mötte några hinder, eget motstånd från medverkande som aldrig hade gjort det här förut, så det var en rädsla att klara det helt enkelt. Men när vi väl hade insett att ”Vi klarade det!”, när vi hade repeterat och så vidare, då var det en upplevelse som jag aldrig någonsin hade upplevt förut. Det var vi alla överens om.
 
 
- Det blev en oerhört organisk process, där vi startade på A och slutade på Ö, tillsammans. Under en och en halv timma, under full koncentration, i grupp. Det var helt magiskt. Och det kändes väldigt enkelt. Vi var ju utmattade såklart. Men i och med att allt låg tillrättalagt för att berätta den här historien så här, så kändes det ändå som det lättaste sättet.

Hur gör man rent praktiskt, följer du alltid med? Det är trapphus och trånga utrymmen. Hur stort är teamet bakom kameran?

- Teamet var ju minimalt, såklart. Man kan snarare se det som en stafett. Vi hade ett team som startade upp, nästa team stod vid första location och tog emot och öppnade dörrar. Och ytterligare någon som stod och väntade vid ambulansen. Det sista teamet väntade på sjukhuset. Det var ett etapparbete, och jag fick hänga med där det gick. Men det var egentligen ingen som såg filmen i sin helhet, förutom fotografen. Förrän på kvällen, då jag fick se den.

- Även kameramässigt hade vi en stafett. Första inledningen är filmad med steadicam, som sedan överlappar med ett dolt… inte klipp, utan tog vi över med handkamera i realtid.

Så det är två kameror? Hur funkar det?

- Ja, det är lite svårt att förklara. När man tänker två kameror, då tänker man att de filmar samma sak ur olika vinklar. Här är det mer som ett dubbelpipigt gevär. Man pekar på samma ställe, och limmar ihop de bilderna sen.

- Min önskan och vision för hela projektet var att göra det i realtid, för skådespelarnas skull, och i och med detta fanns ingen möjlighet till klipp eller att bryta, utan allt sker sömlöst. Jag ville inte fuska, och vi kunde inte det heller, eftersom vi gick ut och in och både från dag till natt. Vi hade inte kunnat klippa ihop olika tagningar. Ena dagen var det snö. I den ena filmen vi gjorde är det frost på fönstren och snö utanför. Andra dagen, vilket är den film jag valde till slut, då har allt töat bort och det är grått och blött.

- Men framför allt var missionen, förutom det tematiska - att undersöka hur vi kan diskutera psykisk ohälsa, preventativt - att också skapa en så organisk spelplats som möjligt. Det är ju bara fem skådespelare. Resten är professionella läkare, sjuksköterskor och ambulansförare, alla är äkta människor så att säga. Att klippa var inget alternativ. Jag ville undersöka de ställen vi alltid klipper bort. Pauserna, karaktärernas varan i sig själv, och det ”tråkiga” liksom. Det var mitt hjärtebarn.
 
Det är också det som gör ”Blind Spot” så stark och intressant. När Pia Tjelta åker ambulans i tio minuter…

- Jag vet! (skratt) Gud, vad jag fick slåss för den scenen. Jag älskar den!
 
 
Sen är det en väldigt stark historia i grunden. Var kommer det ifrån, varför ville du berätta om psykisk ohälsa?

- Det var många saker som påverkade mig när jag skrev. Dels min egen och samhällets okunskap att hantera psykisk ohälsa. Jag tror vi alla känner igen oss, när någon mår dåligt och man inte riktigt vill störa. Man tror att det kan bli värre. Jag upptäckte att all forskning kring psykisk ohälsa säger att man ska prata högt om det. Att adressera det direkt gör att man bryter isoleringen, och stigmat. Det blir avdramatiserat. Och därmed blir man inte lika ensam. Och kanske kan hjälpa till att förhindra att någon slutar i det värsta.

- Samtidigt var det mycket medial uppmärksamhet kring ämnet i Norge. Jag såg en dokumentär kring samma ämne som heter ”Boy Interrupted”, och det finns många liknande historier. Man upplever att man inte såg något innan, och när man väl börjar prata om det inser man att det kanske fanns tecken. Men de tecken vi är tränade att se, är inte nödvändigtvis de tecken man ska se efter. Jag skulle säga: var bekymrad för den tjej eller kille som är högpresterande, alltid ler och alltid är närvarande, men som inte pratar om hur de har det jobbigt vissa dagar. För alla har det jobbigt vissa dagar, eller är deprimerade och så vidare.

Det är så synd att ”Blind Spot” inte är en svensk film, tycker jag. Varför blev den norsk?

- Därför att det var mycket intresse kring tematiken i Norge just då, och det är det fortfarande. Jag ser skillnad mellan både Norge och Danmark, och Norge och Sverige, i hur man adresserar den här tematiken i media. Danmark är väldigt stränga på att man pratar inte om det. Det har Norge också varit, men nu har man börjat ändra sin politik. I Norge har man nu tagit steget längre, och det är självklart att man ska prata om man är deprimerad eller självmordsbenägen, och så vidare. Det var grunden till att den landade i Norge, för där finns en sund plattform att stå på. Men jag har fler historier på det här temat som jag tror kan göras i Sverige, så jag hoppas att det är möjligt.

Jag såg att du tackar Alex Garland i eftertexterna. Varför?

- Han är en god vän och en sparringspartner, som har betytt jättemycket för mig i mitt författarskap. Jag började ju regissera tv, men var inte säker på om jag kunde skriva. Han har verkligen backat upp mig i det. Jag började skriva manus för några år sen, jag har skrivit en del på engelska, och där han har varit fantastisk att bolla med.

Syns det något av Garland med i ”Blind Spot”, något som var hans idé?

- Han har inte haft något med skrivarbetet på ”Blind Spot” att göra. Däremot är han kompromisslös och har alltid uppfordrat mig att vara lika kompromisslös. Och det är alltid skönt. Det behöver man. Jag har jonglerat ”Blind Spot” och ”Britt-Marie” samtidigt, och jag har varit så kompromisslös man kan med ”Britt-Marie”, men den ska ändå existera i ett rum som folk redan känner till. Men att våga vara kompromisslös i mitt eget verk, när producenter som kanske önskat att jag hade klippt upp filmen, där har han sagt: ”Skit i vad folk säger, gör din egen grej.” Och det var väldigt bra att ha med sig.
 
 
Vad blir det härnäst för dig? Regisserar du eller skriver på något nytt?

- Jag har skrivit några manus som jag har fått utvecklingsstöd för. Det är ytterligare något helt annat. Men ganska vetenskapligt. Jag tror jag rör mig ganska nära vetenskap och forskning, den här gången kring biologisk monogami (skratt). Det tycker jag är fascinerande också. Det är ett projekt jag håller på med som jag hoppas vi kan filma nästa vinter.

Det är två väldigt olika filmer du har gjort. Den ena smal och personlig, och gjord i en enda tagning. Den andra är en stor och publikfriande dramakomedi. Vad vill du göra mer av i framtiden?

- Det är folk som har sett båda filmerna, och ändå tyckte att de hade sett min röst i dem. Det förstår inte jag något av. Men för mig så finns det något slags likhetstecken mellan de två filmerna. Det handlar om ganska stora existentiella situationer i livet som man ska förstå och komma ifrån. Det gäller både i ”Blind Spot” och i Britt-Maries historia. Även om de är på olika dramatiska nivåer. Så jag tror jag kommer fortsätta röra mig där, men kanske närmare ”Blind Spot” än ”Britt-Marie”. Även om det är en fantastisk erfarenhet att ha gjort den, så ligger min röst mer åt ”Blind Spot”.

Vad har du lärt dig av att arbeta med de två filmerna?

- Massor! Och fantastiskt att arbeta med två så både olika och lika projekt parallellt. En 35- och en 5-miljonersbudget. Det är underbart att få testa. Framför allt tar jag med mig att varje projekt har sitt DNA, och kräver sitt format. Det ser jag i många filmer som dukar under inför, eller blir oorganiska av att man försöker pressa in historien i ett format som inte passar den historien. För mig handlar det om att hela tiden karva ut historiens vagga, vad ska den färdas i för kläder liksom. Det tar jag med mig från filmerna.
 
 
”Blind Spot” släpps på video-on-demand måndagen 11 februari.
| 10 februari 2019 18:00 |