Intervju

Skribent

Alexander Dunerfors

22 januari 2019 | 18:00

Pernilla August hade svårt att släppa rollen i "Britt-Marie var här"

"Jag var inte rolig att ha att göra med under den här tiden." MovieZine pratar med regissören Tuva Novotny och skådespelaren Pernilla August om vinterns feelgood-film "Britt-Marie var här".
I bioaktuella ”Britt-Marie var här” får vi se Pernilla August förvandlas med bravur till en medelålders kvinna, som lämnar sitt inrutade liv bakom sig och blir fritidsledare i en liten håla. Samtidigt får vi se Tuva Novotny kliva in i en helt ny roll, som långfilmsregissör. Hon har också varit med och skrivit manus efter den populära romanen av Fredrik Backman.

Jag träffade båda för att prata om den tuffa arbetsprocessen, de härliga barnskådespelarna och vad publiken kan vänta sig av denna spirituella uppföljare till ”En man som heter Ove”.

- Det var fint sagt, ”en spirituell uppföljare”, skrattar Pernilla August.

Man ser inte så mycket av Britt-Marie i dig. Hur gjorde du för att komma närmare den här kvinnan och förstå henne?

Pernilla August: Först genom att läsa manuset. Men jag tycker alltid att jag hittar karaktärerna i kläderna. Det är alltid där som de liksom kommer till en. I det här fallet var det faktiskt skorna (skratt) När jag hittade skorna var det som att - ”ja, där är hon!” Då hittar man ett sätt att gå, och allt…
 
- Men det var ganska svårt, vi sökte med en stor pendel i början. Vem fan är hon egentligen? Vi la ner mycket tid på att prova kläder. Är det tanten med hatt och väska? Nej, hon är ju bara två år äldre än vad jag är. Hon är närmare än vi tror (skratt). Först kom skorna. Sen kom piratbyxorna. Sen tänkte vi att hon kanske har en storlek för små kläder…? Alla de här smågrejerna gör att kroppen kommer igång, och då kommer fantasin igång.

- Vi jobbade också med att hon är så blockerad, och ledsen på något sätt. Vi började prata om att hon aldrig ler. Jag bad Tuva säga till mig om jag ler, för jag har en tendens. Kvinnor ler ofta. Men jag tyckte det var kul att pröva jobba med att Britt-Marie faktiskt inte ler. Och när hon väl ler, då betyder det nånting. Det var spännande att jobba med den här avstängdheten och allvaret.

Vi vet ju att Rolf Lassgård genomgick en förvandling när han blev Ove, med mask och smink som till och med Oscarsnominerades. Behövde du göra något mer än kläderna och håret?

Pernilla August: Jag jobbar inifrån (skratt) Nej, jag har faktiskt ingenting mer än min peruk. Och väldigt lite, lite, lite smink.

Tuva Novotny: Vi var väldigt noggranna med att det inte skulle bli en gimmick. Vi ville ta henne och historien på allvar, så att det inte blev en karikatyr eller någon att skratta åt. Det gäller som sagt att jobba inifrån och ut, och hitta en karaktär som vi kunde tro på och känna med. Vår absoluta ledstjärna var att göra så lite som möjligt, men bara hitta rätt. För att det ska få lov att handla om skådespelarens arbete, och det tycker jag att det gör i den här filmen.
 
 
När man nu gör film av en bok är det ofta att man får skära bort mycket, och förenkla scener. Har ni några darlings som försvann på vägen?

Tuva Novotny: Min blick från början var på Britt-Marie och hennes historia. Därför var det ganska… enkelt ska jag inte säga, men tydligt vilka linjer och karaktärer vi skar bort. Det är ofta så i Backmans romaner att han har ett stort persongalleri, ofta med sina egna bakgrundshistorier, ytterligare relationer och så vidare. Det var vi strikta med att ta bort för att hålla fokus på Britt-Marie och hennes liv.

Ni är tre manusförfattare krediterade på den här filmen. Kan du berätta mer om manusprocessen?

- Det har varit fler på vägen (skratt). Det visade sig vara mer omfattande än vad vi hade trott. Just för att Backmans universum är så omfattande. Det är så detaljrikt med många karaktärer, så jag tror vi felbedömde tiden det skulle ta att skriva manuset. Sen är det en tonalitet som är svår att hitta. Det är lätt att man just ironiserar eller går mer mot humor. För mig var det viktigt att vi bottnade i hennes dramatiska karaktärsdrag, de barndomstrauman hon drivs av igenom hela filmen, och förlöses ifrån till sist. Det var viktigt för mig, och jag tror några författare gick in med en annan ingång. Vi hade säkert kunnat hålla på i två år till med manuset, för det var svårt att adaptera.

Har du alltid velat regissera?

- Jag har vuxit upp i princip på teatern, så det har alltid legat nära. Men jag har därför också haft en stor respekt inför att kliva in i det. Jag började regissera för tio år sen, men har tagit det väldigt lugnt med det, förrän jag verkligen vet vad det innebär. Jag ser mig inte särskilt skådespelarorienterad, utan för mig handlar regiarbete om helheten. Så jag har gjort det länge nu, men ändå tagit det lugnt med det.
 
 
Ni är båda skådespelare i grund och botten, men har regisserat långfilmer. Vad har man för fördel av att komma från skådespelarhållet in i regin?

Tuva Novotny: Det är en förståelse åt båda håll, och en ödmjukhet, tycker jag. Jag kan uppleva att regissörer som inte har erfarenhet av skådespeleri, eller skådespelare som inte har erfarenhet av regi, inte har samma ödmjukhet och förståelse för varandra. Förståelse och trygghet är bra verktyg i samarbetet. Men det kan också vara en utmaning att jobba med en regissör som skiter fullständigt i vad du har processer och bara säger: ”My way”.

Pernilla August: Jag tror att jag också kommer ifrån det kollektiva berättandet, på något sätt. För mig är film ett otroligt kollektivt arbete, framför allt på regisidan. Den processen är det roliga, tycker jag. Jag tänkte på det nu när jag regisserade teater, att där är man mycket ensammare. På film är du hela tiden en kollektiv kropp.

Pernilla, vad skulle du säga om Tuva som regissör?

- Tuva, du vet ju precis vad det är för film du vill göra. Men man får också en enorm frihet som skådespelare. Du gav mig väldigt mycket frihet, och det var väldigt kul. Vi hade en tuff process. Britt-Marie var inte lätt att bära (skratt). Lilla Brittis, jag tycker så mycket om henne. Jag har så mycket kärlek för den här damen.

Varför var det tufft?

- Jag har aldrig upplevt att jag har blivit så påverkad av en roll, faktiskt. Hon har en ledsenhet och en sorts bitterhet, en avstängdhet i sig, som jag har burit med mig. Det gjorde mig också väldigt påverkad av det. Jag var inte rolig att ha att göra med under den här tiden (skratt). Det var ingen rolig Pernilla.
 
 
Var det några andra utmaningar som dök upp?

Tuva Novotny: På så sätt har det varit en behaglig och friktionsfri film att jobba med. Jag har varit tydlig med från början att jag har arbetstider jag vill hålla, att jag vill att folk ska må bra och få betalt, så de kan betala hyran och se sin familj på helgerna. Så jag skapade ramar som gör att det är okej att vara på jobbet. Men utmaningen har varit dels adaptionen från boken, och dels för Pernilla personligen, att det är en jättestor sak att bära de här dragen som Britt-Marie har under så lång tid. Det är ett jättejobb. Det har varit de stora utmaningarna. Men aldrig några konflikter eller problem. Vi har haft ett underbart team.

Och ni har fantastiska barnskådespelare.

Tuva Novotny: Ja, de är helt underbara…!

Pernilla August: Men det var tufft för dem också. Långa dagar och tuffa scener.

Tuva Novotny: De var små stjärnor, verkligen. De var helt otränade, de har aldrig spelat professionellt förut. Och jag var hela tiden uppmärksam på att de skulle ha schyssta förutsättningar. Det var jag mest orolig för. Jag skiter i hur filmen blir, om det kommer ut ett gäng tioåringar som har mått dåligt under en inspelning, så är det inte värt det. Men de älskade att vara med. De är jätteglada för filmen, de vill göra det igen, flera av dem vill bli skådespelare och då känner man - yes, we did it! Och jag känner personligen att de är fantastiska, och så unika i sina uttryck, just för att de är otränade.

Vad tror ni händer med Britt-Marie efteråt?

Pernilla August: Hon öppnar en liten dörr. Jag tycker det finns ett ljus. Det kommer nog gå bra för Britt-Marie, tror jag. Hon har liksom öppnat en ny sida i sig, som heter hopp och nyfikenhet. Det är också något som barnen hjälpte henne med. Att öppna en sida som varit stängd. Barnen har hjälpt henne att bli levande, vilket jag tycker är så fint. Hon kanske får jobb på något annat litet fritids eller dagis? Hon hade gladskorna på sig i Paris. Så fort hon får på sig sina gladskor så går det bra!
 
 
”Britt-Marie var här” får premiär på Göteborg Film Festival på torsdag, och går upp över hela landet fredagen 25 januari.
| 22 januari 2019 18:00 |