2006-års julkalender har äntligen blivit långfilm. Trots några sega upprepningar så finns en hel del positiva attribut i denna underhållande och spännande äventyrsfilm om detektivbyrån Lasse-Maja och deras tioåriga ägare.

Guldbaggebelönade Åsa Blanck och Johan Palmgren är tillbaka med en manipulativ historia om vad som är sant eller falskt. Att det är grymt underhållande och tankfullt är ett faktum. Eller?

För en gångs skull tar en svensk dokumentärfilm upp något så viktigt som adoptionens baksidor. Det är en makalös värld av kärlek och hoppfullhet, men också ett liv fyllt av osäkerhet och projicerad rädsla. Och resultatet är imponerande.

I ”Kautokeino – Upproret” finns nyskapande landskapsporträtt och sorgliga människoöden, mitt i 1850-talets samiska vildmark. Trots omotiverade svenska superstjärnor i flera av rollerna är filmen grymt underhållande, både som religiöst drama och som häftig thriller.

Den mångfaldigt prisbelönta ”Guds Stad” är en hemsk uppgörelse med den livsfarliga verkligheten i Rio de Janeiros fattigaste kvarter. Det är en högst välgjort drama som i slutändan ger hopp om en lyckligare framtid.

Trots imponerande skådespelare lyckas inte Oscarsvinnaren Woody Allen med konsten att vända på normerna för en romantisk komedi. Det är upprepningar och en självironi som är svår att förstå. RECENSION Woody Allen är en produktiv man. Sen hans debut som regissör, skådespelare och manusförfattare för ett fyrtiotal år sedan har han i stort sett gjort en film per år. I årets ”Vicky Cristina Barcelona” har han dock valt att fokusera sin energi på regiarbetet.

Den har redan blivit en av Brasiliens mest sedda filmer. Men denna utmärkt komponerade och Guldbjörnsvinnande våldsskildring borde kunnat leverera någonting mer än enbart våld.

I en av Miyazakis tidigare filmer får vi stifta bekantskapen med den flygande anti-hjälten Porco Rosso. Trots livfulla animationer och bra flyt i berättandet, så är det en relativt enkelspårig och förutsägbar film.

En vågad regissör i form av Måns Herngren står på egna ben denna gång, utan sin Hannes Holm. Det är en småkul, men tämligen enkel komedi om fördomar och manlig vänskap.

Även om de religiösa övertonerna får ge vika för dramatiska krigsscener och väntan efter kärlek, går det inte att komma undan faktumet att den avslutande delen av ”Arn” är underhållande.