#SFF11 – En gång i tiden började Olga Dykhovichnayas manus till ”Twilight Portrait” som en hämndhistoria.

#SFF11 – Det kunde man väl ge sig fan på, att mannen som gjorde ”The Isle” inte är helt stabil. Mentalt. När det kom fram att han levt i det där tältet i en stuga (du läste rätt) i tre år var min tanke att det var vad som drev honom till galenskapen men, ärligt talat, han var knappast stabil innan dess.

#SFF11 – Upplägget i ”Loverboy” är tankeväckande och intressant, socialrealism över en mycket verklig verklighet i dagens Rumänien. Män som lockar kvinnor till prostitution.

#SFF11 – Någon typ av framtid, känslan är inte alltför avlägsen, en dystopi som ser ut lite som en utopi med sina vita väggar och polerade ytor. Men det är en framtid där människan inte har samma värde, där de svaga kan dödas och malas ner till kött. En doft av ”Soylent Green”.

#SFF11 – Två människor möts för att dö. Det är vad kvinnan har letts att tro, mannen har andra planer. Han, Simon, letar självmordsbenägna för att tömma dem på deras blod.

#SFF11 – ”Cuchera”-regissören Joseph Israel Laban är en nyhetsman och dokumentärfilmare som tidigare gjort en dokumentär på samma ämne, en hyfsat polerad sak, och nu ville göra om den. Skitigare. Med en förhoppning av att avskräcka de som riskerar hamna i samma situation. Det vore väl själva fan om han inte lyckats.

#SFF11 – Jag älskar kvinnor. Jag pratar inte ytligt, inte skönhet (även om det naturligtvis också är en del av sanningen), utan om den styrka som slår hårdare än tusen mäns. Den styrka som är stommen i ”The Source”. Den styrka som är en viktigt orsak till varför den här filmen träffar så rätt.

#SFF11 – Blå är koden som ljuder vid akut livräddning. Blå kod är även känslan som genomsyrar filmen. Blå kod är vad filmen förväntas sätta sin publik i, enligt filmfestivalens programtidning. Det är ingen tvekan om att denna starka känsla är vad ”Code Blue” effektivt arbetar emot.

#SFF11 – Så här är det, att jag är lagd åt det hypokondriska hållet, och därför är det sällan helt lätt att se en film om aktiv dödshjälp, speciellt inte när det till större delen handlar om människor döende i cancer.

#SFF11 – ”Underwater Love” är ett utmärkt exempel på asiatisk film i sitt esse, denna japanska sex-musikal-komedi som hämtar inspiration från klassiska legender och använder dessa för att göra något annorlunda, något nytt, något oförutsägbart, något som pressar på gränserna.

#SFF11 – Trots att jag inte närt någon djupare relation till Beatles har jag uppskattat deras musik, bra pop är bra pop och gruppens influens på musiken går inte att bortse från. Just George Harrison har genom åren krypit fram som min favorit av medlemmarna, men min inblick i hans historia har hållits hyfsat ytlig. Med sin senaste musikdokumentär råder den relativt välkände regissören Martin Scorsese rejält med bot på det.

#SFF11 – Jag känner att en film alltid i största möjliga mån ska bedömas utifrån egna meriter, på egna ben, men det kan bli knepigt när man inte är närmare bekant med ett lands filmindustri i övrigt. Som Israel, och den här historien om en antiterroristgrupp och dess sammandrabbning med unga aktivister som planerar terrordåd.

#SFF11 – Mordet på Lao Ties bror blir startskottet för ”People Mountain People Sea”, en något annorlunda hämndhistoria, på både gott som ont. För visst är det snyggt när kameran stilla följer Laos jakt och inte ens ökar tempot de få stunder när jägaren själv gör det. Och det görs mot en vacker bakgrund, och det görs med talang. Inget snack.

Det finns ett par saker som är väldigt svårt att förstå med ”Your Highness”. Det ena är vad som fått framför allt ett par av skådespelarna att acceptera projektet. Det andra är varför projektet har klassats som komedi, när det inte är roligt.

Mitt och, vågar jag ta för givet, många andras första möte med regissören Tarsem Singh var ”The Cell”, en vacker men slutligen otillfredsställande fantasi-thriller med Jennifer Lopez. På elva år och två filmer har han kommit en jävla bit.

Dito Montiel verkar göra bygga sig en karriär på starka, väldigt personliga, små filmer. ”The Son of No One” är hans tredje och inte någonstans en avvikelse från det spåret.

Det är sant, jag kanske inte är helt rätt målgrupp för den här filmen, fast det är knappast ovanligt att en film passar många olika åldrar. Det här är inte en av dem.