Mamma Mia! MovieZine listar de mest Hair-resande musikalnumren på film, där skådespelarna mer låter som lidande Cats…

Andreas Samuelson slår ett slag för filmerna som saknar lyckliga Hollywood-slut.

Vuxna, dysfunktionella relationer, särskilt i franskt format, är inget vi inte sett förut. Och som väntat av en filmad pjäs blir det en överdos av dialog i det här dramat om en middag som spårar ur. Men välskrivet manus och järnstarkt spel gör den sevärd.

Efter 13 år som en av Sveriges populäraste musikfestivaler utvidgar Peace & Love i Borlänge sina vyer och startar en egen filmfestival.

Ännu en musikal får liv på vita duken och återigen är det i nostalgins anda. Här är det 80-talsrock på en sjabbig nattklubb som gäller och visst är det underhållande även om jag hellre sett mer humor och mindre klyschor, överspel och sockersöta huvudrollsinnehavare.

Då och då försöker sig svensk filmindustri på sig genrer som Hollywood bemästrat i mannaminne. Tyvärr blir det oftast riktigt uselt – som i bioaktuella ”Mörkt vatten” eller de här lågvattenmärkena…

Det är självfallet välkommet att inom svensk film kliva ur standardgenrer som deckare och slapstickkomedi. Men ska man göra en psykopatthriller värd namnet behövs en sympatisk hjälte, en intressant skurk, en vettig intrig… Ja, allt som den här filmen tyvärr saknar.

Är man amerikansk turist i en skräckfilm är man tydligen tillåten att bete sig hur dumt som helst. Som att till exempel åka på en förbjuden, improviserad guidad tur i efter kärnkraftskatastrof övergiven stad i Ukraina. Visst hoppar man till ibland men i övrigt är det mestadels korkad dialog och en massa springande som gäller.

Wes Anderson slår åter till med sin kufiga humor och skildrar ung kärlek i en simpel men finstämd historia om en småstads jakt på två förrymda barn.

Alla måste börja någonstans… Även den största Hollywood-stjärnan var tvungen att inleda karriären med en mindre tacksam roll i någon obskyr rulle. Men det finns de som dykt upp först där man minst anar det.

Den nya, envisa moderna sagotrenden. Dags för andra omgången av Snövit i en mörk, tungt beväpnad actionvariant som lider av ojämna huvudrollsinnehavare och regissör men förmår ändå att leverera ett snyggt och välförpackat stycke äventyr.

Ridley Scott återvänder till genren han en gång slog igenom med. Med ”Alien” åt sidan, finns det gott om andra gamla science fiction-rullar du lär ha undgått, men som kan vara värda en titt.

Männen i svart är tillbaka – det är dock inte den humor, fantasi och charm som gjorde originalfilmen till en 90-talsklassiker. Krut har lagts på story, action och effekter men särskilt underhållen blir jag inte – och Tommy Lee Jones är knappt med i filmen.

Det finns små skådespelare som klarar av pressen – men också de som det gått riktigt illa för. Andreas Samuelson skriver om den hektiska branschen.

Som de flesta uppföljare är ”Men in Black II” en väldigt typisk sådan – mer och större av allt utom den huvudingrediens som fick originalet att fungera. Här har smart humor och charm glömts bort i frosseriet av enbart stundtals dugliga specialeffekter.

Från splatterfilmer till tortyrporr via actionrullar och Quentin Tarantino, har biopubliken genom åren ständigt chockats av nya tillvägagångssätt att skildra våld på vita duken.

Bland de oräkneliga Hollywood-filmer där den ärrade veteranen ska lära upp en kaxig nykomling så sticker den här mycket underhållande science fiction-komedin ut och den utsökta kombinationen av komikern Will Smith och karaktärsskådespelaren Tommy Lee Jones matchas fint av manus och effekter av hög kvalité.