Vad händer när 90-talets smartaste slasherfilm blir TV-serie? Tyvärr mer snack än action och utan Kevin Williamsons fyndiga dialog så blir det tyvärr ganska blekt.

Wes Craven har gått bort. En skräckfilmsnörd minns sin idol, och två stora ögonblick.

Den som säger att skräckgenren är död får bita sig i tungan. Trots många bottennapp har vi skämts bort med flera fina rysare de senaste 15 åren. Här är några av de bästa.

Ska man göra en filmtvåa på samma nivå som originalet krävs nog en Coppola – eller som i detta fall Pixar. Vår favoritleksakscowboy Woody & co fortsätter att leverera charmig underhållning.

Bo Widerberg och Thommy Berggren var en regissör/skådespelar-duo att räkna med. I ”Joe Hill” skildrade de den sjungande fackföreningsaktivisten med gott om atmosfär och trivsamma detaljer även om den politiska motiveringen känns ensidigt.

Johan Hilton skriver om ”Psycho”-stjärnan Anthony Perkins okända liv i ny bok.

Andra världskriget har vi sett skildrats på film förut. Men vad hände sedan, med såväl judar som nazister som överlevde? “En labyrint av lögner” skildrar hur man inledde en jakt på ansvariga som kom undan straff och hur många tyskar försökte förneka och glömma. Ett inte helgjutet men ändå sevärt och intressant drama.

Lassie, Benjie, Båtsman, Cujo, Beethoven… Det finns gott om minnesvärda filmhundar. Max är tyvärr inte en av dem. Om man inte hyser förkärlek till schäfrar eller amerikansk krigspropaganda så finns det inte mycket minnesvärt med den här tama familjefilmen.

Kultfilmen från 2001 har fått en prequel i TV-format och som
i föregångaren så är det absurd, skruvad humor i alla dess former som gäller. Aningen
ojämnt och allt är inte lika roligt men det är ett underhållande alternativ
till korkade sitcoms – och en sådan här ensemble lär du inte stöta på i något
annat sammanhang.

Är du ett fan av fransk housemusik från 1990-talet så är ”Eden” årets filmupplevelse. Ett läckert vältrande i house, discoljus, rökiga nattklubbar och såklart en del ångest. Den inte så sympatiske huvudpersonens berättelse känns välbekant men musiken och miljöerna är medryckande.

Filmvärlden utvecklas ständigt och allt fler HBTQ-personer får utrymme på film och TV. Men vi har fortfarande en lång väg att gå. HBTQ-representation handlar ofta om undantag som bekräftar regeln.

Från komiska stereotyper via censur och bojkott till Oscarsbelönade storfilmer. HBTQ-kulturen har gjort en lång, vinglig resa genom filmhistorien.

Vi har kommit långt när det kommer till acceptansen av
homosexuella, även i filmvärlden. Men samtidigt som allt fler skådisar kommer ut vittnar
flera av dem om att vi inte nått ända fram.

Ta “Frankenstein” eller valfri rysare om hemsökta hus. Ersätt den galne vetenskapsmannen med en sjungande transvestit, monstret med en blond muskelhunk och blodiga mord med sång, dans och sex. Då har du en av 70-talets mest underhållande kultrullar – “Rocky Horror Picture Show”.

Disneys explosiva comeback uppdaterade den klassiska sagan
med häftiga sångnummer, medryckande humor och en rebellisk hjältinna med skinn
på näsan.

Romantisk zombiekomedi är det nya svarta! Efter ”Warm Bodies”
kommer den här skruvade, nattsvarta satiren som kräver en viss smak men vinner
mycket ur sin absurda humor och begåvade skådespelare.

Det enda uppseendeväckande med den här tröttsamma ursäkten till komedi är att Johnny Depp har en tokig mustasch istället för en tokig hatt. Roligt är det dock inte, även om manusförfattarna verkar tro det.