Minneskrönika: Wes Craven

31 Augusti 2015 | 15:00

"Du kan kalla mig Wes"

Wes Craven har gått bort. En skräckfilmsnörd minns sin idol, och två stora ögonblick.

Jag är 15 år och sitter i en liten, fullsatt salong i Jakobsbergs lokala biograf. Alla jag känner har sett ”Scream” och den har hypats till döds i säkert ett halvår. Förväntningarna är skyhöga. Det är skitsamma att jag var tvungen att gå ensam (alla mina äldre kompisar såg den medan jag var 14) - filmen som sägs ha återuppväckt skräckgenren måste ju ses!

Jag har sett varje trailer som går att se. Vi är bara tonåringar i salongen - alla skriker och skrattar vartannat. Filmen är slut och jag är lyrisk. ”Directed by Wes Craven” lyser upp duken och jag har en ny idol. Visserligen hade Wes lämnat avtryck i mitt skräckfilmsnördiga hjärta genom att skapa Freddy Krueger, och visserligen var mycket av ”Screams” förtjänst manusförfattaren Kevin Williamson. Men Wes pålitliga popcornstämning vilade tryggt över hela filmen.

15 år senare får jag äran att intervjua Wes inför ”Scream 4”. Det var på telefon men trots att jag intervjuat ett dussintal etablerade filmpersonligheter så har jag har aldrig varit så nervös och starstruck. Dessutom höll det hela på att falla igenom då någon PR-person tagit fel på tidsskillnaden och jag blev uppringd långt innan jag satt beredd med frågor och inspelningsmanick.

Lyckligtvis blev det hela av till slut och jag fumlade plötsligt med en 12-årings svengelska som jag inte alls kände igen. Wes var dock superproffsig och trevlig. När jag med klump i halsen kallade honom ”Mr. Craven” rättade han mig snabbt och sade ”Please, call me Wes”. Jag smälte. Skaparen bakom Freddy Krueger och Ghostface satt i andra änden luren och bad mig kalla honom Wes.

De flesta skulle hålla med om att Wes karriär var relativt ojämn. Som många regissörer som började på 70-talet slutade han tyvärr inte på topp även om ”Scream 4” var underhållande nog på uppföljarnivå. Däremot gjorde han alltid intressanta filmer. Från debuten med Bergman-remaken (!) ”Last House on the Left” via kultrullen ”The Hills Have Eyes” och underskattade rysare som ”The Serpent and the Rainbow” och ”Ondskans hus” så fanns alltid smärre samhällskritiska budskap i den morbida skräcken och svarta humorn.

För att citera Sarah Michelle Gellar som han regisserade i ”Scream 2” - ”Han vill inte bara att du ska skrika utan skrik av en anledning, och visa vad den anledningen är”. Förmågan att skapa starka, kvinnliga hjältinnor var något Wes var en av de första att berika skräckgenren med. Både Nancy i ”Terror på Elm Street”, Sidney i ”Scream” och Lisa i ”Red Eye” var krutbrudar som kunde sparka röv och vägrade vara våp. Wes gjorde modern skräck som kändes lite coolare, lite hippare.

Men det fanns också mycket värme hos Wes. Han berättade i min intervju att han gärna ville göra mer film som inte var skräck, exempelvis romantiska komedier. Han fick visa den sidan i den lite anonyma ”Music of the Heart” (som gav Meryl Streep en av hennes femtielva Oscarsnomineringar) samt i sekvensen ”Pere-Lachaise” ur antologifilmen ”Paris, je t’aime”. Det fanns mer syfte än att bara skrämmas.

Wes må kanske inte varit en filmskapare på Oscarsnivå. Men han gav oss Freddy Krueger, en av de främsta skräckfilmsserierna samt flera andra kultrysare. Personligen så gav han en skräckfilmsnörd två ögonblick att minnas för livet. Vila i frid, Wes. Du var en sann idol.