Queerfilmens historia

1 Augusti 2015 | 21:00

Häng med genom queerfilmens 120-åriga historia

Från komiska stereotyper via censur och bojkott till Oscarsbelönade storfilmer. HBTQ-kulturen har gjort en lång, vinglig resa genom filmhistorien.

Idag spelar några av Hollywoods största filmstjärnor gärna HBTQ-personer på film för att tävla i Oscarsracet. Men det har inte alltid varit så populärt inom film, i synnerhet inte Hollywood. Och vi har en bit kvar att gå. Men vi tar det från början.

Året är 1895 och bröderna Lumiére håller i världens första officiella filmvisning. Men i USA samma år visas William Dicksons ”The Dickson Experimental Sound Film”, som anses vara första filmen någonsin med live-inspelat ljud samt första filmen gjord för Dickson och Thomas Edisons ljud/film-system Kinetophone. I den 17 sekunder långa filmen spelar Dickson själv fiol medan två män dansar tillsammans bredvid. Även om män på den tiden inte ansågs varken queer eller fjolliga utan mer med fantasifullt beteende så chockades publiken av det ”omstörtningen av konventionellt manligt beteende”, enligt filmkritikern Parker Tyler.


Under Stora depressionen på 20-talet minskade antalet biobesökare och filmbolagen var tvungen att finna sätt att chocka publiken för att locka dem till biograferna. Detta inkluderade, förutom teman som prostitution och våld, att låta homosexuella (även om aldrig uttalat sådana) sidokaraktärer förekomma. Oftast var de manliga med överdrivet feminint beteende i syfte dra skratt.

Men i samband med att man uttryckte oro för vad detta skulle ha för effekt på allmänheten så bestämde USA:s högsta domstol att film inte skyddades av lagen och flera lokala regeringar godkände lagar som förbjöd ”opassande” och ”omoraliska” filmer. Därmed bildades The Motion Pictures Producers and Distributors Association, styrelsen som granskade filmer och bestämde vilka som skulle censureras. Då en stor anledning var att undvika bojkott från kyrkan så rök gaykaraktärerna när produktionskoden 1930 förbjöd porträttering av homosexuella på film.

Porträtten blev mer reserverade och subtila, med gott om undertext. Två exempel var Marlene Dietrich i ”Marocko” 1930 och Greta Garbo i ”Christina” 1933 (där drottningens lesbiska relation tonades ner avsevärt medan hennes motivation till abdikation ändrades från religion till kärlek - till en man…). Båda filmerna innehöll dock hastiga kvinnokyssar och såväl filmerna som dess stjärnor blev starka gayikoner med åren.


Homoikonen Marlene Dietrich i "Marocko" från 1930.

Andra exempel var karaktärer i ”Riddarfalken från Malta” (1941) samt i ”Förspillda dagar” (1945), spelade av Peter Lorre respektive Ray Milland, som var uppenbarat homosexuella i romanerna filmerna bygger på medan i filmatiseringarna så var det enbart vagt hintat eller helt uteslutet. I ”Hämnden är rättvis” ändrades motivet på ett mord från bokens homofobi till rasism och antisemitism.

Under andra världskriget och det efterföljande kalla kriget skildrade Hollywood homosexuella som ondskefulla, sadistiska skurkar och psykopater. Man kom därmed undan produktionskoden eftersom man inte porträtterade den ”sexuella perversionen” i positiv bemärkelse. Redan i ”Draculas dotter” (1936) var antagonisten ett blodtörstigt monster som gav sig på andra kvinnor.

Alfred Hitchcock var speciellt intresserad av sexuellt avvikande beteende. I ”Rebecca” (1940) fanns en lesbisk underton hos den otäcka hushållerskan med en ohälsosam besatthet av den döda hustrun till sin arbetsgivare. I ”Repet” (1948) hade de två manliga huvudpersonerna en aldrig uttalad men uppenbar homosexuell relation där mordet de utför tillsammans symboliserade själva kärleksakten. Manliga homosexuella skurkar skildrades ofta som sofistikerade, sluga gentlemen medan homosexuella kvinnor var maskulina, hårdhänta bufflar, ofta bakom galler, som i ”Kvinnor i fängelse” (1950). Män och kvinnor skulle varnas från att stiga ifrån könsrollerna. Vad som förenade dem var att de nästan utan undantag bestraffades i slutet, inte sällan med döden.


Vuxna män gör saker tillsammans i "Ung rebell".

Många, till och med klassiska filmer hade homosexuella undertexter som framkommit på senare år. Både i typiskt heterosexuella filmer som ”Ung rebell” (1955), ”Ben-Hur” (1959) och ”Spartacus” (1960) spelade man mycket på mer än vänskapliga relationer mellan manliga rollfigurer. Även i många västernfilmer, inte minst med kvinnliga huvudpersoner (”Västerns vilda dotter”, 1953, ”Johnny Gitarr”, 1954), fanns homoerotiska undertoner.

Brittiska ”Fallet Barret” (1961) blev ett mindre genomslag - även den första engelskspråkiga film som använde ordet ”homosexuell” - för gaymän då huvudkaraktären var en smyghomosexuell man, dessutom spelad av en känd skådespelare, Dick Bogarde.

Det var dock en övergång till att skildra homosexuella som offer snarare än gärningsmän (vilket särskilt originaltiteln ”Victim” syftar på). Ett typiskt exempel är dramat ”Plötsligt i somras” (1959) där Elizabeth Taylor bekänner att hon hjälp sin homosexuella vän att ragga män - hans läggning nämns aldrig och hans syns aldrig förutom en silhuetten i en dramatisk dödsscen. Han förblir ett anonymt offer. Även i filmer som ”Ryktet” (1961), ”Storm över Washington” (1962), ”Den heta vägen” (1962), ”Räven” (1967) och ”Detektiven” (1968) ansågs homosexuella som syndiga och fördömda karaktärer som skulle lida och ångra.


"Fireworks" fick regissören Kenneth Anger arresterad.

Däremot började queerindie-filmen se dagens ljus under ungefär samma tid. Experimentella underground-filmaren och författaren Kenneth Anger, som kom att blev en av de mest inflytelserika indieregissörerna i filmhistorien, gjorde 1947 den 14 minuter långa ”Fireworks”. Inspelad i sina föräldrars hem när de var bortresta med både homoerotiska och sadomachokistiska teman - Anger arresterades och filmen blev grunden för en rättegång med anklagelser om ”obscenitet”. Filmen blev dock startskottet för en undergroundrörelse där man kunde göra smal indiefilm med mer positiv syn på HBTQ-personer, och till och med homoerotik, för gaypublik.

Det var dock inte utan motstånd. Polisen gjorde razzior mot biografer som visade filmerna och massarresteringar utfördes - till och med maskinister och foajévärdar åkte dit. Men undergroundrörelsen stod på sig och snart uppenbarade sig namn som blev kända även internationellt, som Andy Warhol med sin kortfilm ”Blow Job” (1961). Medan man kämpade i USA så vågade man i Europa släppa spärrarna för vad som fick visas på film, speciellt när det kom till sex.

Regissörer som Fassbender, Fellini, Pasoloni och Luchino Visconti utmanade både könsroller och sexuella normer med filmer som ”Teorems” (1968), ”Satyricon” (1969), ”De fördömda” (1969), ”Petra von Kants bittra tårar” (1972), ”Döden i Venedig” (1971) och ”Saló” (1975). För kvinnorna blev Chantal Akerman en viktig frontfigur när hon var en av de första att skildra lesbiskt sex i franska ”Je, tu, il, elle” (1976).


Fassbinders "Petra von Kants bittra tårar" utmanade normer.

I och med Stonewallupproret 1969 började HBTQ-rörelsen ta för sig allt mer och gå samman för att kämpa för sina rättigheter, inklusive att synas på vita duken på egna villkor. Indiefilmen utvecklades och man skildrade homosexuella i dokumentärer som ”Word is Out” (1977) och ”Gay USA” (1978). Queerfilmen fick också ett uppsving i och med exploitationgenren där främst lesbiska fick utrymme i bland annat erotik och skräck. Men det var ofta lesbiska ur en heteromans perspektiv. Det behövdes revolutionära filmskapare som vågade göra något nytt.

En av dem hette John Waters. Tillsammans med sin drag queen-stjärna Divine gjorde han ”Female Trouble” och en rad andra bisarra indierullar som vände upp-och-ned på transkonceptet som gjorts till ett heteroskämt i filmer som ”I hetaste laget”. I Waters - och många efterföljares - filmer var hetero det konstiga och onormala. Samma sak gällde i kultfilmen ”Rocky Horror Picture Show” som under flera kommande decennier fick en hel, blandad publik att fortsätta se den på bio och klä upp sig till karaktärerna, inklusive huvudpersonen - en transvestit som hamnar i säng med de flesta karaktärer i filmen.

I och med att gayrörelsen fick framgångar så var inte Hollywood sena att haka på. 1970 kom ”Oss pojkar emellan”, som anses vara den första Hollywood-filmen att skildra bögar ur deras eget perspektiv och 1977 blev Billy Crystals karaktär i ”Lödder” den första homosexuella i ett amerikanskt familjeprogram. Homosexuella karaktärer dök upp i populära filmer som ”Jakten mot nollpunkten” (1971), ”Cabaret” (1972) och ”Next Stop, Greenwich Village” (1976). Dock gick man tillbaka till 20- och 30-talens fjolliga mansstereotyper - bögar fick synas och till och med ta plats, men bara som komiska sidekicks.


Al Pacino i thrillern "Lockbetet" från 1980 mötte protester.

1980 kom filmen som fick hela HBTQ-rörelsen att se rött. Thrillern ”Lockbetet” tog visserligen plats i bögvärlden men handlade om en seriemördare och skildrade gayklubbar och dess besökare på ett mindre smickrande sätt. Protesterna lät inte hejdas. Två år senare kom dock två filmer som kom att slå ett ordentligt slag för homosexualitet på film - ”Making Love” och ”Personal Best” skildrade relationer mellan två män respektive kvinnor på ett romantiskt sätt, med både kommersiella filmstudios och etablerade skådespelare.

Lagom till detta kom dock AIDS-krisen och homosexuella - åtminstone männen - fick kämpa för både överlevnad och acceptans. Trots några uppseendeväckande titlar - som Oscarsbelönade dokumentären ”The Times of Harvey Milk” (1984), lesbiska dramat ”Desert Hearts” (1985) och AIDS-skildringen ”Parting Glances” (1986) - så dröjde det till tidigt 1990-tal innan man ordentligt började ta ut svängarna inom queerfilm.

1990 släpptes drag-dokumentären ”Paris is Burning” och året därefter episoddramat ”Poison” (av en långfilmsdebuterande Todd Haynes) - båda visades på Sundance-festivalen samtidigt, något som ansågs historiskt (även om de vanliga protesterna följde). Trots att två kända thrillers (”När lammen tystnar”, ”Basic Instinct”, båda 1991) återigen skildrade HBTQ-människor som psykopater så började utbudet av filmer om - och för - HBTQ-människor öka.


"Paris is Burning" skildrar dragscenen i New York 1990.

AIDS-dramat ”Philadelphia” (1993) gav Tom Hanks en Oscar, kändisar började komma ut ur garderoben (kd Lang, Ellen, Ian McKellen) och lesbiska kvinnor kunde äntligen skildras som starka och självständiga i mer kommersiell film (”Svarta änglar”, ”Bound”). Både kända regissörer och skådespelare (oftast heterosexuella bör dock tilläggas) tog sig an filmer med HBTQ-tema (ofta med Oscars som resultat). TV plockade upp gaytemat och började göra framgångsrika TV-serier och program som inte bara hade HBTQ-karaktärer utan tog sin an temat (”Queer as Folk”, ”The L Word”, ”Fab Five”).

Trots att vi kommit långt så finns fortfarande motstånd, inte minst i konservativa delar i USA. När Oscarsvinnaren Steven Soderbergh skulle göra ”Mitt liv med Liberace” 2013 nobbade filmbolagen honom trots starkt CV och stjärnorna Michael Douglas och Matt Damon i huvudrollerna - TV-bolaget HBO fick göra filmen till slut. Queerfilmen har fått komma in i filmens finrum - men fortfarande på särskilda villkor. Men vi har kommit långt sedan en 17 sekunder lång dansscen kallades för ”omstörtningen av konventionellt manligt beteende” för 120 år sedan - alltid något.