Filmvärlden - representera mera!

KRÖNIKA
2 Augusti 2015 | 15:00

Jakten på HBTQ-förebilder på film

Filmvärlden utvecklas ständigt och allt fler HBTQ-personer får utrymme på film och TV. Men vi har fortfarande en lång väg att gå. HBTQ-representation handlar ofta om undantag som bekräftar regeln.

Det är 90-tal, jag går i mellanstadiet och ser på ”Rederiet” - Sveriges då mest sedda TV-såpa - tillsammans i TV-soffan med föräldrarna. En karaktär som heter Micki (spelad av Ola Forssmed) dyker upp. Han är fjollig, frisör och verkar mest vara med för att liva upp den stela heterostämningen. Men någonstans väcktes en strimma hopp. Vänta, är det här faktiskt en kille som gillar… killar? I Sveriges populäraste TV-serie? Fanns det faktiskt en TV-karaktär som var som jag?

Detta var såklart inte första gången en HBTQ-karaktär introducerades i TV. Billy Crystal spelade bög i ”Lödder” redan på 70-talet och idag är TV-serier fulla av HBTQ-karaktärer, inte minst i de serier med samma målgrupp. Men då på 90-talet var det helt nytt åtminstone för mig. Tanken av att vara en utsatt, förminskad och till och med ignorerad minoritet kändes helt plötsligt inte lika tung. Fanns det någon på TV så betydde det ju att det fanns fler där ute i världen.

Vi har kommit långt när det kommer till att skildra HBTQ-människor och deras liv på film och TV. Långt men inte tillräckligt. Ironiskt nog var det Billy Crystal själv som häromåret klagade på att det började bli för mycket ”bögsex” i TV. Två steg framåt, ett steg tillbaka. Problemet i det gubbiga heterognället kring ”för mycket bögsex” ligger inte i att han klankar ner på bögar utan att han pratar om ”bögsex” istället för ”sex”. Vad är egentligen skillnaden? När jag och heterovänner diskuterar sex gör vi inte skillnad på ”gaysex” och ”heterosex”.

En snabb Handbok i HBTQ for Dummies: HBTQ-personer finns överallt (åtminstone i Sverige). En realistisk polisfilm hade troligen inkluderat en HBTQ-person. En realistisk sjukhusserie samma sak. Skolor, kontor, ålderdomshem, fängelser. 

Vi måste avskriva ”bög”, ”flata” och ”transperson” som personlighetsdrag och förmänskliga dessa rollfigurer, ge dem riktiga liv, jobb och familjer. Om jag var en karaktär i en film skulle jag föredra att fokuset låg på något jag uträttar i livet, inte vad jag gör med mitt könsorgan.

Det handlar inte om att förvandla James Bond eller Batman till bögar (även om det varit en intressant utveckling) utan att ge HBTQ-personer, vare sig de är 8 eller 88 år gamla, film- och TV-karaktärer att identifiera sig med. Jag var tvungen att identifiera mig med Micki i ”Rederiet” för något annat val fanns knappt på den tiden. Fick jag bestämma nu skulle jag vilja se en bögkaraktär som gillar skärckfilm, rockmusik och öl. Det är visserligen bättre nu men fortfarande inte tillräckligt bra.

En av de bästa filmerna med HBTQ-tema är ”Fucking Åmål”. En mobbad tjej och en populär tjej råkar bli kära i varandra. Simpel idé i en utmärkt film. Vad hände sen? Det tog nästan 15 år innan vi fick se en lesbisk relation på film igen, då i otrohetsdramat ”Kyss mig”. Bögar har skildrats något oftare i svensk film men då oftast med humor - transpersoner har nästan varit helt frånvarande med undantag för fjolårets ”Nånting måste gå sönder”. Förutom den så var HBTQ endast representerad i två andra svenska filmer förra året (där kvinnor inledde lesbiska förhållanden för att sedan återgå till en man).

Det handlar knappast om homofobi. Det väldigt toleranta Sverige har bevisat att det inte har något större problem med HBTQ på film och TV, inte minst med enormt populära ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Problemet ligger i att filmskaparna går på rutin. De glömmer bort sina medmänniskor som är HBTQ, precis som de gärna glömmer invandrare och kvinnor (förutom i stereotypiska biroller). Vi vet alla hur majoriteten av filmskaparna ser ut och det är i slutändan hos dem som ansvaret ligger. Vill de intressera och överraska publiken, och göra nyskapande filmer, så måste de tänka utanför den inbitna heteroboxen.

Ingen kräver en ny ”Fucking Åmål” eller ”Torka aldrig tårar…” varje år. Men vill man skildra en verklighet så måste man representera. Precis som de flesta svenskar (med undantag för de extremhögerpolitiska) känner någon som inte är helsvensk eller en kvinna vars liv inte kretsar kring att vara mamma/fru så känner de flesta någon som är HBTQ. Därför känns det helt naturligt att de existerar i de flesta filmer. Är det att kräva för mycket? Nej, faktiskt inte. En transsexuell person kan vara mer än bara en transa, en flata kan vara mer än en flata. Och en bög kan vara något annat än en fjollig frisör i en såpa.