Utom
honom skulle vi troligen varken ha Buzz Lightyear, Buffy vampyrdödaren eller
The Avengers. Vi hyllar Joss Whedon genom att uppmärksamma hans största
insatser i film- och TV-historien.

Det tredje äventyret med vår älskade, hatt- och piskbeväpnade hjälte återgår framgångsrikt till den första filmens stämning och lyfter tack vare Sean Connerys förträffliga insats.

Det är inte lätt att följa upp en klassiker som ”Jakten på den försvunna skatten” och inte ens Steven Spielberg lyckades. Här finns visserligen ett rappt tempo och gott om spänningsmoment men den ojämna kombinationen av humor och mörka element hotar att ta kål på Indys charm.

Ja, Michael Fassbender spelar en popsångare som ständigt går omkring med ett stort papier-maché-huvud. Hur flummigt det än må låta så levererar han bättre än någonsin i en indiefilm som bjuder på fängslande filmmagi.

Regissören
John Carneys drama om två trasiga individers gemensamma kärlek till musiken är
inte lika stark som hans ljuvliga ”Once”. Men trots en del udda beslut
(inklusive castingen av Adam Levine) så finns här både humor, charm, stämning,
vacker musik och fint samspel mellan Mark Ruffalo och Kiera Knighley.

I tema med fotbolls-VM tar vi en titt på filmerna som tog vår älskade nationalsport till vita duken.

Serien som tog över ”Vänner” som sitcom om unga, vita, dejtande heteron i NYC är numer ökänd för sitt hatade finalavsnitt. Men här fanns – trots unken kvinnosyn och en del stereotyper – under sina bästa stunder en kul, rapp och tänkvärd TV-serie med drabbande igenkänningshumor.

Matt Johnson är ett namn att sätta på minnet. Han är både skaparen och huvudrollsinnehavaren i den här skrämmande mockumentären om hur mobbning uppmuntrar två mobbade bästisar att planera en skolmassaker. En stark filmdebut som känns i magen.

Dags för skräpfynd igen. Den här gången gräver vi upp svärd-och-sandaler-pärlan ”The Beastmaster”.

Uppföljaren till Ivan Reitmans älskade spökkomedi når inte oväntat inte samma nivå som sitt original och skådespelarna är med undantag för den sevärda Peter MacNicol bortkastade. Men underhållande och lättuggat är det trots allt och specialeffekterna är roliga.

Ska man nämna en skräckkomedi om spökjägare finns främst en stark kultklassiker värd namnet. Ivan Reitmans genombrott (såväl som hittills bästa film) är likväl underhållande som spännande med förstklassiga skådespelare och effekter.

Ett verklighetsinspirerat triangeldrama om tonåringar som flyr den fattiga vardagen på Kuba har både djupa karaktärer, naturliga skådespelare och en stark historia. Men för mycket fokus landar på den osympatiske heterokillen och ett svagt slut sänker intrycket.

Quentin Tarantinos kultfilm fyller 20 och vi firar genom att ta en titt på några ikoniska birollsinnehavare och vad de gjort sedan dess.

Angelina Jolie är perfekt castad som Den onda fén i den här ”Törnrosa”-rebooten och har bra motspelare i en toksnygg film. Men bland feministiska budskap och specialeffekter finns inte mycket att bry sig om.

Den här verklighetsbaserade TV-filmen om AIDS-epidemin på 1980-talet är välspelad, stark och gripande men även stundtals melodramatisk och snyftig. Dessutom är Mark Ruffalo en aning malplacerad i huvudrollen men sevärt är det ändå, speciellt eftersom den vågar spegla bögarnas perspektiv till skillnad från vissa Hollywood-filmer.

Det är en vacker, stämningsfull saga med en lagom dos humor som lider av ett stort problem – titelkaraktären är både frånvarande, anonym och tramsig med ett beteende som snarare liknar parodin ”Förtrollad”. Lyckligtvis håller filmens féer humöret uppe.

I ”Maleficent” ger Angelina Jolie en av Disneys mest minnesvärda skurkar kött och blod. Vi blickar tillbaka på de ruskigaste – och bästa – bovarna i Disneys animerade historia.