Sju år efter massakern på norska ön Utøya kommer inte en utan hela tre filmer om tragedin. Två spelfilmer och en dokumentär släpps med kort mellanrum – vad skiljer dem åt och vilken bör du se?

Ibland behövs inget mer än att låta de som överlevt en tragedi berätta för att man ska förstå. Här får fyra ungdomar från terrordådet på Utøya dela med sig av sina upplevelser och även rekonstruera dem. Resultatet är troligen årets starkaste filmupplevelse.

Som vanligt har skräckfilmfestivalen Monsters of Film levererat ett utbud av diverse genrefilmer med minst sagt blandat innehåll. Här är några exempel på de mest bisarra titlarna.

En ”Love Actually” med hundar kanske låter gulligt, men ”Dog Days” är så påtvingat sockersöt att man behöver en dusch efteråt. En komedi för dig som tycker att en fjärtande hund är förstklassig humor.

Om Halloween är den sämsta tiden på året att upptäcka att du är jagad av en maskerad mördare så är Hell Fest det sämsta stället. Men filmen är, trots brister, en kärleksfull hyllning till 80-talsslashers med lagom dos spänning och blod.

”Miss Violence”-regissören Alexandros Avranas senaste bidrag till den grekiska vågen av neo-noirs är en Hitchcock-doftande thriller som olyckligtvis övergår i evighetslång kvinnotortyr.

Det har debatterats hur mycket ur Henri Charriére självbiografi som faktiskt är sant, men oavsett så har regissören Franklin J. Schaffner med hjälp av suveräna insatser från de två stjärnorna skapat en – minst sagt – fängslande filmberättelse.

Knepet att göra en remake är att välja en gammal film som många glömt bort eller inte ens sett. Däremot behövs ett psykologiskt djup snarare än injicera våld och slagsmål, och där misslyckas tyvärr Hollywood-debuterande dansken Michael Noer.

Det finns direkt-på-DVD-rullar som är rätt hyfsade och till och med sevärda. Sedan finns det skräp som den här fullständigt meningslösa uppföljaren som inte ens lyckats injicera något liv i de dödfödda actionsekvenserna. Fly medan du kan!

En politisk thriller om svenska vapenhandeln känns helt rätt i tiden och inte sällan bränner det till i den här spännande serien. Men det är också extremt ojämnt och svaga karaktärer och otillfredsställande dramatiska vändpunkter sänker tyvärr intrycket.

Spike Lee är tillbaka med ”BlacKkKlansman” som följer en afroamerikansk snut på 1970-talet, eran för de populära blaxploitation-filmerna. Vi listar några av de bästa – och coolaste – rullarna i genren.

Det känns nästan självklart att första gången vi möter ”Rovdjuret” så är det mot Arnold Schwarzenegger. Tillsammans med ”Die Hard”-regissören John McTiernan levererar de en testosteronstinn, skrällig actionrökare i bästa 80-talsstil.

Att göra egen film på den läskiga nunnan från ”The Conjuring 2” var säkert en bra idé på papper. Men i ivern att locka publik och börja räkna intäkterna så har man glömt att göra en film som är smart, intressant, vettig eller ens det minsta skrämmande.

Den ökända, problemtyngda filmen om en av USA:s mest berömda maffiabossar sneglar avundsjukt på Coppolas och Scorseses mästerverk men liknar mest ”Gigli” i jämförelse. Uselheten är träffsäker i så många kategorier att det känns som en tävling.

Sommaren är över och som vanligt har vi överrösts av stora och små filmer som både tillfredställt och gjort oss besvikna. Här är topparna och flopparna.

Om du någonsin drömt om att se muppar ha sex, knarka och skjuta ihjäl varandra så behöver du inte vänta längre. Brian Hensons skruvade film är underhållande men håller tyvärr tillbaka mellan sporadiska galenheter.

Little och Big Edie var några av amerikansk populärkulturs mest ikoniska kvinnor. Nu släpps aldrig tidigare visat material där fotografen Peter Beard följer de två excentrikerna under en sommar 1972, och det är lika bisarrt som fängslande.