Skandinaviska noir-serier i all ära, men allt behöver ju faktiskt inte handla om hemska mord och polisutredningar. En av årets mest gripande nya svenska tv-serier är avsevärt lättare att relatera till – oavsett om du själv eller någon i din närhet har en diagnos av något slag eller inte. ”Diagnoser” handlar om hur svårt det är att få vardagen att gå ihop, när just din egen familjs utmaningar gör att livet känns som ett nästan omöjligt pussel att lägga färdigt.
ADHD och autism är diagnoser vi alla känner till idag, men många av oss lite äldre hörde nog dessa begrepp allt mer sällan under våra egna skolgångar. Det betyder ju däremot inte att samma utmaningar inte existerade redan då, vi var helt enkelt bara sämre på att sätta in hjälpen där den faktiskt behövdes. ”Skärp dig nu” och ”var tyst och sitt still eller så får du gå ut här ifrån tills du har lugnat ner dig” var fraser jag hörde lärarna maktlöst fräsa mot vissa ”problembarn” i klassrum jag själv satt i.
Gamla klasskamrater jag var rädd för och irriterad på, men nu får en annan förståelse för. ”Diagnoser” är precis den typ av dramaserier jag vill att SVT ska ligga bakom. En svensk tv-serie som faktiskt kommer att kunna göra världen till en lite bättre plats – och som borde visas i varje svensk skola för både skolbarn, deras föräldrar och lärarna.
Insyn i många svenska familjers livspussel
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (”npf”) kommer i många olika former och kräver stöd på helt olika sätt. I ”Diagnoser” får vi följa ensamstående mamman Bella (Mia Skäringer Lázár) och hennes Ludde (Frank Lilja) samt deras nyinflyttade grannar; mamman Elliot (Siham Shurafa), pappan Frank (Martin Wallström) och barnen Majken (Kerstin Linden) och Otto (Tilo Hedlund Al Fakir).
Precis som ”Bonusfamiljen” gav insyn i många svenska familjers livspussel, så kommer de här sex personerna att representera vardagen för en stor del människor som får se sig själv representeras på skärmen. Det kan vara nog så viktigt. Men just den klicken av npf-familjer lever redan det här livet varje dag.
Det här är en serie för framför allt alla andra – ett sätt att äntligen förstå vilket slag i ansiktet det kan vara att som förälder få höra att ”du måste bara bli bättre på att sätta gränser till dina barn” eller ”nästan ingen hade autism eller ADHD när jag var barn, det här är bara nåt man har hittat på nu”. Om du sagt någon av dessa meningar själv, så har jag svårt att se dig göra det efter att ha sett klart den första säsongen av ”Diagnoser”.
Nu är ju det här däremot inget faktaprogram eller en dokumentär, utan underhållning på bästa sändningstid. Givetvis har missförstånd och tokigheter skruvats till för att skapa något som inte känns som en predikan om npf-diagnoser. Lyckligtvis har manusförfattarna Linn Gottfridsson och Maria Nygren (baserad på en självupplevd idé av Jessica Ericstam) lyckats balansera på linjen av underhållning, drama och viktig upplysning.
Alla får ta plats på fina sätt under säsongen
Vår ingång i säsongens övergripande berättelse är hur Bella försöker få livspusslet att fungera som ensamstående mamma, med en Ludde som inte passar in i mallen. Hon har precis påbörjat en provanställning och när Ludde börjar i skolan efter sommarlovet har hans gamla lärare slutat och ersatts av någon som inte låter honom ”komma undan” med sitt beteende längre.
Den nya läraren föreslår en ADHD-utredning och Bella känner sig anklagad snarare än hjälpt. ”Ludde är väl en jättefin kille?”. Den nyinflyttade grannen och mamman Elliot har ADHD och är en av få i Bellas närhet som tycks förstå hennes son, samtidigt som Elliot gör allt hon kan för att hjälpa sin egen dotter Majken – som redan har fått en bekräftad autism-diagnos. Något Majken absolut inte vill att hennes klasskamrater ska veta om… och vi får följa hennes utmanande dagar i skolan där allt hon vill göra är att passa in.
Majkens bror Otto lever ett liv där föräldrarna allt som oftast behöver lägga sitt fokus på systern. Där saker som att maten inte får vara blandad eller att man alltid får sitta på rätt stol vid matbordet är livsviktiga. Medan Frank upplever att hans åsikt betyder väldigt lite i familjen, när Elliot kör på och fattar det ena impulsiva beslutet efter det andra.
Alla får ta plats på fina sätt under säsongen, tack vare ett manus som ger varje del tillräckligt med tid att berätta hur deras liv påverkas av diagnoserna i deras närhet. Oavsett om man själv har en diagnos eller bara lever sitt liv i närheten av någon med den. Regissören Sofia Jupither ligger kvar med kameran längre än väntat flera gånger, för att låta skådespelarna agera ut även små grejer med extra tyngd. Eller andra för mer komisk effekt.
ADHD som superkraft
Mia bär stora delar av handlingen med just sin komiska tajming. När hon under ett mobilsamtal framför sin mamma och syster säger något i stil med att hon målat på en hamster… så resulterar det både i en fantastiskt rolig scen tack vare de andra skådespelarnas reaktioner. Men samtidigt gripande och helt seriös tack vare vad scenen i fråga mynnar ut i efteråt.
En annan scen som levt kvar för mig länge efteråt är när en viss karaktär får reda på att Ludde kan tänkas ha en ADHD-diagnos och förklarar att han läst en bok om det där. För en sekund förväntar man sig hur en käftsmäll ska komma om att ”det är bara ett påhitt och du behöver ha tydligare gränser”, men istället mynnar det ut i en förklaring hur det kan anses vara något av en superkraft.
Alla skådespelare i våra huvudroller är helt grymma i sina roller. Frank Lilja och Kerstin Linden får med stort ansvar gestalta en varsin version av många olika npf-barns vardagsliv. Jag är helt säker på att Siham Shurafa kommer hyllas för sin insats som Elliot också, en roll som i sig blir något av en lokalkändis för sin kamp mot att bli kallad ”curlingförälder” av en omgivning som inte förstår hennes familjs vardag.
Men innan jag rundar av min hyllning av den första säsongen av ”Diagnoser” så vill jag även lyfta fram Martin Wallströms insats som Frank. Han får på många sätt arbeta i skymundan under säsongen och har en sidoberättelse som kändes nästan på gränsen till ”drama för dramats skull”, men i slutändan tycker jag att han gör en av karriärens bästa insatser hittills. Och då har jag trots allt varit ett fan av honom sedan han plötsligt dök upp i fantastiska ”Mr. Robot” för tio år sedan.
Nu hoppas jag att det svenska folket tar sig an ”Diagnoser” på ett sätt som gör att serien kan få många fler välskrivna och tankeväckande säsonger. Men oavsett vilket så kommer de här sex första avsnitten i alla fall att ha gjort världen till en lite bättre och mer förstående plats att leva på.
Snabbfakta om ”Diagnoser”
Skapad av: Jessica Ericstam, Maria Nygren, Linn Gottfridsson, Sofia Adrian Jupither
Medverkande: Mia Skäringer Lázár, Siham Shurafa, Martin Wallström, Frank Lilja.
Genre: Drama, komedi
Längd: 6 avsnitt
Premiär: 4 september
Visas på: SVT Play
Betyg: 4 av 5
Läs också: Glöm ”Harry Hole” – Netflix nästa stora thrillerserie är svensk
Läs också: Mia Skäringer och ”Tunna blå linjen” leder SVT:s svenska seriehöst
Läs också: 8 helt nya tv-serier i september – perfekta för höstens mörker!
