I kölvattnet av 1996 års Scream, som effektivt återupplivade den så gott som döda slasher-genren, kom ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren” ett år senare. Skriven av samma manusförfattare, Kevin Williamson, men är en mer renodlad slasherfilm i 1980-talsanda.
En given succé som lanserade nykläckta stjärnor som Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr., Ryan Phillippe och Sarah Michelle Gellar, och som ynglade av sig två (värdelösa) uppföljare och en fristående TV-serie.
Ny film, ny olycka… nya offer
Nu är det rebootdags, när vi nästan 30 år senare återvänder till kuststaden Southport och dess farliga vägkurvor. Liksom i originalet är det en grupp ungdomar som orsakar en bilolycka där en förare avlider, och ett år senare mottar de det ökända titelmeddelandet.
Snart är den mystiska fiskaren tillbaka, med vass krok stadig i hand, och hans tilltänkta offer tvingas desperat söka hjälp från 1997 års överlevare – Julie (Hewitt) och Ray (Prinze Jr.).
Ska man vara lite fräck så är originalfilmen inget direkt mästerverk. En polerad men ganska korkad slasher som framför allt led av en frustrerande gnällig och skrikig hjältinna. Det är därför kul att återse Hewitt, denna gång med lite välbehövd Neve Campbell-pondus.
Slasher-fans får vad de vill ha
Denna uppföljare lär knappast frälsa någon intellektuell skräckhatare, men det är en roande slasher som bjuder fansen på det de vill ha: attraktiva skådespelare som jagas och mördas fram till den oundvikliga avmaskeringen av mördaren.
Det är fortfarande en film som är lite dum – men verkar veta om det. Det hjälper att Jennifer Kaytin Robinson har regisserat och (tillsammans med Sam Lansky) skrivit. Robinson bevisade med high school-komedin att hon kan leverera kaxig ungdomshumor med glimt i ögat.
Det smyger sig här ganska smidigt in i vår vängrupp. Det är inte alla skämt eller kommentarer som landar lika väl, men däremot ger det karaktärerna både humor och personlighet. Den här typen av film fungerar alltid bäst när man gillar rollfigurerna.
Filmen tillåter att vi åtminstone på ytan lär känna huvudpersonerna, speciellt bästa väninnorna Ava (Chase Sui Wonders, ”Bodies Bodies Bodies”) och Danica (Madelyn Cline, ”Glass Onion”). Duon har tidigare bevisat att de står stadigt i ensemblefilm, och här funkar deras vänskap som något av filmens hjärta.
Upprepar stereotyper
Däremot flirtar man lite väl mycket med första filmen. Samlingen karaktärer blir något av en upprepning från 1997 års film – en final girl (brunett) med hög moral, en bästa väninna (blondin) tillika skönhetsdrottning, en snäll men misstänksam pojkvän 1 samt en kaxig och festglad pojkvän 2 som gärna visar magrutorna.
Om du mot förmodan trodde att det skulle bli dåligt med hud så kan du tänka om. Här tar man Philippes kända avklädda scen i originalet och skruvar upp till max. Här ska karaktärer, manliga som kvinnliga, visas upp i så lite kläder som möjligt.
Men i den här typen av film hör det nästan till. Precis som våld och jakt. Kreativiteten flödar när fiskaren jagar och avrättar personer i diverse miljöer. Här finns några riktigt bra stunder av både blodstänk och adrenalin.
Svag sista akt
Det är lite synd att man tappar greppet i filmens sista akt. Efter ett tillfredsställande tempo verkar man plötsligt få bråttom att runda av det hela, och här görs några underliga, klumpiga val i såväl klippning som regi.
Inte oväntat ingår det några twistar i den hektiska finalen som kastar både trovärdighet och logik överbord. Kanske inget man i första hand söker i den här typen av film, men det distraherar – särskilt tillsammans med en del ojämnt spel. Hewitt och Prinze Jr. må vara slasherikoner, men de är fortfarande inte de starkaste aktörerna.
Även slutscenen innan eftertexterna är något av en besvikelse, med både slapphänt dialog och spel. Tacksamt nog får vi en bonusscen med ett kärt återseende som åtminstone kompenserar aningen för bristerna.
Sedan ska Robinson ha beröm för att våga ta lite kul risker i en etablerad, populär franchise som denna. Bara en sådan sak att vår final girl – enligt genren vanligtvis en pryd oskuld – både röker gräs och har toalettsex (även om hennes ”destruktiva” beteende verkar innebära att hon blir bisexuell?).
Sedan överraskas vi av en otippad drömsekvens med en cameoroll som åtminstone fick mitt slasherälskande hjärta att bulta lite snabbare. Vi hoppas att vi får se mer av den lite härligt absurda, vågade stilen i framtiden från regissören.
Men till dess är detta fortfarande en underhållande sommarslasher med lagom doser av tajt spänning, blodiga mord, bitchig humor och sex appeal.
”I Know What You Did Last Summer” har biopremiär 18 juli.