Jag ser en trend i år att i berättelser utforska mystik på platser som på ytan är perfekta. Prime Video gav oss filmen ”Holland”. Netflix följde upp med miniserien ”Sirens” och nu ännu en sådan på temat. Det intressanta är att de alla verkar stöpta i samma form. Platsen presenteras med vykortsglossigt bildspråk. Tonfallet är mörk satir, men humorn spricker mer och mer upp till thriller.
Trots att just den här seriens öppning med en ung mans paniska flykt från den skola där det mesta utspelar sig gör klart att något är fel där och därmed skingrar mer av det gåtfulla än vanligt i ett så tidigt skede och karaktärerna snabbare dras in i kusligheterna så avviker inte grundstrukturen avsevärt från nämnda mall.
Fantasifullt med allvar i botten
Bristen på originalitet hindrar inte det här från att vara både ett underhållande mysterium och en viktig samhällskommentar. Seriens skapare Mae Martin tar avstamp i verklighetens amerikanska affärsverksamheter kring att rehabilitera problemtyngda ungdomar och lyckas behålla allvaret kring det samtidigt som tonfallet skruvas till på ett fantasifullt sätt.
Martin är även en av seriens showrunners, en av de exekutiva producenterna och innehavare av den viktiga rollen som den i småstaden Tall Pines nyinflyttade polisen Alex. De (Martin identifierar sig som ickebinär) imponerar med nyanser i sina ”att ana oråd”-spel och bidrar därmed till den stabila kvaliteten i detta deras hjärteprojekt.
Toni Collette levererar högklassigt drama
Året är 2003 och Alex kommer till staden med sin gravida fru Laura (Sarah Gadon). Laura är uppväxt där och njuter av att komma hem medan Alex efter en tragedi misstänker att vanvård sker på Tall Pines Academy för stökiga tonåringar. Han inser snart att ingen går att lita på i en stad där alla blint följer samma ledare.
Den ledaren är skolans grundare Evelyn lysande spelad av Toni Collette. Hon gör rollen till ett manipulerande monster och hon känns aldrig klyschig. Collette ger oss ännu ett bevis på att hon är drottningen på att i skräck- eller thrillergenrerna leverera högklassiga dramainsatser.
Isolde Ardies går på provocerande knockout
Medan delarna av storyn med vuxna i fokus fungerar väldigt bra så lyckas inte dessa drivna av tonåringar att göra lika starkt intryck. Den bristen känns av då vänskapen mellan den rebelliska Leila (Anyvia Aly Lind) och den mindre vilda Abbie (Sydney Topliffe) är central i dramat mellan de ungdomar som är fångar på skolan.
Mitt i avsaknaden av starkt skådespel i stort hos de unga framför kameran så vill jag lyfta fram den fantastiska Isolde Ardies. Hennes porträtt av den hysteriska och gravt indoktrinerade Stacy är en provocerande knockout.
Intressant psykoanalys kring trauma
Kritiken mot så kallad troubled teen industry består till stor del av att betona dess likheter med fanatisk sektverksamhet. Det görs effektivt med hur den filosofi som styr Evelyns terapi och sättet som hon dyrkas på skildras. När dessutom en karaktär som tveklöst är inspirerad av Charles Manson dyker upp i manuset så kan symboliken inte bli tydligare.
Ambitionen att psykoanalytiskt utforska trauma med de känslor av vrede och skuld som kommer med det på ett sätt som försätter publiken i karaktärernas sinnestillstånd är tydlig. Här görs det på ett intressant sätt. Där träder även det visuella in för att översätta exempelvis mentala dörrar till kreativa bilder.
”Wayward” fyller sin funktion som bingevänlig spänning och även om det märks att den vill vara vassare i samhällskommentaren än den är så imponerar det jag ser och känner tillräckligt mycket för att jag ska varmt rekommendera den.
Hela den första säsongen av ”Wayward” släpps på Netflix den 25 september.
Läs också: Superstark start på tv-hösten: Här är 9 tv-serier du inte vill missa i september
