Det är tråkigt att ”Amarga Navidad” (bitter jul) har fått den torra och något pretentiösa svenska titeln ”Autofiktion”. Den ger intrycket av en akademisk film som behandlar avståndet mellan fiktion och verklighet.
I för sig är det precis vad ”Autofiktion” handlar om. Men det är också en film av Pedro Almodóvar – så lita på att det görs med humor, starka känslor och en hel del stora svängar. Allt i starka färger och i sjukt snyggt designade hus.
Spanjoren återvänder här till hemlandet efter en (väldigt lyckad!) runda i USA med ”The Room Next Door”. Mycket är sig likt i Almodóvar-land när vi åter får följa ett gäng kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.
Elsa (Bárbara Lennie) är en reklamfilmsregissör i sorg efter sin mors död. Hennes pojkvän – brandmannen/strippan Beau – försöker stötta henne, men ångesten försvinner inte.
Istället ger hon sig iväg på semester till det soliga Lanzarote tillsammans med en väninna som också är i sorg. Såklart bor de i ett hus som taget ur en David Hockney-tavla.
Väl där, inspirerad av väninnans sorger, börjar Elsa skriva på ett filmmanus. Något som sliter i deras nära vänskap.
En berättelse i flera lager
Elsa är dock inte den enda som skriver manus i ”Autofiktion”. För medan hennes historia utspelar sig år 2004 utspelar sig ett annat plan av handlingen i nutid.
Här följer vi en framgångsrik manlig regissör (Leonardo Sbaraglia). Excentrisk, homosexuell och med yvigt vitt skägg. Ja – en knappt förklädd version av Almodóvar själv.
Det är denne regissör som skriver Elsas historia. Precis som sin hjältinna stjäl han friskt från sin omgivning. Och precis som för henne river det upp hans egna relationer.
Elsas historia är gripande. Det är starka känslor och vackra bilder. Skådespelarna ger allt vad de har och drabbar mig med sina historier.
Men det är i relationen mellan berättelsens båda plan som kärnan ligger. Hur både ”Almodóvar” och Elsa skapar konst på verklighetens bekostnad. Och i frågan vart gränsen egentligen går.
Almodóvars ”Sentimental Value”
Tematiskt är alltså ”Autofiktion” inne på samma stigar som fjolårets supersuccé ”Sentimental Value”. Almodóvars film är bättre – samtidigt som det känns helt osannolikt att den skulle få samma genomslag.
”Sentimental Value” hade en ganska rak historia med klart definierade karaktärer. ”Autofiktion” är en film som vågar ta omvägar. Den är inte direkt subtil, men den tillåter sig själv att göra utsvävningar samtidigt som karaktärerna gör det.
Här ser vi bland annat ett par skamlöst underhållande scener – som när Elsa träffar sin brandman/strippa till pojkvän Beau för första gången under ett av hans nummer.
Almodóvars film är roligare, sorgligare och känns ännu mer personlig. Samtidigt är den svårare att sätta fingret på. Känslorna får flöda, men problemen blir aldrig riktigt lösta. De flesta karaktärerna når aldrig någon riktig katarsis.
I slutändan lämnar mig filmen förvånad. Vad är det egentligen som har hänt med de här gestalterna? Vad är det för känslor den får mig att känna? I skrivande stund tumlar filmen fortfarande runt i mitt huvud.
Lär inte vinna över några skeptiker
En bekännelse: Jag älskar Pedro Almodóvar. Hans excentriska stil, de melodramatiska karaktärerna och de alltid överraskande historierna. Dessutom skriver jag själv filmmanus. Med andra ord är ”Autofiktion” bokstavligen som gjord för mig.
Helt ärligt lär inte det här vara filmen som vinner över några skeptiker. Kanske är den inte lika självklar och omedelbart drabbande som vissa av spanjorens tidigare filmer.
Men den som gillar Almodóvar kommer gilla ”Autofiktion”. Det är en visuell och känslomässig buffé med starka skådespelare som ställer tankeväckande frågor. Med den där känslan som bara Pedro kan.
Snabbfakta: ”Autofiktion”
- Regi: Kim Sundbeck
- Skådespelare: Bárbara Lennie, Aitana Sánchez-Gijón, Milena Smit, Quim Gutiérrez, Leonardo Sbaraglia
- Genre: Drama
- Speltid: 1 timmar 51 minuter
- Biopremiär: 18 september 2026
- MovieZines betyg: 4/5