Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott 1988

Filmens titel är så välpassande att man även skulle kunna använda den som synopsis, för det är just det den handlar om, kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Vi får följa en skådespelerska (Carmen Maura) på gränsen till nervsammanbrott, en advokat på gränsen till nervsammanbrott och så vidare. Allt börjar med att en man lämnar en kvinna (på gränsen till nervsammanbrott) och att hon sedan försöker jaga tag på honom. Denna jakt resulterar i att vägarna korsas för filmens karaktärer, ibland på spektakulärt slumpmässiga sätt. Snart är poliser, terrorister, älskare och älskarinnor inblandande i en gigantisk soppa och kvinnorna rör sig närmare och närmare ett nervsammanbrott.

Detta format är mycket likt det i exempelvis Alejandro Gonzáles Iñárittus “Älskade hundar”, där flera karaktärers vägar korsas och skapar ett komplext och brett handlings-nät. Dock hanteras det på ett mycket vassare sätt i ”Amores Perros” då ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” lever alldeles för mycket på slumpen. Det blir helt enkelt ofta för galet, för melodramatisk och för vrickat för att det verkligen ska göra något kraftfullt intryck. Känslan av någon form av kontakt med verkligheten tappas ibland helt. 

Hela filmen genomsyras av en lustig ”heightened reality”-känsla som ibland fungerar riktigt bra, men ibland inte. Karaktärerna är överdrivna, känslorna är överdrivna, miljöerna är överdrivna, kläderna är överdrivna och så fortsätter det. Under vissa tillfällen är den fjärde väggen i filmen lövtunn, då exempelvis karaktärerna pratar i telefon och stirrar rakt in i kameran, precis som i många av Jonathan Demmes dialogscener. Almodóvar och hans team leker också mycket med meta-känsla eftersom vissa av karaktärerna i filmen jobbar med film och TV. Ibland känns miljöerna medvetet ”kulissiga” och falska, samtidigt som repliker som ”I thought this only happened in the movies” yttras.

Det finns en taxi som återkommer flera gånger under speltiden, och den sammanfattar ”heightened reality”-känslan och faktiskt hela filmen på ett mycket intressant sätt. Taxichauffören är blonderad och excentrisk och hans bil har leopardklädsel samt är fylld till bredden med massor av skumma attiraljer. Känslan som huvudkaraktären har när hon sätter sig i taxin är samma som vi som publik får när vi ser filmen. Vi tycker att det är konstigt, skruvat, främmande och bisarrt. Detta är dock inte en helt negativ känsla, i alla fall inte från min sida. Att se filmer som skiljer sig från mängden på något sätt tycker jag alltid att man kan få ut något extra av, även om det känns som att storyn eller något annat viktigt sviktar. En unik upplevelse kan ha högt värde i sig.

Det är heller aldrig fel att få se riktigt duktiga skådespelare få göra lite mer krävande roller, och det finns det gott om i ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”. Almodóvars frekventa kollaboratörer Carmen Maura och Antonio Banderas gör båda mycket bra ifrån sig, och det är spännande att se en mycket ung Banderas när man har blivit van vid hans äldre, stiliga och mer allvarliga look. Andra positiva delar finns framför allt i filmens estetiskt fulländade yttre. Fotot som präglas av starka, skrikande och kraftfulla färger är mycket vackert och Bernardo Bonezzis fantastiska musik glömmer man inte i första taget. 

Sammanfattningsvis kan man säga att ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” är en bra och sevärd film som ibland blir lika instabil som dess karaktärer. Den är annorlunda och härlig att se på, men tyvärr rinner bägaren över när det experimenteras för mycket med ton, känsla och format.