Skräckfilm har varit min stora passion sedan jag smygkollade på ”Jurtjyrkogården” som barn. Kombinationen av spökhistorier, spänning, jump scares, våld och blod har både skrämt och underhållit mig genom årtionden av filmkonsumtion.
Därför är det så trist och tragiskt att se en film som ”The Strangers – Chapter 3”. En så kallad final i en meningslös trilogi, i sig en meningslös reboot av ett hyfsat minnesvärt och kusligt original från 2008.
Den filmen hade bland annat en fantastiskt läskig scen där den intet ont anande hjältinnan Liv Tyler pysslar i köket och publiken helt plötsligt anar en av filmens tre maskerade psykopater lurande i bakgrunden. Tyst, stilla och effektivt, med kalla kårar som resultat.
Knyter ihop säcken
Ingen av den skräcken finns att hämta i detta stolpskott till rysare. Här ska vi alltså knyta ihop säcken i berättelsen från de två föregående filmerna där franchisens välbekanta trio av mördare terroriserat unga Maya (Madelaine Petsch), mördat hennes pojkvän och jagat henne genom småstaden Venus i Oregon.
I senaste delen lyckades Maya (äntligen!) ha ihjäl en av de två kvinnliga mördarna och vi fick nys om dennes identitet, en mentalt instabil servitris (Ema Horvath). Vi fick även ta del av de andra mördarnas bakgrund i flashbacks där de möts som barn och inleder sin turné av terror.
Dessa som bäst klumpiga försök att psykologiskt förklara och motivera dessa knäppskallar fortsätter även här, och det blir inte bättre. De har inte oväntat en koppling till stadens sheriff (Richard Brake), som verkar se mellan fingrarna när besökare spårlöst försvinner med jämna mellanrum.
Det blir lite som när man i remakes och uppföljare försökt utveckla historierna till skräckikoner som Michael Myers och Leatherface. Problemet här är att ”Scarecrow”, ”Pin-Up Girl” och ”Dollface” knappast är värdiga stämpeln ikoner.
Svårt att bry sig
De fungerade bäst i små doser, som mystiska antagonister utan motiv eller identiteter. När vi nu ska avmaskera och lära känna dem är det svårt att bry sig. Man punkterar filmen på den lilla nerv och stämning som infunnit sig.
Istället blir det en ganska livlös, deprimerande och seg kidnappningshistoria där vår utsatta hjältinna blir medtvingad och ska ”värvas” som preliminär ny medlem i mördargänget. Varför förklaras egentligen aldrig och återigen är det svårt att bry sig.
Däremellan avrättas anonyma biroller som snabbt presenteras och sedan dör. Det är våldsamma mordscener som serveras utan känsla eller finess. Till och med ett uttråkat slasher-fan som undertecknad gäspar uttråkat och tittar på klockan.
När vi äntligen landar i (anti)klimaxet verkar det som om både skådespelarna och regissören Renny Harlin gett upp. Den slutliga uppgörelsen är särskilt tam, med mer snack än action. Sällan har en final varit så otillfredsställande.
Får mig att hata genren
Det är den typen av skräckfilm som nästan får mig att ibland hata genren. När man vägrar ge publiken ordentlig spänning, skräck eller till och med våld, men inte heller har hjärna eller resurser att klara av den psykologiska delen.
Filmens tafatta amatörpsykologi verkar vilja berätta om trauma, manipulation och andra tunga teman i sitt försök att motivera ”The Strangers”. Men det lövtunna manuset verkar mest komma fram till konklusionen att vissa helt enkelt är onda, redan från barndomen.
Kanske är Harlin fel man för jobbet. Det är visserligen problem redan på manusnivå, men jag förstår inte varför mannen bakom ”Cliffhanger” och ”Long Kiss Goodnight” ska försöka sig på inte bara en utan tre (!) psykologiska, stämningsbaserade rysare.
Det verkar ha gått bättre när han nu återgick till hajtema med nya thrillern ”Deep Water”, som redan fått övervägande positivt mottagande. Ska man säga något positivt om denna är det väl att trilogin äntligen är slut, vi kan gå vidare med våra liv och låtsas som det aldrig hänt…
Snabbfakta om ”The Strangers – Chapter 3”
Regi: Renny Harlin
Medverkande: Madelaine Petsch, Gabriel Basso, Ema Horvath, Richard Brake
Speltid: 1 timme 31 minuter
Premiär: 4 maj 2026
Visas på: Viaplay
MovieZines betyg: 1 av 5
