Blod är tjockare än vatten – men ibland hade det väl varit skönt att slippa det där jobbiga syskonet. ”Två systrar” är en något ytlig berättelse som skildrar när ett starkt och vackert systerskap får pröva sina vingar ute i vuxenlivet.

”Dune” är ett vackert, spännande och vansinnigt mäktigt äventyr, som jag sent kommer glömma. Regissören Denis Villeneuve väver med van hand samman spektakulära scener med stilla poetiska bilder. Resultatet är en film som inte bara hänför med sin storslagenhet, utan också övertygar i detaljerna.

När 90-talsfavoriten ”Vinterviken” återvänder in i ett modernt 2021 är det mycket av känslor, och mindre av lugn och ro. Netflixs nya version av känns fräsch och uppdaterad – men kanske klämmer den inte lite väl mycket på sin korta speltid.

En film om fonden som skulle dela upp kompensation till anhöriga av 11 september-offren skildrar både moraliska dilemman och klasskillnader. Men även om här finns starka rollprestationer och flera snyftmoment så är det ojämnt och lite tunt.

Vad är väl en bal på slottet? Den kan ju vara moderniserad, färgsprakande och alldeles, alldeles superpoppig. 2021 års ”Askungen” har fått sig en rejäl makeover med nutida musik såväl som värderingar. Visserligen blir det ibland väl tillrättalagt och sockersött, men nog svänger det om balklänningarna när Camila Cabello rockar loss.

Vad är rimligt att förvänta sig av en film som bygger på en bok som består av fanfiction inspirerad av den tvålfagre popstjärnan Harry Styles uppenbarelse? Faktiskt är det inte som att se färg torka. När färg torkar finns en dramaturgi med en sorts framåtrörelse, ett ändamål. Husfasaden, båten, pentagrammet på vardagsrumsväggen blir ju färdigmålat i slutändan.

”Deg” är ett välgjort, svenskt kriminaldrama som aldrig slutar att överraska. Tempot är överlag väldigt högt, fotot snyggt och dramatiken konstant. Att sedan de exceptionellt begåvade skådespelerskorna Bianca Kronlöf och Helena Af Sandeberg har de två huvudrollerna, är ju inget annat än grädde på redan riktigt gott mos.

Filmer om omaka kärlekspar är knappast en nymodighet, men historien om missgynnade John-John och priviligierade Elisabeth blev på 90-talet en braksuccé. Svenska klassikern ”Vinterviken” är idag både daterad – men samtidigt, tyvärr, ändå aktuell.

John Cena och de andra skådespelarna i ”Vacation Friends” bjuder på både överdriven och förutsägbar komedi, men på en härligt underhållande ”så dåligt att det blir bra”-nivå som kommer att rädda upplevelsen för många.

Långfilmsdebutanten Lisa Joy utför ett regelrätt magplask med denna flört åt film noir. I stället för att tillföra genren något nytt lyckas hon döda all dess charm. Inslag som borde varit framtida upplevs snarare akut aktuella samtidigt som romantiken främst gestaltas som en sentimental relik bäst förpassad till historien.

Trettio år efter att kultrysaren ”Candyman” ändrade lättsuggererade människors spegelvanor är det dags för en uppdaterad version, delvis signerad Jordan Peele. Det är fasligt snyggt och ofta smart, med en del tendenser till övertydlighet. Särskilt läskigt blir det hursomhelst inte – äckelfaktorn trumfar skrämseldito med råge.

Marvels senaste tillskott är en välbehövlig energikick som både lyckas bjuda på underhållande action och närvarande drama, men dras ner av Marvels sedvanliga förkärlek för digitala effekter.

Eva och Adam har återuppstått! De är nästan tonåringar, har känslor om irriterande familjemedlemmar, knepiga vänner och – förstås – den pirriga första käreken. Komplett med trauman kring att sälja saker för att ha råd med klassresa och avsaknad av korrekt dialekt.

Regissören Giuseppe Tornatore tar med oss till en by där invånarna älskar sin biograf i lika inspirerande som vemodiga nostalgidramat ”Cinema Paradiso”.

När elefanten i ”Zebrarummet” plötsligt läcker ut till allmänheten, hotas snart den äckligt mäktiga överklassens framtid. Genom socioekonomiska klyftor, sex, droger och ett möjligt mord, knyts den första säsongen av Viaplay-serien effektivt samman.

En melankolisk Jason Momoa ger sig ut på hämnarstråt med sina tonåriga dotter i ”Sweet Girl”. Snyggt foto och fin personkemi lyfter filmen, men karaktärernas oklara motivationer gör det svårt att engagera sig, och resulterar i en mycket svag betygstrea.

Här har vi en riktigt härlig miniserie i Mike Whites regi som trots den lekande lättsamma ytan och alla skratt på vägen efterlämnar en hel del att fundera över.